Mitt 2020

Jag fortsätter den tradition jag började för många år sedan, nämligen att göra en sammanfattning om vad som skett under det gångna året. Ett år som inte liknat något av alla tidigare år som jag levt och som vid första tanken kändes som ”att det har väl inte hänt något att skriva om.”
Men livet är ju inte bara utlandsresor, konserter och middagar, det är också att ge sig tid till att umgås med sig själv och sina närmaste och att tänka över gångna tider och givetvis framtiden. Trots pandemin känns det som året har varit händelserikt.

Förändringar
Bara en sådan sak som att jag även i år stiger upp och känner mig frisk så tillhör jag en lycklig del av befolkningen. Lägger jag dessutom till ytterligare några händelser så blir trots allt 2020, ett ganska bra år.
Med det vill jag inte säga att jag är nöjd med att umgängeskretsen minskat under året, att tre tänkta utlandsresor inte blivit av, att restaurangbesöken och konserter inte blivit av och att besöken av och till barnbarnen har minskat.

En annan mycket påtaglig förändring är alla inställda bokmässor och marknader. Jag har fått en vana att delta i fem eller sex marknader under sommar och höst. Allt detta har ställts in. Förutom att det brukar gå bra att sälja böcker på dessa marknader, så är alla trevliga kontakter med bokintresserade givande. Det är kanske dessa tillfällen som jag har saknat mest under det gångna året. 

Men med teknik har det ändå gått att ha en acceptabel kontakt med barnbarnen och faktiskt även med bokintresserade. Jag vet att många kommer att ha, framförallt ”Någon måste få veta” och ”Borträknad” i sina julpaket och det gläder mig mycket.  
Men de lite längre samtalen saknar jag och givetvis kramarna.

Skrivandet
Som vanligt så ägnar jag mycket tid till att skriva och 2020 blev inget undantag, trots att det inte var meningen.

När Borträknad kom ut i slutet av 2019 kände jag mig rätt tom i huvudet. Mer än vanligt. Tidigare hade det alltid växt fram tankar på en ny roman innan jag var klar med den jag jobbade med. Nu kändes det bara tomt och faktiskt rätt skönt.

När jag så träffade Eva Malm, som är chef på ABF för ett samtal om jag kunde tänka mig att besöka några platser för att, med utgångspunkt från min bok, prata om just kränkningar i arbetslivet, började saker hända.
De tänkta besöken såg coronaeländet effektivt till att de inte blev av, åtminstone inte under 2020. Men vi hann prata om andra saker, bland annat att många människor lider av ensamhet. Hon har tidigare i sin yrkesroll engagerat sig mycket i just ensamhetsfrågor och lite skämtsamt pratade vi om att skriva något tillsammans. Jag har ju i mina tidigare böcker beskrivit mycket om livets mörka och tunga sidor, så kanske ensamhet skulle passa.

Skrivarkompisen Eva Malm tror på nästa år

Det gick några månader och samtalet föll i glömska, när jag sent en lördag kväll fick ett sms från Wendla Karlsson, ägaren till Wendlas dansstudio. Hon skrev kort och gott ”kan du skriva en bok om ensamhet?” Hon var intresserad att göra en föreställning under temat ”ensamhet.”
”Jaha”, tänkte jag ”det är ju jättelätt”, men kom att tänka på mitt och Evas samtal. ”Vi kanske ändå kan göra något tillsammans”

Ett telefonsamtal till Eva följande dag där jag ställde frågan om vi skulle försöka skriva något om ensamhet tillsammans, så kom efter mindre än en sekunds betänketid svaret ”jaaaaaaa”
Vi har mycket kvar, eftersom boken om ”Gräftåvallens historia”, ett annat av årets skrivprojekt, tagit mycket tid under hösten och Evas roll på ABF, inte underlättades av pandemin.
Men den första januari räknar jag med att återuppta skrivandet med de avsnitt som jag ska skriva.

Boken om Gräftåvallens utveckling, där jag bidragit en aning.

Research
En sak som grep både Eva och mig var när vi på sociala medier ställde frågan om någon har något att berätta om ensamhet. Responsen var enorm och vi fick hundratals berättelser om olika typer av ensamhet, hur hårt det drabbar och vilket jätteproblem detta är för folkhälsan.
Tyvärr verkar inte våra myndigheter ta detta på samma allvar som t.ex. England har gjort. De har bland annat tillsatt en ensamhetsminister.
Eva och jag kommer att göra vad vi kan för att belysa problemet ur olika synvinklar.

Nytt för i år
Däremot påbörjade jag något nytt för mig. Att vara cirkelledare för en skrivarcirkel. Ett spännande uppdrag med människor som haft planer på att skriva, och som nu kom igång.
Ja, kom igång är ju en sanning med modifikation. Efter två kvällar tvingades ABF stänga sina lokaler och vi har tagit en paus. Om de inte kan öppna snart, får vi försöka köra cirkeln digitalt.
Pandemin tvingar fram nytänkande.

För första gången ha jag också, om än lite, bidragit med ett reportage i Ravund, som är Ragunda Hembygdsförenings årskrönika. Den bästa hembygdskrönikan enligt mig. En kort redogörelse över Ammeråns utveckling de senaste trettio åren. Det var då som en hotande överledning av ån till Indalsälven stoppades och ån har sedan utvecklats till et fantastiskt flugfiskevatten. 

Möten med människor
Jag tycker att det är spännande med människor. Vad är det som driver människor i olika situationer, är en fråga som jag ofta ställer mig. Funderingar som också kommit igen i mitt skrivande. Nu när jag slipper dras med en anställning men ändå jobbar med saker som intresserar mig så har nätverket utökats.
Det är ett privilegium att kunna uppleva dagarna på det sättet. Jag har också insett att vänskap och kontakter ska vårdas och där är sociala medier fantastiska.
Men jag har också sett att för vissa personer är sociala medier en ren katastrof. Många hamnar i krig med sin omgivning så fort de skriver något, men jag utgår ifrån att de krigade även innan sociala medier fanns, men kan nu kriga på flera fronter.
Men jag anstränger mig att hålla god ton i diskussionerna och möts som regel av god ton tillbaka.

Under många år har jag frilansat för en tidning och gjort helgreportage. Artiklar om personer som har lite extra att berätta och jag blir imponerad varje gång över vilken rikedom av erfarenhet som finns.
Under 2020 har det blivit sjutton reportage. Det är lite färre än tidigare år, men det kom ju ett virus, som gjorde att vissa intervjuer fick flyttas på framtiden.
Varje intervjutillfälle är en högtidsstund. Jag har ansträngt mig för att blanda reportage om unga och gamla, män och kvinnor, stadsbor och landsbygdsbor och det är alltid lika lärorikt.
Det har varit idrottsstjärnor, eldsjälar inom föreningslivet, inom kulturområdet, företagare och andra som har erfarenheter som de delar med sig av.

Exemplifierar dessa möten, med ett reportage om Lina Hallebratt. En ung kvinna som direkt efter fritidsledarutbildning på Lofoten beslöt sig för att cykla hem till Jämtland. Sedan har äventyren avlöst varandra under en dryg tioårsperiod. Hon har vandrat, cyklat, skidat och paddlat, runt i stort sett hela världen och som det anstår en riktig äventyrare så bodde hon under hela sommaren i en tältkåta, intill Storsjön. Förutom tidningsreportaget, gjorde jag även ett blogginlägg om henne. Du hittar det här:

https://skrivovin.se/index.php/2020/09/23/aventyraren-lina-hallebratts-viktigaste-lardom-ar-att-varlden-ar-god/?fbclid=IwAR1r0H8AJGPMxRlJ7IJFmvm8Za_ouAhWbm3dfoV3eQ8JDQ52ZthtKjva-QY

Fjällen
Som jag ofta skriver så är fjällen väldigt viktiga för mig och jag finns där ungefär halva tiden av året. De känns som de bästa av vänner. De finns alltid på plats. Ibland kan de vara kinkiga och griniga och blåsa upp till våldsam storm, men oftast är de soliga, varma och välkomnande.
Jag gillar stillheten, vinterns vita vidder, renarna som elegant strövar omkring och de guldfärgade myrarna på sensommaren.
Turerna på fjället, både sommar och vinter, är inte lika långa som tidigare. I år har det blivit rätt många korta turer, allt för avstånd och njutning.

Att jag sedan har ingått i en grupp som skrivit en bok om Gräftåvallens utveckling, har gjort känslan för platsen ännu starkare än tidigare. Vi som finns där nu har många, som gått före, att tack för alla insatser som gjorts och som vi njuter av idag.

Resor
Som jag redan nämnt är resandet detta år inget att skryta med. Några resor inom landet och några besök på platser i närområdet. Platser som jag inte sett tidigare. Kan bara konstatera att vi har väldigt mycket fint nära oss.
Men skrivandet och det återupptagna släktforskandet ger också möjlighet till ”inre resor.”
Det känns viktigt att då och då komma ihåg sina rötter, sin hembygd och andra personer som på olika sätt betytt mycket. En sådan ”inre resa” gjorde jag i ett blogginlägg, som lästes av oerhört många personer. Jag kallade det för ”Strövtåg i Ragunda” och lägger ut det även här.

Tillökning i familjen
Ja, faktiskt. Givetvis inte av egen kraft, men sonen med familj blev i somras hundägare. En skönhet av rasen kooikerhondje. Då och då får vi tjänstgöra som ställföreträdande matte och husse vilket blivit högtidsstunder.
Men för en knapp vecka sedan kom ett orosbesked. Asti, som hon heter, hade drabbats av hjärnhinneinflammation. Efter ett dygn på sjukhuset och medicinering är hon tillbaka hemma, om än fortfarande rätt trött.

Asti och jag vid toppröset på Fligget.

Leden som glesnar
Allt oftare kommer besked om att vänner, släktingar och kollegor avlidit.
År 2020 har inte varit något undantag och jag har upplevt många tysta minuter för personer som på olika sätt betytt mycket, men inte längre finns kvar.
Alltid tunga stunder när skratten och diskussionerna tystnar. Men det är också påminnelser om att ta tillvara på den tid man har.

Vad ser jag fram emot nästa år?
Allt som har med framtiden att göra har nu ett extra förbehåll. Det är ”om jag mår lika bra som jag gör nu.” Då har jag mycket att se fram emot, t.ex:

– Kanske kan göra några resor. Vis av årets erfarenhet är inget planerat.

– Att fortsätta jobba med den stora mängd uppgifter jag har om min släkt och försöka göra det mera åskådligt.

– Att fortsätta att intervjua och skriva om spännande personer. Jag har många klara för en intervju, så nu gäller det att hitta formerna.

– Tillsammans med Eva Malm, fortsätta att arbeta med boken om ”Ensamhet.” Jag är glad att vi är två stycken som tagit oss an detta ämne.

– Förhoppningsvis också göra en insats för Ragunda hembygdsförening genom att skriva ett reportage i deras årskrönika Ravund.

– Att få uppleva många dagar ovan trädgränsen.

– Och det viktigaste. Att få uppleva barnbarnens utveckling under det kommande året.

Till sist
Det här blev en liten kavalkad över några viktiga händelser, känslor, tankar och upplevelser under 2020.
Jag hoppas att ni som läser detta får en GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT 2021.


Utsikt över den vackra Ragundadalen,

2 kommentarer på “Mitt 2020”

Lämna ett svar