Nils och Salomon var på mycket bra humör när de lämnade gästgiveriet. Det var en fin morgon och de pratade och skrattade lättsamt med varandra. När de hade hämtat sin skaffning hos Ragnhild hade de blivit stående och pratat länge och de hade också bokat plats både på marknaden och på gästgiveriet till kommande år.
”Det har varit så positivt att vara här i Torsby, så vi har redan bestämt oss att komma nästa år” hade Nils sagt och Salomon hade instämt.
”Så bra”, svarade Raghnild. ”Vi tycker om när man bokar boende och plats redan året innan.”
De hade gärna fortsatt att prata med Ragnhild som de tyckte var trevlig och hjälpsam, när Salomon kände att de måste ge sig iväg och hämta hästarna.
”Annars står väl Jon och väntar.”
”Han verkade angelägen om att komma iväg”, sa Ragnhild. ”Ni har ju lång väg att åka.”
Innan de tog adjö kom Per och Håkan Larsson förbi det förråd som de hade förvarat sina saker i och Per hoppades att de skulle få en fin resa hem.
”Jag ska gå mot Sörmark nu”, sade han.
”Du också ”, sa Nils i frågande ton och tittade på Håkan.
”Nä, jag ska till Skymnäs, men har några ärenden att uträtta först vid Valberget.”
De höjde händerna till en hälsning och gick sedan åt var sitt håll.
Nils och Salomon gick raskt längs stigen ned till sjön. Nils var den som gick först och han kände en viss oro för att Jon kunde vara irriterad över att han fått vänta.
”Han verkar vara en handlingens man”, sa han till Salomon och vände på huvudet och tittade på honom.
Efter en knapp halvtimme stannade Nils tvärt och pekade.
”Ser du Salomon, vad i helvete?.” Han tog några snabba steg, böjde sig ned och skrek till.
”Jon, hur är det?”
Salomon böjde sig på andra sidan och skrek till Jon allt han förmådde.
”Någon måste ha slagit ihjäl honom”, han pekade på ett stort hål på höger sida på skallen.
”Men vafan, jag fattar inte.” Nils reste sig och satte sig igen. ”Han är dräpt.”
”Jag springer tillbaka till gästgiveriet och hämtar hjälp. Stanna här du och vakta honom”, sa Nils.
”Gör så och spring fort”, svarade Salomon.