Valborg gick fram och tillbaka längs kajen flera gånger och försökte lyssna in när någon av båtarna skulle åka iväg. Hon möttes av många nyfikna blickar där hon gick med en liten säck där hon hade några reservkläder och dels säcken med rovor.
”Är hon på väg ut i stora världen”, sade en gammal man, som saknade framtänderna. Han gav Valborg ett svårtolkat leende.
”Kanske det”, svarade Valborg, men kände att hon inte skulle prata så mycket med männen som gick mellan båtarna och byggnaderna där de hämtade eller lämnade lasten.
”Den stora saltskutan som ligger längt fram, ska snart ge sig iväg”, sade mannen vänligt och pekade i riktning mot fartyget.
Valborg tittade mot fartyget, men sade ingenting till mannen. Jag vet ju inte vilka personer han pratar med om jag berättar att jag vill komma ombord.”
Hon nickade bara artigt mot mannen och fortsatte sedan sakta sin vandring längs kajen, innan hon vände om och gick i den riktning som mannen hade pekat.
När hon en stund senare nådde fram till fartyget som snart skulle ge sig iväg kände hon hur pulsen ökade. Hon ställde sig i skydd av några tunnor som stod nära landgången till fartyget och försökte lyssna in vart fartyget skulle gå. Samtidigt som hon intensivt lyssnade på männen som gick fram och tillbaka med stora lådor som hon inte visste vad de innehöll, så funderade hon på hur hon helst osedd, skulle ta sig ombord.
Hon kände både spänning och ängslan där hon stod. Det här var något som hon hade drömt om och också försökt planera för, men nu när hon bara stod några meter från landgången kom tvivlen. Herregud, vad kommer dom att göra med mig, när de upptäcker att jag är fripassagerare. Inom loppet av några minuter övervägde hon starkt att hon skulle avbryta sin tänkta flykt och ta sig in till centrum av staden och försöka hitta någon skjuts till Munsåker igen. Då när hon krampaktigt höll i sina säckar öppnade sig möjligheten. Männen som hade burit lådor var samtidigt inne i byggnaden där lådorna förvarades innan de lastades. Landgången var tom och hon såg ingen människa på fartyget.
”Nu eller aldrig”, sade hon högt för sig själv och tog en säck i varje hand och gick mycket snabbt upp på landgången och på det stora fartyget. Hon skyndade sig in i ett lastutrymme, som låg några trappsteg ned i fartyget. Rummet var fullt med stora lådor. Hon lyckades pressa sig in mellan två rader av lådor. Det var becksvart och hon kände sig fastklämd, när hon svagt hörde några röster från utsidan.
”Då kan vi dra igen den här porten”, sade någon och började stänga den tunga dörren.
Innan porten slog igen helt, hörde hon att någon pratade om Tyskland och gissade att det var slutmålet. Men det var en gissning och mörkret blev kompakt när porten slogs igen.