Första kapitlet av berättelsen om Zara, som kommer att uppföras av Wendlas Dansstudio i Östersund.
Det var en kall mörk kväll i slutet av september. Zara gick längs Storgatan. Det regnade iskallt men det var inget hon märke. Hon stirrade tomt rakt fram och hon visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon brydde sig inte heller. Hon ville helst dö. Men hon orkade inte hoppa framför tåget eller skära av pulsådern. Hon orkade ingenting. Hon gick men visste inte vart.
Hon satte sig på en bänk framför centralstationens entredörr. Det var omkring femton meter fram till stentrapporna som ledde in i väntsalen. Varför hon hade gått dit visste hon inte men hon var ju tvungen att gå någonstans. Hennes långa svarta hår hängde i blöta stripor och ögonskuggan hade blandat sig med regnet och tårarna och färgat hennes kinder svarta. Den tunna svarta jackan som hon hade utanpå en svart polotröja var genomblöt. Hon märkte inte ens att hon satt i en liten pöl i en fördjupning i bänksitsen.
Några personer skyndade sig in i väntsalen men de såg inte Zara. De småsprang hukande under sina paraplyer och skulle inte ha stannat även om de hade sett henne. Ingen brydde sig. Hon brydde sig ju inte själv:
– Femhundra om jag får sätta på dig!
Hon hörde en röst men reagerade inte.
Då kände hon hur någon tog i hennes axel och ruskade henne. Hon tittade upp och såg en karl i brun jacka. Han hade ett paraply i handen som han inte hade fällt upp. Han tittade på henne igen och sa tydligt medan han tittade på henne:
– Jag behöver lite kött. Femhundra om du följer mig hem, jag bor bara trehundrameter här ifrån.
– Dra åt helvete gubbjävel
Zara reste sig snabbt och rusade därifrån och trampade rakt ner i en stor vattenpöl. Hon vände sig snabbt om men karln som hade velat ta med henne hem hade vänt och gått in i väntsalen. Då stannade även Zara till lite men bara för att några sekunder senare börja gå Storgatan i den andra riktningen än den hon nyss hade gått. Hon tänkte på sina klasskompisar. Alla verkade ha någon att prata med och de behövde inte gå ute i iskallt regn. Återigen började tårarna rinna och nu kände hon att hon var hungrig. Hon hade inte ätit någon middag och lunchen på skolan hade som vanligt varit så äcklig att den inte hade gått att äta. Skulle kanske ha låtit äcklet sätta på mig då hade jag kunnat köpa en hamburgare, tänkte hon snabbt. Hon hade ätit en banan när hon snabbt hade varit hemma i lägenheten direkt efter skolan. Mamman hade rödögt tittat fram bakom sovrumsdörren och frågat:
– Är du hemma?
– Va ser de ut som?
– Jag sa att du inte kunde komma hem i kväll. Inte före tolv. Måste jobba förstår du.
– Därför du luktar öl?
– För helvete jag får inge jobb. Jag gör det för dig.
– I helvete heller.
Zara hade slängt igen dörren och gått nerför trappan där hon hade hon mött en karl. Jaså det är hans tur nu, hade hon tänkt.
När Zara hade gått en kvart hörde hon hur musiken dånade ut från ett fönster ett kvarter framför henne. Hon kände så väl igen Whiskey in the jar, och rycktes med i Metallicas tunga rytmiska gung. Under några sekunder gungade hon i takt med musiken. När hon var mitt emot huset på andra sidan gatan där musiken bara flödade ut genom fönstret stannade hon och tittade in:
– Fan, sa hon högt, men stod ändå kvar.
Hon tittade in i rummet. Ljuset blinkade. Kanske var det ljud och ljus från teven. Zara visste att en av tjejerna i klassen över henne bodde i huset. Det var säkert från hennes rum som det dunkade. Så såg hon några skuggor på väggen och tre personer kom fram till fönstret. En av tjejerna pekade ut mot gatan. Såg ut som om hon vinkade mot Zara, men så var det väl ändå inte.
Zara började sakta gå igen. Vände sig snabbt om och tittade mot fönstret. Nu var det minst fyra som lutade sig mot fönstret men tittade åt andra hållet. Dom märker väl inte mig, tänkte hon och gick vidare. Hon stannade ännu en gång och tittade bort mot fönstret men nu var vinkeln sådan att hon inte kunde se in. Men hon hörde musiken och hon såg hur ljuset fladdrade. Hon gick förbi en uraffär och såg på en klocka i skyltfönstret att hon inte kunde gå hem på ytterligare två timmar.
Bilder från föreställningen
