Utkommer hösten 2024
(Baksidestext)
Allt börjar i mitten av 1600-talet. Jon Elofsson är på hemväg från höstmarknaden i Torsby, när han brutalt mördas. Mördaren grips av två bönder, som senare släpper honom. Detta orsakar stor uppståndelse både i familjen och i bygden i övrigt. Hur kan man släppa en mördare?
Jons äldsta son Håkan, som föräldrarna hade förväntat sig skulle ta över gården, ger sig i stället i väg till Stockholm. En lång vandring för en tonåring, men han finner sig väl tillrätta som skräddarlärling under en tid.
Efter ännu en tid i Värmland återvänder han till Stockholm och tjänstgör som kammartjänare hos höga militärer, vilket så småningom leder honom till Jämtland och ett liv som soldat och deltagande i olika krig. Efter krig och fångenskap ”belönas” han för sina insatser med länsmansuppdrag på flera orter. Den längsta tiden i Ragunda, där han så småningom slutar sina dagar.
Kriget satte djupa spår i honom och hans temperament orsakade att han många gånger ställdes inför rätta.
Här kan du läsa ett smakprov ur kapitlet när Jon mördas.
Beställ bok:
250:- kr. Porto tillkommer.
Recensioner och omdömen
Bondeplågaren historisk roman om Ragunda.
Jämtlands Tidning 2024-11-15
Ragunda (JT) Stormaktstiden och två personer dess centrum och periferi handlar det om i
Torbjörn Ohlssons roman ”Bondeplågaren.” Krigaren och länsmannen Håkan
Jonsson-Frisk och hans far Jon Elovsson får här sin första skönlitterära
skildring.
Jon Elovsson var en värmländsk bonde som slogs ihjäl vid marknaden i Torsby vid
mitten av 1600-talet. Han hade nog varit ganska bortglömd om det inte vore för
hans sons, Håkan Jonsson-Frisks, bravader. Frisk är en välkänd figur i
släktforskarkretsar och hans raseriutbrott med åtföljande hårda ord och
våldsamma beteende tar upp många sidor i domböckerna för Ragunda, dit han kom
som länsman en bit in på 1680-talet. Jag har själv stött på honom i min
släktforskning, men då faktiskt som misshandelsoffer. För det är ju så att våld
föder våld och genom att följa två generationer som i Ohlssons roman
”Bondeplågaren: Berättelsen om Håkan Jonsson-Frisk och Jon Elovsson kan man få pusselbitar till förståelse.
För romanen är faktabaserad och mordet på fadern ägde rum i verkligheten. Frisk
kastades därefter ut i en verklighet som han tvingades hantera på olika sätt.
Som soldat upplevde han krigets fasor och blev åtminstone, enligt boken, skadad
bland annat i huvudet. Lägg därtill alkohol så kanske man kan få en
förståelsegrund. Men jag ska inte avslöja för mycket utan bara säga runt vissa
historiska aktörer och skeenden har Ohlsson skapat en dialog som för
berättelsen framåt. Den är trovärdig och fyller sin funktion, även om man kan
ha vissa invändningar. Som att det kanske inte var fosterlandet man i första
hand man åtminstone utgav sig kämpa för på den tiden, utan kungen. Men jag
lägger ifrån mig boken nöjd, inte minst av det faktum att Ohlsson nu täppt igen
en lucka. Frisks liv utspelade sig i olika miljöer, i både centrum och periferi
och var så dramatiskt, att det är märkligt att det inte förrän nu blivit
föremål för en biografisk och litterär skildring.
TORBJÖRN ARONSSON
Bildtext
Omslaget pryds av en bild på Ragunda gamla kyrka, där både Håkan Jonsson-Frisk
och hans hustru Margareta ligger begravda.
Tidigare frilansande kulturskribent, Agneta Gunneling Geijer, Lund, skrev så här:
Författaren och min gode fb-vän, Torbjörn Ohlsson har åter fångat mig med en mental lasso. Jag kunde med nöd och näppe lägga ifrån mig hans senaste bok Bondeplågaren. Jag som brukar somna fort, när jag lagt mig i sängen på kvällen, lät mig dras med i spänningen i handlingen och min ivriga undran över hur det skulle gå för huvudpersonen Håkan Jonsson, som så småningom fick ett extra soldatnamn – Frisk. Med boken i händerna och huvudet på kudden reste jag några hundra år tillbaka i tiden till Fryksdalen och trakten kring Sunne i Värmland, med dess överdådiga natur och mödosamma levnadsförhållanden.
Romanen är inspirerad av en verklig person som föddes ungefär i mitten på 1600-talet, en man Torbjörn Ohlsson fick nys om, när han släktforskade. När bondsonen Håkan Jonsson var fjorton år, blev hans far, Jon Elofsson, brutalt dräpt utan att mordet fick en upplösning. Som läsare får jag intrycket att vreden över det orättfärdiga i att faderns mördare inte fick sitt straff präglar den viljestarke Håkan Jonsson resten av hans liv.
Håkan Jonsson är driftig och läraktig vilket uppskattas av hans krävande arbetsgivare. Han har flicktycke och får flera chanser att äkta en fru, som är beredd att seriöst älska och tjäna honom i nöd och lust. Men Håkan Jonsson är rastlös, nyfiken och äventyrslysten. Han vill se mer av världen än den socken och bygd han föddes i.
Moralen håller han, oaktat, tidvis paradoxalt högt. Trots plågsamma upplevelser från krig, tortyr och fångenskap, som hårt drabbad soldat, efter att ha tagit värvning, tålde han inte män som tog sig friheten att smaka på unga kvinnors kroppar utan kvinnornas samtycke. När Håkan Jonsson fått anställning som skräddarlärling hos en försupen skräddarmästare som våldförde sig på en ung piga i hemmet, tappade Håkan Jonsson tålamodet. Ville 1600-talets värnpliktiga undvika en rak höger av den, på grund av outhärdliga smärtor från sina krigsskador, oftast överförfriskade soldat Håkan Jonsson-Frisk, gällde det att väja, bäst de kunde – eller hålla trånande fingrar borta från kvinnor, som åtminstone inte emotionellt tillhörde dem. Själv höll han sin älskade maka Margareta högt och var henne lojal och trogen tills döden skiljde dem åt.
Håkan Jonsson-Frisks tendenser till att i tid och otid, brusa upp och hamna i bråk, ställde dock till med problem för familjen. Varken barn eller hustru bar han hand på – fast med sitt hetsiga humör och i sin sista tjänst som ärbar länsman, råkade han i luven på ett antal lömska och oberäkneliga bönder som lurpassade på det rätta tillfället, att få Håkan Jonsson-Frisk, på fall. Att vara skattmas är inte alltid populärt.
Boken ger levande bilder av händelsförloppet på näthinnan. Berättelsens skeenden drivs fram som i en medryckande film som det är svårt att gå ifrån. Man bara måste se hur det går.
Jag blir imponerad av hur Torbjörn Ohlsson föreställer sig hur en av hans förfäders liv kunde te sig med det brokiga persongalleri och alla dråpliga belägenheter som Håkan Jonsson-Frisk råkar ut för. En strävsam vardag varvas med dramatik.
Jag hoppas innerligt att den fiktiva släktkrönikan, inspirerad av verkliga händelser blir film eller TV-serie. Om skådespelarna kan tala gammaldags värmländska, grannlandets norska och huvudstadens dåtida dialekt i Stockholm, med en tidsenlig ljudkuliss från omgivningen, kommer filmen, med smärre modifieringar dessutom ge en god insikt i ett stycke värmländsk och svensk historia.
Grattis, Torbjörn, till ännu en rafflande bladvändare! 
Tack för en härlig och fängslande läsupplevelse.