Cancerresan – fyra år senare

I dag är det fyra år sedan jag fick min cancerdiagnos. Några månader senare genomgick jag en stor operation och mår idag väldigt bra.
Jag skriver inte detta inlägg för att få sympatier av olika slag, utan för att jag har många bekanta som på olika sätt har drabbats efter mig. Jag vill berätta lite mera om ”min resa” och kanske gjuta lite mod hos de som känner situationen hopplös.

Jag vill redan nu berätta, att en cancerdiagnos och behandling är något som gör stort avtryck i en människa. Dessa avtryck finns hela tiden mentalt med, även om det, som i mitt fall, gått väldigt bra. Tankarna finns ofta där, men är numera fyllda med stor tacksamhet, över vården, över närstående och andra personer som plötsligt steg fram och blev ett stort stöd.

Här är några viktiga hållpunkter.

En första diagnos efter fem timmar
När jag i slutet av november besökte Frösöns Hälsocentral, efter en tids problem med magen, gick allt väldigt fort. Jag lämnade några blodprover och hade därefter ett samtal med min läkare Espen Storeheier, som snabbt hade ett förslag på vad jag skulle göra:
– Det här ser inte bra ut. Det kan vara en turmör och du ska åka till akuten så fort som möjligt. Jag skriver en remiss som du tar med dig, så att du slipper sitta länge i något väntrum.
Lite omtumlad åkte jag hem till Kristina, som sedan skjutsade mig till akuten., där den snabba hanteringen fortsatte.

På akuten blev det mera provtagning, undersökning och sedan röntgen. Ungefär en timme efter röntgen kom en läkare och berättade att de sett en tumör på bukspottkörteln, men att det behövdes flera undersökningar och flera röntgenbilder innan man kunde se vilken sorts tumör det var och ta ställning till vilken behandling jag skulle få.
Klockan var då omkring elva på kvällen och det har gått fem timmar sedan jag kom till sjukhuset.

Trots att jag inte var på bästa humör just då, så minns jag att jag imponerades över hur snabbt jag hade undersökts och fått en första diagnos. Med några års distans till händelsen är jag är ännu mera imponerad.

Den följande veckan fortsatte provtagningarna och jag röntgades flera gånger. Därefter röntgen och undersökning i Umeå innan det blev klart att jag skulle opereras.

Whipple
Den operation som gjordes kallas för whipple och innebär att man, i mitt fall, tog bort halva bukspottkörteln, tolvfingertarmen, gallgången, gallblåsan och en del av magsäcken.
Det var en heldagsoperation och jag var inte speciellt kaxig när jag vaknade.

Tiden efter operationen var jobbig, men jag var förberedd. Jag fick bra information om vad som väntade mig efter operationen och hur jag skulle bete mig när jag kom hem.
Väl hemma ringde ofta en läkare, eller sjuksköterska, och undrade hur jag mådde och om jag hade några frågor. Jag kände mig som en VIP-gäst och det är en känsla som jag fortfarande har. 

Diabetes och nykterist
En följd av operationen, blev att insulinproduktionen minskade. Jag blev diabetiker. En kanske annorlunda väg till diabetes, men det var bara att konstatera. Jag fick inledningsvis börja injicera insulin en gång per dag och eftersom jag visste att injicera insulin och vara vinprovare, som jag hade varit i många år, inte var förenligt, så fattade jag ett beslut, som tog ungefär en sekund och det var, ”jag slutar med alkohol.”
Att prova viner, både som deltagare och som provningsledare, hade jag och min fru sysslat med i många år, dessutom jobbat på vinmässor och gjort många vinresor till ett tiotal länder. Jag trodde att det skulle kännas sorgligt att säga, att nu har jag provat viner klart, men det kändes bara bra.
Nu är diabetesvärdena så stabila så jag har fått sluta med sprutorna och tar tabletter i stället.
– Nu kan du unna dig ett glas vin ibland, sade diabetessköterskan. Men jag kände att detta med alkohol var ett avslutat kapitel för mig.
Nu, fyra år senare, är det till och med skönt. Livet blev enklare.
Alla trevliga perioder i ens liv har ett slut, så också en trevlig period som vinprovare.

Sammanfattning vården
Jag är oerhört imponerad, både av sättet som jag bemötts på och den behandling jag fått. När jag så läser på olika medier om hur stora brister det finns, känns det inte rättvist. Jag vet att min behandling är prioriterad, men jag vill att allt det fina också måste komma fram. Jag tror, utan att vara medicinskt kunnig, att svensk cancervård är i världsklass.

Rehablitering
Efter tre och en halv vecka var jag tillbaka hemma på Frösön. Det var en underbar känsla, där min familj, Kristina och våra barn Anna och Martin, samt barnbarnen, i högsta grad bidrog till känslan.
Men det var också annat. Jag har känt ett fantastiskt stöd från alla som följer mig på sociala medier, främst facebook och instagram, men också många övriga som på olika sätt har hört av sig.
Vid sådana här tillfällen är samtalen, mailen och kommentarerna värdefulla.

Till rehabiliteringen vill jag också nämna, att jag så fort jag orkade sitta uppe lite längre stunder så började jag skriva något som jag hade tänkt göra under många år, nämligen min självbiografi. Att grotta ned sig minnen genom att titta på gamla kort, intervjua personer som minns mig som barn, var ett fantastiskt sätt att skingra tankarna från sjukdomen.
Det blev en ”tegelsten” på omkring 300 sidor, som inte kommer att säljas utan är något för att mina närmaste, i första hand barnbarnen. Jag vill att de ska kunna se vilken gubbe som var deras morfar och farfar, även när jag inte finns kvar.

Lärdomar
Under den här perioden har jag lärt mig mycket om mig själv och vad som är viktigt. Här är några lärdomar:
1. Jag försöker numera leva lite mera i nuet än tidigare. Då var det mycket mera planering för framtiden. Lev nu!
2. Gläds åt vardagens små glädjeämnen. De är flera än du tror. Njut nu!
3. Läs de romaner och dikter du vill!
4. Lyssna till den musik du vill!
5. Skriv det du drömt om att skriva,
6. Kom ihåg de personer som är viktigast för dig. De är viktiga. Ring det där samtalet som du har tänkt göra under lång tid. Det gläder någon.
7. Ta dig tid att sitta och lyssna på naturen. Unna dig att låta dina egna tankar fara iväg.

När jag skriver detta om att lyssna på naturen, kommer jag osökt att tänka på min kusin, Birger Ajax, som avled i slutet av år 2020. Han berättade när jag intervjuade honom inför ett reportage, att när han var trettioåtta år gammal och nyligen genomfört en stor ryggoperation, plötsligt sett en dimma stiga ur Ammerån. Det var en kväll med en fantastisk solnedgång och han insåg efter någon minut, att det var ingen dimma, utan forssländor som kläcktes. Miljoner sländor blev flygfärdiga och han undrade varför han aldrig hade sett detta tidigare, han som under försomrarna alltid vistades längs Ammerån.
Svaret var enligt Birger, att ”jag hade aldrig gett mig tid att sitta och se och lyssna på naturen, utan bara jagat fram efter nästa fina hölja att fiska i. Jag hade missat det fina.”

Med andra ord, stressa inte för att nå fina naturupplevelser. Då finns risken att du missar det fina.

Du hittar mina tidigare inlägg om denna ”resa” här:
https://skrivovin.se/wp-admin/post.php?post=4979&action=edit
https://skrivovin.se/index.php/2022/03/17/cancerresan/