Fyra veckor efter operationen vill jag göra en sammanfattning. Det har hänt mycket, och eftersom jag gärna dokumenterar mina äventyr så är givetvis inte denna resa något undantag.
Starten
Allhelgonahelgen i början av november, vill jag kalla för starten. Jag hade då ingen som helst aning om varifrån mina magsmärtor kom. Jag och Kristina, samt Martin och hans familj var i stugan i Gräftåvallen och på lördagen hade vi, också nästan som vanligt, vandrat en sväng på fjället. Över Drommen den här gången.
Det var rätt blåsigt, men ändå skönt när man fått upp värmen.
På kvällen kom magsmärtorna, helt utan förvarning och jag gick till sängs tidigt, sov bra och allt var som vanligt på söndag morgon igen.
Helgen efter åkte vi till vår dotter och hennes familj, på Brändön, två mil norr om Luleå. Trevligt som vanligt och vi bytte vandring i fjällen mot en vandring i havsbandet.
15 till 26 november
Under den här perioden återkom besvären oftare, men inte dagligen. Illamående, ibland med diarré och ibland kräkningar. Det började kännas jobbigt, framförallt när måltiderna blev väldigt små, eller kom i retur.
Läkare och sjukhuset
Den 26:e november ringde jag Hälsocentralen och berättade om mina problem och det var bara att komma. Efter att ha lämnat några prover så hade jag ett samtal med läkaren, som berättade att några av proverna inte såg bra ut och efter att ha tittat på mig en stund så sa han:
– Du ska åka på akuten NU.
Han förklarade sedan att proverna tydde på att jag kunde ha en tumör, på lever eller bukspottkörtel och jag inte skulle vänta.
På akuten gick det förhållandevis snabbt. Jag fick lämna mängder med nya prover och på kvällssidan var det dags att åka på röntgen. Någon timme senare kom en läkare från kirurgen och berättade att man sett en förändring på bukspottkörteln, på den del som leder till gallgången. Allt tydde på att det var en tumör, men de skulle ta flera prover och ta flera röntgenbilder. I och med detta fick jag flytta till kirurgavdelningen.
Vrida om kranen
Med mängder av tankar snurrande i huvudet så somnade jag till en del sent på natten. Jag insåg att livet nog skulle förändras från och med nu. Ännu tydligare blev det morgonenen efter när en läkare kom in på rummet och frågade om jag visste vad jag drabbats av.
Jag svarade något i stil med en förändring på bukspottkörteln och han fortsatte:
– Ja, en tumör mot gallgången.
– Är det dåliga odds för en sådan tumör, frågade jag
– Ja, det är det, blev det korta svaret
– Det borde väl gå att operera, fortsatte jag
– Det tror jag inte, svarade han, tittade på mig en stund och gick ut.
Vad denna läkare grundade sitt uttalande på vet jag inte. Han kan omöjligt haft mera information än läkaren jag pratade med under natten och ändå uttryckte han sig så säkert. Tyvärr kommer jag inte ihåg hans namn, så att jag skulle kunna påminna honom att jag nu är opererad. Skulle jag få vrida om kranen på någon under hela den här resan, så är det den läkaren.
Jag vill betona att av alla personer jag sedan haft kontakt med i vården under den här resan, så är han den ende som jag blivit besviken på.
Planering för begravning
Följden av hans sätt att yttra sig blev emellertid att jag tog tag i en sak, som jag länge tänkt göra, och det är att planera mera för min begravning. Jag tänker då närmast på vers till dödsannons och musik som ska spelas. Jag hade det delvis klart för mig innan, men nu har jag det också nedskrivet. Att planera detta var en process med många känslor. Jag lyssnade till sköna toner, läste vackra dikter och lät tårarna rinna när det behövdes. Det blev en bearbetning som i slutändan kändes bra.
Stent
Hela den följande veckan var det ytterligare prover som skulle lämnas och ytterligare röntgenbilder som skulle tas. I slutet av veckan fick jag en stent inopererad i gallgången. Ett litet rör som gjorde att gallan rann rätt väg i stället för ut i kroppen, som den hade gjort tidigare. Den opererades in dagen innan jag fick lämna sjukhuset och det dröjde ytterligare någon dag innan den fungerade som den skulle. Men jag minns så väl känslan när det fungerade och jag kände hunger igen. Vaknade ibland mitt i natten och tänkte, nu får jag snart äta igen. Och jag började må så bra, som jag alltid gjort.
Väntan
I och med att jag skrevs ut från sjukhuset började väntan på vilken behandling som skulle bli aktuell. Det blev också några konferenser mellan sjukhusen i Östersund och Umeå och jag minns när en av läkarna ringde och sa, att det lutade åt operation, men först skulle ytterligare prover tas och ytterligare några röntgenbilder, denna gång i Umeå.
Inför den tänkta operationen fick jag följande råd:
– Du har två viktiga saker framför dig. Det ena är att du ska vara välgödd inför operationen och den andra att jag skulle vara vältränad.
Nu har jag inte haft några problem med varken att äta eller att motionera, så jag gjorde som jag blev tillsagd. Långa promenader och mycket mat.
17 februari – operation och tiden därefter
Så kom dagen som jag både sett fram emot, men också bävat inför. Omkring klockan 8 rullades jag in på operationssalen och 11 timmar senare rullades jag ut. Två timmar behövde narkospersonalen och nio timmar behövde kirurgerna. Då var halva bukspottkörteln borttagen, liksom tolvfingertarmen, gallan och en del av magsäcken.
Det var en märklig känsla att vakna efter operationen. Jag kände mig både yr och klar i huvudet. Tidsbegreppet var helt borta och var så under flera dagar. Jag kände mig helt missförstådd, när jag hade sovit hårt under ungefär en halvtimme, men var säker på att jag hade sovit en hel natt. När jag då skulle förklara något som skett ”igår”, men fick till svar att det skedde för ”en halvtimme sedan”, kändes det snurrigt.
– Vi är vana att personer tappar tidsbegreppet, var svaret jag fick.
Efter en knapp vecka kopplades ryggbedövningen bort och ersattes med smärtlindring i tablettform. Det var nog några av mina allra jobbigaste dygn innan man hittade rätt i doseringen. Man börjar ofta med en förhållandevis svag dos med smärtlindring och ökar tills det känns bra. I mitt fall tog det rätt många dagar innan det kändes rätt.
I övrigt gällde det att försöka vara uppe och gå och sitta så mycket som möjligt. Jag var yr och vinglig, men kände mig på något sätt tillfreds att resan nått så här långt.
Ambuss
Den 25 februari, på hustruns födelsedag, var det dags för flytt till Östersunds sjukhus. En ombyggd buss, Ambuss, skjutsade mig säkert fram. Inte den bekvämaste transporten, men den fungerade bättre än jag hade väntat och efter knappt sex timmar var vi framme.
På Östersunds sjukhus fortsatte eftervården. Liksom i Umeå så gladdes jag över den fantastiska vård som jag fick. Omtänksamhet, varsamhet, tydlighet och bra information om vad som gällde.
Den 7 mars fick jag åka hem till Frösön och det kändes skönt. Att ha världens bästa familj omkring sig skänker trygghet som är svår att hitta någon annanstans.
Ändå blev första dagen hemma jobbig. Det visade sig att ett litet hål på magen där en dränageslang suttit hade blivit inflammerat. En febertopp, skakningar och illamående innan jag somnade och jag mådde lite bättre följande dag.
Lärdomar
Efter att i stort sett aldrig varit sjuk och plötsligt drabbas av en sjukdom, som jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle drabbas av, är omskakande. Jag insåg snabbt hur beroende man är av andra och av en sjukvård som fungerar. Medan jag låg på Östersunds sjukhus, bröt kriget i Ukraina ut och att se tevesändningar hur sjukhus bombades, hur sjuka rullades ner i skyddsrum är fasansfullt. Själv behövde jag ringa på en klocka för att få service och hjälp. Mat, som jag ibland inte kände för, och mediciner kom regelbundet och sjukvårdspersonalen hade alltid uppmuntrande ord och ett leende till övers.
Jag visste sedan tidigare att min familj är min styrka och jag har blivit påmind många gånger. Kristina är fantastisk och jag tror att hon plötsligt blev både sjuksköterska, dietist, chaufför och hela tiden lugn och sansad. Anna och Martin med familjer likaså. Jag är en osedvanligt priviligierad person.
Sociala medier är något vi ska vara rädda om. Det missbrukas ofta, men rätt använt är det fantastiskt. Jag har varit öppen med min sjukdom redan från början och fått en del undrande frågor om varför jag var det. Och det enkla svaret är att jag inte skäms för att jag drabbats. Hade jag brutit ett ben hade nog ingen reagerat för att jag berättat, men cancer är fortfarande känsligt att prata om. Men många har öppnat sig och pratat om sina egna erfarenheter, massvis med telefonsamtal, mail och messenger. Några gånger har jag inte orkat prata och har då bara talat om, ”att jag ringer i morgon.” Svårare än så är det inte och stödet har varit värdefullt.
Är resan slut?
Tyvärr inte. Jag fick tidigt indikationer på att det kunde vara en s.k. neuroendokrin tumör, vilka ofta är godartade. I går när analysbeskedet kom, så visade det sig att det var en av de vanligaste tumörsorterna, en ilsken variant.
Det positiva var att det fanns inga spår av spridning, alla tjugofyra lymfkanaler som går i och omkring bukspottkörteln var helt rena och enligt läkaren ska jag se det som en högvinst.
Men för att vara på den helt säkra sidan, kommer jag att genomgå en cellgiftsbehandling. Lika lite som jag såg fram emot operationen, lika lite ser jag fram emot cellgifterna, men är självfallet tacksam för att få behandlingen.
Resan fortsätter!
Förstår hur du känner dig då jag vandrar samma Stig själv sen många år. Sjukvården är fantastisk i Sverige o när man läser om indragningar o hur dom sliter ont så lider man med dom. Rickard
Tack Rickard.
Håller med dig om sjukvården. Jag är oerhört tacksam över allt jag fått ta del av.
All styrka till dig på din fortsatta resa tillbaka! Vilken krigare du är!
Tack Hanna – bara att kämpa på och med….
Ja vi får hoppas på att cellgiftsbehandlingen går att genomlida och att dom därmed får stopp på eländet med cancern. Tur att både du och Christina är starka individer som nog klarar av det här på bästa sätt. Vi träffs uppe i Storgräftån. Då skall ni få låna min bok om vår gård och om min tuffa uppväxt. Kram på er.
Tack Janne !
Ska bli intressant läsning. Vet dock ännu inte när vi kommer dit!
Så fint du beskrivit en jobbig resa, Torbjörn.
All styrka till dig och din familj! 💪❤
Tack Peter!
All styrka till er 🌷
Tack Fia!
En fin berättelse om en svår tid. Önskar att allt går bra och att du blir helt frisk igen. Styrkekram!
Tack Åsa!
Vilken resa du har gjort. All beundran till dej👍Nu håller vi 👍👍 så fortsättningen blir lika bra Kram😉
Tack Tarja!
Riktigt tråkigt att du skulle drabbas av detta men starkt av dig att berätta!
Hoppas innerligt att allt ska gå bra!
Tack Nils-Erik!
Hej Torbjörn,
Tack för att du delar med dig av din ” resa”. Undringar har ju funnits så detta var väldigt bra.
Lycka till på vägen framöver 🔆
Kram 🤗
Tack Lotta.
Roligt att höra ifrån dig och ha det bra själv!
Jäkla trist allt detta men du är en stark människa!
Du vet var jag finns om jag kan hjälpa er, vad som helst!
Tack snälla du. Du har varit ett särskilt stöd i många år, så jag hör säkert av mig.
Tack för att du delar med dig.
Tror och vet att det kan stötta och stärka de som går igenom en liknande resa.
Hoppas verkligen att allt går bra och att cancern försvinner för gott.
Kram
Tack Anna hoppas verkligen det.
Torbjörn,
Så imponerad över din raka/klara redogörelse över den resa du just gjort.
Förlorade i december en kär vän som gjort liknande resa men med uselt resultat.
Gläds slutligen över din förmåga att beskriva det positiva som ändå finna.
De är få som har fått den förmågan.
”God Tur” som jag tidigt lärde mig att man säger på fjället då man möter någon.
/7mats, just nu i Paris för att bl.a. ”Möta Våren” men främst fira att hustrun stått ut med mig ytterligare ett år
Tack Mats!
Torbjörn, kämpa på! Det gjorde vår dotter i sex år, hon var helt övertygad att hon skulle vinna över cancern. Du verkar vara en kämpe som heller inte ger upp.
Ingegerd o Gerry
Tack Gerry och Ingegerd.
Ett steg i taget!
Fint att du vill betätta om din resa! Det ska nog gå bra ska du se! 👍❤️👍
Tack Yvonne
Fint skrivet om en jobbig period Torbjörn! Fortsätt kämpa! Du nämner din fantastiska familj, men att den är så fantastisk är ju även du en stor del av. För jag känner dig som en mycket fantastisk människa som sprider omtänksamhet, klokhet och mycket värme. 🥰🥰
Tack bästa Stina!
Dina ord värmer verkligen.
Tack att du delar med av din livsresa..
Du beskriver så fint och klarsynt de svåra när livet sätts på sin spets. Kan inte vara lätt att skriva men kanske nödvändigt. Du är rik med din kärleksfulla familj. Ditt goda humor som säkerligen åker berg och dalbana ibland.
Ta hand om dig!
Allt gott / Lena Gunnarsson
Tack Lena – visst går humöret lite upp och ner i bland, men för det mesta är det rätt bra.
Att skriva har blivit viktigt. Det har varit det i många år, och under sådana här perioder känns det ännu viktigare.
Tack för att du berättar.
Det blir inte värre av att man berättar.
Det värsta har ju redan hänt.
Och det kan vara bra, även för andra, att få ta del av en personlig berättelse.
Jag valde också, att berätta om mitt c-äventyr, genom att starta ett instagramkonto #minhinderbana.
Det har hjälpt mig mycket och jag har även fått kontakt med andra i liknande situation.
Önskar dig lycka till i fortsättningen.
En dag i taget. Kram ❤💪🏿🌞
Tack Marianne – jag har sett en del av dina berättelser och känner som du. Det kan kanske hjälpa någon, men det hjälper definitivt mig själv.
Och precis som du, så har jag fått kontakt med många i ungefär samma situation som jag. Det har känts fint
Hoppas att du får ett snabbt tillfrisknande och får njuta av många härliga stunder med dina nära och kära. Naturen finns där för dig när du är redo för små turer!
Tack Linda och ursäkta sent svar.
Det går åt rätt håll.
Hej! Hittade hit via Facebook. Jag ligger lite före dig i resan och vill bara tala om hur viktigt det är med den här formen av dagbok. Jag började för att hålla ordning på vad som hönt, och det var tur, annars hade allt bara flutit ihop. Jag opererades i slutet av oktober 2019 för en aggressiv cancer i kindbenet. Kan bara hålla med dig när du skriver att vården är fantastisk. I alla fall är de olika formerna av kirurger som jag har haft det. Det har varit sämre med det psykiska omhändertagandet från vårdens sida. Jag har fått höra av en kurator att hen aldrig sett någon som ser ut som jag (mitt ansikte är ganska rejält vanställt). Det blir givetvis en olika lång resa för olika personer. Jag hoppas att din blir kort innan du är tillbaka till ett så normalt liv som det går. Men en del kommer efter, så se till att du har fortsatt stöd. Om du vill läsa en annan resa kan du titta in här: https://cancerdagboken.wordpress.com/
Tack Anna för dina synpunkter.
Jag kan bara hålla med dig om hur viktigt det är att skriva ned allt som händer. Nu hade jag skrivit dagbok tidigare och hade den dagliga rutinen klar. Tror nog att sjukdomen på olika sätt kommer att finnas kvar, oavsett hur ”friskförklarad” jag blir. Jag har haft ett återbesök med röntgen och undersökning och allt var bra, ändå finns självfallet många tankar kvar.
Komplettering av svar.
Jag har ögnat igenom din cancerdagbok och du har varit med om en lång och tuff resa och jag håller med dig om hur viktigt det är att dokumentera och spåren kommer nog alltid att finnas kvar inom en.