Det är hit man kommer när man kommer hem

Ibland slår nostalgin till på allvar. En minneskonsert för Ewert Ljusberg, kan vara en orsak till att minnena flödar. Men oftast beror det på att jag tillbringar en del tid med att gå igenom, skanna och sortera gamla kort. En annan orsak är att jag försöker, i snigelfart, att skriva någon slags självbiografi. Korten jag går igenom blir en slags research”, i mitt eget liv. Det triggar igång minnet.

Förutom bilder är också musik en källa till att få igång minnescellerna. Jag tror att de flesta som läser det här, kan le igenkännande till vissa minnen, när man hör en melodi som man gillade i sin ungdom. Minnena kan vara glada eller tråkiga, men de finns där.

Under det här året har jag också intervjuat och skrivit om en person, som på ett tydligt sätt är hembygden personifierad för mig. Jag vill inte nu berätta vem personen är, det kommer att visa sig inom kort, i årskrönikan från Ragunda Hembygdsförening.  

När det gäller musik så behöver det faktiskt inte vara melodier som man har speciella minnen av. Det kan räcka med att man hör en text till en melodi, eller läser en text, för att påminnas om saker, för länge sedan.
Så är det med texten till Euskefeurats fina tolkning av visan med samma namn som rubriken. Jag har lyssnat på den många gånger och den slår ann mot någon nostalgisk sträng i mitt inre. Texten till den visan får lotsa mig vidare i tankarna och jag börjar med att försöka definiera vad som menas med hem.  

Hem
När jag googlade på ordet hem, så hittade jag flera olika tolkningar. I vissa texter finns hem beskrivet som ”där hjärtat bor”, ”där jag hänger min hatt” eller ”där jag har min säng.”

Jag tänker också på återkommande samtal jag har och har haft med några vänner där frågor om frihet, skönhet, fiske, natur och tystnad återkommer, samt på en person med samma tankar, men som inte längre finns kvar.

Jag hoppar lite i Euskefeurats text för att få med dem i mina tanksprång.

Där hjärtat bor
Här är klockan fem efter en fiskenatt för några år sedan. Regnet i visan behövdes inte, men morgonen vid Höksbergstjärnen var sagolik. Vi var rätt trötta, Janne och jag, innan vi åkte hemåt och som visan säger: ”Vi satt där vid elden o teg med varann”

Fiskenatten startade vid Olsforsen i Ammerån. En fors som får leva fritt, genom de boendes hårda kamp under en tioårs period under framförallt på åttiotalet.

Där Ammerån går in i ett lugnare vatten och rinner ut i Indalsälven kan det se ut som på bilden här nedan. En farmor (min mamma Sigrid) med sitt barnbarn (min son Martin) fiskar och samtalar.
Det är alltså inte bara nätter i det fria som gör att man placerar sitt hem där hjärtat finns. Det är nästan alltid människor som betytt mycket som växer fram i minnet.

Platserna och människorna som jag tänker på när jag plockade fram ovanstående bilder får mig att tänka på textraderna.
”Det är här man vet vart stigarna går, man vet vem som är släkt med vem ”

En annan plats, där även hjärtat, sängen och hatten finns.
Jag flyttar till en annan plats, och en annan tid där hjärtat bor, men där jag ofta hänger min hatt är i Oviksfjällen, Gräftåvallen. Här är det samma Janne som jag nämnde tidigare och vi sitter en natt vid elden, innan vi somnar i tältet, ja, egentligen utanför tältet. Temperaturen var sån att tältet blev för varmt.
En fantastisk vandring, en natt vid elden där vi pratade, tog några koppar kaffe och förgyllde det hela med några whisky.

Vi hade vandrat till Dörrsjöarna, mellan Arådalen och Gräftåvallen, men sedan gått mot Falkfångarfjället. En vandring som gick över delar av Österfjället och Gråhösen”
Ett område som blivit så viktigt att visans ord stämmer även här:

Det är här man känner vart stigarna går
Tjärveden sprakade, knastrade o brann
Det doftade av kaffe, skog o rök

Men ibland sänker sig dimman även över de vackraste områdena. .

och som Euskefeurat sjunger………….
Dimman kröp sakta iväg över sjön
o storlommen ropa nånstans

Längtan
I texten beskrivs längtan på ett fint sätt. Jag är priviligierad och har mina platser där jag har starka minnen nära. Kommer en stund av längtan har jag möjlighet att åka till de platser som betytt mycket. Euskefeurat beskriver längtan väldigt fint och jag tror många som flyttat från norrlandslänen, känner igen sig.

Hur det än blir så ska gudarna veta
att det finns inga bojor eller band
som kan hindra mina tankar att färdas norrut
på våren, som en flygande and”

Jag använder deras ord för att visa tacksamhet för att jag sluppit bojor eller band.

Hemma just nu

I konkurrens med Gräftåvallen så är det oftast på Frösön som jag numera hänger min hatt. Denna gamla fina ö, som är den historiska centralorten för hela Jämtland.