Det kunde ha varit jag

Den 15 oktober 2017 skrev skådespelerskan Alyssa Milano om sexuella ofredanden inom hennes bransch. Hon uppmanade alla kvinnor, att på sina sociala medier skriva under hashtaggen #metoo och berätta om sina upplevelser och även protestera att så många ärenden tystades ner av filmindustrin.
Hon anade nog inte vilken lavin hon startade.
Inom loppet av omkring tre månader hade trettiosju yrkesgrupper, enbart i Sverige, startat uppror genom egna hashtaggar. Artister, jurister, politiker, journalister, elever i skolor, kvinnor i finansbranschen, byggbranschen och mång flera.
Nu ska jag inte orda så mycket mera omkring #Metoo. Det sänds just nu en serie på SVT Play, som heter ”Hösten som förändrade världen” och som beskriver ¤Metoo väldigt väl. Gå gärna in och få en uppfattning och en repetition om allt elände som kvinnor över världen utsatts för.

Någon måste få veta
Bara tre dagar senare, den 18 oktober, kom min roman ”Någon måste få veta” från tryckeriet i Falun. En bok som behandlar de här frågorna från det gamla bondesamhället fram till vårt samhälle idag. Den beskriver en tid när de allra flesta levde i fattigdom och kvinnor var ännu mera utsatta än idag. Ingen trodde på unga flickor som tjänstgjorde som pigor på stora bondgårdar när bonden ansåg sig ha rätt att ta för sig av flickorna. Om de klagade och berättade för någon blev fick de omedelbart sluta och bonden kunde förorättad berätta att pigan farit med lögner och spridit illasinnade rykten om honom. För det mesta tystades det ner, men den unga flickan riskerade hela tiden att pekas ut som lättfotad, lösaktig, ja kanske till och med som hora.
Då ska man komma ihåg att det som de utsattes för många gånger var våldtäkter och inget annat.

Det kunde ha varit jag
En månad senare, i mitten av november, var det dags för boksläpp. Den här gången blev det faktiskt två släpp, dels vid Bokmässan Bodil och en vecka senare tillsammans med kollegan Toivo Comén, som släppte sin självbiografi.
Under den månaden skrevs flera artiklar om boken och jag fick göra intervjuer i både Radio Jämtland, Radio Krokom och Närradion, samtidigt som jag också skrev en hel del själv på sociala medier. Många hade redan köpt och läst om boken när det var dags att presentera den vid Bokmässan.

Ett av många minnen från den bokmässan var när det kom en äldre dag fram till mig, och ville prata och det hon började med att säga var, ”det kunde ha varit jag.” Hon berättade, med tårfyllda ögon, lite kort om sina upplevelser på en bondgård, men när det började komma flera människor nära mig sa hon, att hon skulle återkomma. Några timmar senare kom hon igen, men även då hade jag många personer omkring mig, så hon sa bara, ”jag hör av mig senare.”
Tyvärr har hon inte återkommit och jag vet inte hennes namn, och jag skulle väldigt gärna av velat prata en längre stund med henne.

Några timmar senare kom ännu en kvinna och ville köpa tre böcker. Hon förklarade att hon skulle ha en bok själv och ge ett exemplar vardera till sina två döttrar. ”Jag ska be att dom läser den så att jag sedan får det lättare att berätta vad jag varit med om.” Även hon hade tårfyllda ögon, och försvann snabbt i folkmängden.

Under tiden som gått efter att boken släpptes har jag deltagit i flera samtal både i verkliga livet och på nätet om dessa frågor och alla som har åsikter om mäns våld mot kvinnor imponerar inte på mig i sin argumentation. Ett sådant exempel från släppet på bokmässan, var när en herre i övre medelåldern stod och läste baksidestexten på boken och kom med kommentaren, ”har du tagit hänsyn till invandringen när du skrev boken.” I hans ögon syntes inga tårar, däremot en tydlig irritation.

Inte alla män
Ett vanligt argument när mäns våld mot kvinnor diskuteras är just, att alla män slår inte och alla män våldtar inte vilket självfallet är riktigt. Men man ska komma ihåg, att av allt våld som förekommer i samhället utövas det absolut mesta av just män.
Jag gjorde nyligen ett reportage med tre poliser, som arbetar med ”våld i nära relation”, alltså till största delen våld mot barn och kvinnor. Reportaget kommer om några veckor i Länstidningen. De sa några viktiga saker som jag vill föra vidare:
– Det finns ingen enskild grupp som sticker ut när det gäller våld mot kvinnor. Ålder, yrke, social tillhörighet, etnicitet, utbildning. Våldtäktsmän finns i alla kategorier.
– Överfallsvåldtäkter som får stort utrymme i media, är till antalet så litet att det inte syns i statistiken.
Till sist berättade de lite om allmänhetens syn på våldtäkter och uttryckte det som, ”alla känner någon kvinna som våldtagit, men ingen känner en våldtäktsman”; och menar med det att samhällets och medias fokus måste flyttas till förövaren och bort från offret.

Vad kan vi män göra?
När jag kom ut med boken och omgående fick så många vittnesmål om den utsatthet som kvinnor upplever, blev jag medlem i organisationen MÄN: https://mfj.se/
Det är en organisation som på olika sätt och i olika former tar upp frågor om hur män ska bete sig mot kvinnor, men också försöka förstå varför vissa män bir våldsamma.

Vad kan då vi män som blivit vuxna och förhoppningsvis har ett naturligt sätt att umgås med kvinnor göra:
Vi kommer långt med, om vi bekämpar och påtalar, de vanligaste härskarteknikerna, t.ex. att: kvinnor osynliggörs, förlöjligas, skuld- och skambeläggs, hotas och i värsta fall utsätts för våld.

Att sluta skratta år ”våldtäktsskämt” och andra saker som det skämtas om fikarum och andra ställen där många mån samlas är också ett sätt att visa att man inte accepterar detta språk.