”Dont wish for it – work for it” har varit Evas ledord ända sedan hon var ung och hon har levt som hon har lärt. Hon har tagit sig an utmaning efter utmaning, Ofta har hennes drömmar gällt utmaningar av olika slag och hon har hunnit med många.
När jag för några år sedan gjorde ett reportage om henne var det svårt att inte imponeras. Listar några saker hon har genomfört.
I luften
Den högsta drömmen uppfylldes för några år sedan och hon berättar:
– Som barn såg jag i en tidning en kvinna som stod på en flygplansvinge och höll i sig i bara händerna. Jag minns att kände att det skulle jag vilja göra. Det dröjde femtiofem år innan jag hittade en svensk Air-show där ägaren, sedan han hört min historia, lät mig flyga på vingen under den mäktigaste halvtimmen i mitt liv.
I djungeln
Ett annat äventyr som uppmärksammades stort var när hon 2009 blev känd för en stor del av svenska folket när hon deltog i Robinsontävlingen. En tävling som gick ut på att överleva i djungeln i Dominikanska Republiken med minimalt med mat:
– En rolig upplevelse och spännande att se hur en sådan teveproduktion gick till.
Om ryktet med pakter och intriger säger Ewa:
– Visst förekom det en del intriger men det var inget jag deltog i. Deltagarna var ju utvalda för att deras personligheter skulle bli bra teve och hela äventyret var spännande.
Men hon tvingades avbryta tävlingen på grund av sjukdom:
– Jag åt en medicin som krävde att jag måste ha mera mat. Vi fick faktiskt bara kokosnötter och vatten tills man eventuellt vann ett eldstål. I samråd med läkare avbröt jag tävlingen eftersom jag drabbades av yrsel och minnesförlust.
Med geväret
En utmaning långt före Robinsonäventyret var på åttiotalet.
– Jag hade länge haft en dröm om att jaga björn i Alaska. Hon fick möjligheten att ingå i en grupp på fyra personer som såg till att drömmen blev verklighet:
– Vi flögs till ett område där vi bodde i tält under tre veckor. Vi hade en gummibåt som vi kunde använda till förflyttning, annars gick vi mellan våra jaktområden. En morgon kom en björn så pass nära mitt pass så att jag kunde skjuta ett lungskott. . Det var spännande att följa spåren där den låg. Det var nästan känslosamt.
Att jaga vildsvin i Tunisien har hon gjort vid tre tillfällen, och en gång utmanat jaktledaren ordentligt, genom att avstå att skjuta vid ett tillfälle när hon tyckte att skottvinkeln var för dålig:
– Dagen efter fick jag som straff av jaktledaren, som för övrigt inte gillade jagande kvinnor, det sämsta passet, där det normalt aldrig passerade några djur. Men den dagen passerade det största vildsvinet som sköts under jaktdagarna och det var jag som sköt det.
Men naturligtvis var det hemma i Västerede som jaktintresset började:
– Redan som barn följde jag pappa i skogen. Han var hundförare och ett av mina första mål var att även jag skulle vara hundförare i ett jaktlag.
När hon var sjutton klarade hon vapenlicensen och något år senare var hon lagets hundförare med en gråhund som senare blev jaktchampion:
– Att få smyga på ett ståndskall när hunden ställt en älg är stort. Känslan när hunden kommer och hämtar jägaren för att komma närmare är svår att beskriva.
Men allt hade kunnat sluta innan det ens hade börjat, när hon blev riktigt illa biten av pappans älghund när hon var tre år.
– Jag hade väl pillat i hundens matskål och den surnade till ordentligt. Men hunden blev kvar i familjen och vi blev senare bästa kompisar.
Lite om skolan
Trots alla äventyr hon hunnit med, så har dessa aldrig varit ett arbete för henne. Hon har varit lärare i både låg, mellan och högstadiet och har alltid trivts mycket bra i sitt jobb. I slutet av lärarkarriären undervisade hon i årskurs sex och sammanfattar det så här:
– Kanske de roligaste åren som lärare. Vi blev som en liten familj och trivdes väldigt gott tillsammans.
Om sin egen skolgång säger hon så här:
– I högstadiet hade vi Tibor Nagy som lärare. En inspiratör och eldsjäl som betydde mycket och jag minns bland annat att jag fick följa med honom till en skoaffär där han köpte mig ett par spikskor.
De skorna använde hon länge, men inför SM för veteraner 2018 hade hon köpt nya. Ett SM som blev framgångsrikt för Ewa, med seger i kulstötning och andraplats i löpning 60 meter.
Gymnasiet sammanfattar hon så här:
– Jag gick samhällslinjen, en slags basutbildning och minns att det roligaste under de åren var att jag började med judo.
Judo och flera andra kampsporter är något som Ewa rekommenderar:
– Det är en oerhört allsidig träning.
Kläder
Parallellt med sitt lärararbete och utmaningar har Ewa under alla år tillverkat skinnkläder:
– Jag har ett företag och tillverkar kläder i skinn och päls. Tidigare besökte jag många mässor varje år, vilket jag inte gör nu. Men jag får ändå en hel del beställningar.
Även när det gäller klädtillverkningen är hon mycket medveten om vilket material hon ska använda:
– Det ska vara från djur i frihet och som ej är utrotningshotade.
Som kuriosa berättar hon att hon har tillverkat kläder till Roger Pontare.
Att ta det lugnare
Nu när hon nått pensionsåldern skulle man kanske tro att hon vill ta det lugnare. Men det tycker inte Ewa:
– Jag mår fantastiskt bra av att vara aktiv och utmana mig på olika sätt och jag kommer att fortsätta så länge jag orkar, och jag har en tydlig dröm kvar, få hålla en schimpansunge i famnen.
Hon tränar styrketräning sedan många år, leder grupper tre gånger per vecka samt tävlar i hinderbanelopp, till exempel ”Toughest.” I år för sjätte gången.
Om Västerede
Själv undrar jag om det är något speciellt med Västerede. Det verkar vara en fantastisk jordmån för att skapa och utveckla duktiga personers olika talanger. Jag har intervjuat flera personer därifrån och gjort reportage. Allt från gitarrspelare, kroppsbyggare, företagare för att nämna några och de fortsätter att imponera.
