Cancerresan om vården och viktiga lärdomar

I mars skrev jag ett första sammanfattande inlägg om den resa som jag just nu är inne i. Resan som jag har kallat för cancerresan. Den var oplanerad och oönskad, och orsakade att mycket av det jag vanligtvis sysslar med har lagts åt sidan. Men den har skänkt tillfälle till många lärdomar och tankar om vad som är viktigt i livet.

Det inlägg jag skrev i mars månad fick oerhört många läsare och jag kände att jag berörde ett ämne som var och är viktigt för många. Det är också ett ämne som det fortfarande är svårt för många att prata om.
När jag, här om dagen, träffade en bekant som arbetat som läkare som kom fram och sa, ”du ska veta att det du har skrivit om din sjukdom är viktigt för många. Jag vet att det har betytt mycket.”
Det gladde mig när jag hörde hans ord. Jag har ju i första hand skrivit om mina erfarenheter därför att jag själv ville och för att jag tycker om att dokumentera sådant som jag är inblandad i, både glada och tråkiga händelser. Skulle dessutom mina ord varit viktiga för andra, så är det en stor bonus för mig.
Jag har därför skrivit ner ytterligare några lärdomar och börjar med några erfarenheter från vården.

En första diagnos efter fem timmar
När jag i slutet av november besökte Frösöns Hälsocentral, efter en tids problem med magen, gick allt väldigt fort. Jag lämnade några blodprover och hade därefter ett samtal med min läkare Espen Storeheier, som snabbt hade ett förslag på vad jag skulle göra:
– Det här ser inte bra ut. Det kan vara en turmör och du ska åka till akuten så fort som möjligt. Jag skriver en remiss som du tar med dig, så att du slipper sitta länge i något väntrum.
Lite omtumlad åkte jag hem till Kristina, som sedan skjutsade mig till akuten., där den snabba hanteringen fortsatte.

På akuten blev det mera provtagning, undersökning och sedan röntgen. Ungefär en timme efter röntgen kom en läkare från kirurgen och berättade att de sett en misstänkt tumör på bukspottkörteln, men att det behövdes flera undersökningar och flera röntgenbilder innan man kunde se vilken sorts tumör det var och ta ställning till vilken behandling jag skulle få. Klockan var då omkring elva på kvällen och det har gått fem timmar sedan jag kom till sjukhuset.
Trots att jag inte var på bästa humör just då, så minns jag att jag imponerades över hur snabbt jag hade undersökts och fått en första diagnos. Med några månaders distans till händelsen är jag är ännu mera imponerad.

Den följande veckan fortsatte provtagningarna och jag röntgades flera gånger. Därefter röntgen och undersökning i Umeå innan det blev klart att jag skulle opereras. Jag fick hela tiden ökat förtroende för sjukvårdspersonalen.
Tydliga och snabba besked om den tänkta vårdplanens olika steg och jag kände mig som en VIP-gäst både hos region Jämtland-Härjedalen och region Västerbotten.

Tiden efter operationen var jobbig, men de hade förberett mig. Jag fick bra information om hur jag skulle bete mig när jag kom hem och ganska ofta ringde en läkare, eller sjuksköterska, och undrade hur jag mådde och om jag hade några frågor.
Mitt liv som VIP-gäst fortsatte.

Diabetes och nykterist
En följd av operationen, där bland annat halva bukspottkörteln opererades bort, blev att insulinproduktionen minskade. Jag blev diabetiker. En kanske annorlunda väg till diabetes, men det var bara att konstatera. Jag fick börja injicera insulin en gång per dag och eftersom jag visste att injicera insulin och vara vinprovare, som jag hade varit i många år, inte var förenligt, så fattade jag ett beslut, som tog ungefär en sekund och det var, ”jag slutar med alkohol.”
Att prova viner, både som deltagare och som provningsledare, hade jag och min fru sysslat med i många år, dessutom jobbat på vinmässor och gjort många vinresor till omkring tio länder. Jag trodde att det skulle kännas sorgligt att säga, att nu har jag provat viner klart, men det kändes bara bra. Nu, omkring åtta månader senare, är det till och med skönt. Livet blev enklare.
Alla trevliga perioder i ens liv har ett slut, så också en lång och trevlig period som vinprovare.

I och med diagnosen som diabetiker blev jag också hänvisad en diabetessköterska och efter operationen en dietist. Kosten måste delvis ändras och tack och lov har jag en hustru som är duktig matlagare, som lyssnade och deltog i samtalen.
Men jag behövde inte göra stora förändringar och jag har inte upplevt några större problem. Däremot ännu ett bevis på den fina vård jag fått. Livet som regionens VIP-gäst har fortsatt.

Fortsatt behandling
Sedan några månader tillbaka genomgår jag en cytostatikabehandling som ska pågå till mitten av september. En behandling som ibland balanserar på det som kroppen klarar att hantera. Det har blivit några justeringar i doseringen och några gånger har jag fått avstå för att immunförsvaret har varit för ansträngt. Sådana gånger har jag bokats in på extra onkologbesök och mina positiva intryck från vården har fortsatt.

Den senaste helgen drabbades jag av någon form av infektion. På lördagen steg febern mycket snabbt och när jag ringde 1177 för att få råd, så var deras besked. ”Åk in till akuten. Jag ringer dem och berättar att du är på gång, så att du inte behöver sitta i väntrummet.”
Än en gång, provtagning, läkarundersökning och röntgen och allt var klart på tre timmar. Jag blev kvar för observation i två dygn med samma service som tidigare.

Sammanfattning vården
Jag är oerhört imponerad, både av sättet som jag bemötts på och den behandling jag fått. När jag så läser på olika medier om hur stora brister det finns, känns det inte rättvist. Jag vet att min behandling är prioriterad, men jag vill att allt det fina också måste komma fram. Jag tror, utan att vara medicinskt kunnig, att svensk cancervård är i världsklass.

Har jag då aldrig märkt resursbristen?
Nja, jag har sett både stressade sköterskor och läkare och det beror säkert på för liten bemanning. Men de har aldrig missat ett leende, att svara på mina frågor eller ingjuta mod hos mig. På direkta frågor har några också berättat att det fattas mycket personal.

• 

Lite fler erfarenheterJag har känt ett fantastiskt stort stöd från alla som följer mig på sociala medier, främst facebook och instagram. Vid sådana här tillfällen är samtalen, mailen och kommentarerna värdefulla.

Några tankar om detta med att ”kämpa” och att njuta.
Från många håll kommer hejarop att jag ska ”kämpa” och det har ibland känts svårt att ta in. Jag tror jag vet vad ni menar, men just detta med att kämpa, mot en motståndare som jag kanske inte har kvar i kroppen och den behandling jag genomgår nu mera är ”för säkerhets skull.” Men också om jag har cancerceller kvar, hur kan jag kämpa mot dem. De är osynliga, lömska och svåra att hantera.
Det som skulle kunna vara en kamp är den träning som krävs för att återfå krafterna. Men träning har sällan varit några problem för mig. Det har varit något jag har njutit av.
Jag har därför valt att njuta av de vardagliga saker som jag sysslar med, de utmaningar, oftast i form av något skrivande, som jag tar mig an och klarar av. Det skänker tillfredsställelse.

Lärdomar
Under den här perioden har jag lärt mig mycket om mig själv och vad som är viktigt. Här är några lärdomar:
1. Jag försöker numera leva lite mera i nuet än tidigare. Då var det mycket mera planering för framtiden. Lev nu!
2. Gläds åt vardagens små glädjeämnen. De är flera än du tror. Njut nu!
3. Läs de romaner och dikter du vill!
4. Lyssna till den musik du vill!
5. Skriv det du drömt om att skriva,
6. Kom ihåg de personer som är viktigast för dig. De är viktiga.
7. Ta dig tid att sitta och lyssna på naturen. Unna dig att låta dina egna tankar fara iväg.

När jag skriver detta om att lyssna på naturen, kommer jag osökt att tänka på min kusin, Birger Ajax, som avled i slutet av förra året. Han berättade när jag intervjuade honom inför ett reportage, att när han var trettioåtta år gammal och nyligen genomfört en stor ryggoperation, plötsligt sett en dimma stiga ur Ammerån. Det var en kväll med en fantastisk solnedgång och han insåg efter någon minut, att det var ingen dimma, utan forssländor som kläcktes. Miljoner sländor blev flygfärdiga och han undrade varför han aldrig hade sett detta tidigare, han som under försomrarna alltid vistades längs Ammerån.
Svaret var enligt Birger, att ”jag hade aldrig gett mig tid att sitta och se och lyssna på naturen, utan bara jagat fram efter nästa fina hölja att fiska i. Jag hade missat det fina.”

Med andra ord, stressa inte för att nå fina naturupplevelser. Då finns risken att du missar det fina.


Du hittar mitt förra inlägg om denna ”resa” här:
https://skrivovin.se/wp-admin/post.php?post=4979&action=edit