Strövtåg i Ragunda

I bland slår nostalgin till med full kraft. För någon dag sedan, när jag sorterade och digitaliserade en del gamla bilder, samtidigt som Mando Diaos ”Strövtåg i hembygden” strömmade ur radion satte min fantasi igång. Det blev bakgrunden till den här lilla betraktelsen som får bli ett fiktivt strövtåg, med en blandning av minnen, händelser och åsikter som alla inte är så gamla.

Allt började på den här lilla gården, där jag är född och uppväxt i en trygg miljö. Det som jag reagerade mest på när jag tog bilden för något år sedan, är skogen bakom huset. Det är Kläsåsen som inte var så skogsbevuxet när jag var liten. Öppna och branta klippor längst upp. När vi ville gå upp på berget var vi förbjudna att gå över klipporna, där vi kunde skada oss om vi ramlade.
Alltså var den mest spännande vägen upp på berget att klättra över klipporna och jag är rätt säker på att jag, första gången jag kom upp, var lika stolt som Edmund Hillary troligen var, när han som första person besteg Mount Everest.
Det som skilde Edmund och mig var att han hade en flagga med sig som han placerade på toppen, medan jag smög ner igen och berättade inte att jag gått över klipporna.
Till råga på allt syns nu inte detta hiskeligt höga berg, för all skog.

För något år sedan knatade jag upp på berget igen. Jag ville se utsikten som jag minns var miltals lång. Men endast i den riktning där en avverkning gjorts såg jag ner till byn och i det gröna huset som skymtar mellan träden bor min syster.

Men det jag reagerat allra mest på, när jag besökt Krokvåg och stannat till vid mitt barndomshem, är förändringarna på gårdarna. Som barn såg jag nio gårdar från den plats som första bilden är tagen. Omkring fyrtio personer bodde i husen och det var aktiva jordbruk på alla ställen.
I dag tror jag det är tio personer och jorden brukas av en bonde i byn.

Så här beskrev Mando Diao så träffande de känslorna:
Och det är som det vore min faders röst
När han ännu var lycklig och ung
Innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
Och hans levnad blev sorgsen och tung.

Småskolan

Snart vidgades cirklarna och det var dags för skolan. Mina första två år i den här byggnaden. En idyllisk byskola. Den altan som syns på bilden fanns inte på min skoltid och bakom huset fanns en gårdsplan där vi lekte på rasterna. Tror också att lekarna var som på de flesta skolor på den tiden. Vi killar spelade fotboll och använde större delen av planen, medan tjejerna lekte sina lekar vid sidan om.

Och här är jag i första klass. Toppluvan på sned redan då. Agda Olsson hette vår snälla lärare och hon har en plats i mitt hjärta sedan skoltiden.
Bilden ger många tankar. Vi följdes åt under skolåren. Sedan bröts kontakten med de flesta, men tack och lov kom så småningom facebook och många kontakter har återknutits.
Men tungt att konstatera att fem stycken inte längre finns kvar.

Jag tror att känslorna från skoltiden kan beskrivas som Mando Diao gör i första versen:
Det är skimmer i molnen och glitter i sjön
Det är ljus över stränder och näs
Och omkring mig står den härliga skogen så grön
Bakom ängarnas gungande gräs

Idrott

Från köksfönstret kunde jag se byns fotbolls- och ishockeyplan. Två lägdor där det inte så många år tidigare gått kor och betat. Hockeyplanen schaktades till och blev väl någorlunda jämn, medan fotbollsplanen under alla år var mycket tuvig.
Men vi hade kul.
På bilden är byns hockeystolthet Gerilå Gymnastikklubb samlad. Det är Rolf Söderström som haft vänligheten att lägga upp bilden. Tack för det Rolf.
Precis som fotbollslaget, som tyvärr aldrig fotades, så hade vi matcher mot Hammarstrand, Krångede, Överammer och förmodligen någon fler by.
Jag tycker det är fantastiskt att det fanns så mycket folk i byarna så att vi kunde hålla lag både i fotboll och ishockey.
Men lagen splittrades när vi började skolor på andra orter, annars skulle jag nästan tro att vi hade haft ett lag i allsvenskan och att några av oss, kanske alla, skulle ha spelat professionellt.
Jag anar att det var det som vår färgstarke gymnastiklärare Tibor Nagy, menade, när han röd i ansiktet, efter en match kom, sa, ”Torbjörn jag sälja dig till Italien.” Eftersom jag visste att jag inte hade lyckats med någonting under matchen, så väntade jag in fortsättningen och den kom, ”jag vill aldrig se dig i Sverige igen.”
Men inte blev jag proffs.

Och visst hittar Mando Diao, rätt även om idrottsminnen:
Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt
Där den låg, ligger berghällen bar
Men däröver går minnet med vinden så svalt
Och det minnet är allt som är kvar


Nöje

Nu gör jag ett ordentligt hopp i strövtåget. Lämnar skolan åt sitt öde och grottar ner mig lite i nöjeskvällarna.
Danskvällarna var rätt fantastiska. Folk samlades och umgicks när det var dans, vilket var på många ställen.
Fritt ur minnet så passerar jag på mitt strövtåg, följande byar där det anordnades dans.
I Stugun var det Nornan och Parken, logdans i Skyttmon, Mårdsjön och Böle. Sedan når vi fram till Hammarstrand, med Centrum och Trätojordsbacken och inte långt därifrån Näsets bygdegård. Längst i öster kommer vi till Gerålund och Texas. Jag låter även Stromboli i Övsjö finnas med i uppräkningen. Visserligen i grannkommunen men ett klassiskt nöjesställe.
Tänk Trätojordsbacken, så många fantastiska artister som passerade deras scen och efter uppträdande så var det dans på två banor och ofta tre orkestrar.

Och visst var det roligt att när hemmaorkestern Collas spelade. Snygga grabbar klädda i mörka kostymer och Janne Gisslers fina basstämma.

Många fina orkestrar passerade ”Qul i backen”, men håll med om att ovanstående annons är speciell. När Charlie Mops, med bland annat Urban Holmberg startade och skulle spela i Överammer, så jämfördes de i annonsen med Collas.
Borde vara hedrande för båda orkestrarna.

Sevärdheter utöver det vanliga
Det är svårt att skriva om Ragunda utan att nämna några av alla historiska sevärdheter som finns. Mycket är beskrivet på många ställen, men ändå lite kort.

Tänk vilken fantastisk historia som ligger bakom den Thailändska paviljongen. Några munkar hittade en enkel träskylt som visade att Kung Chulalongkorn besökt platsen. Resten är modern historia av det mer spektakulära slaget, men paviljongen finns där.
Ett särskilt minne jag har från några diskussioner i banken där jag var anställd. En kreditchef, som numera inte lever, men som alltid hävdade att inget är omöjligt och kom med liknelsen. ”Tänk bara på att det står en Thailändsk paviljong i Utanede och sättet hur den kom dit”

Lika fantastisk är historien om Döda Fallet. En sundsvallare som skulle gräva en flottningsränna och tömde en hel sjö och såg till att Indalsälven grävde en ny fåra.
Historierna om Paviljongen och Döda Fallet är så fantastiska så att de borde röna ännu större uppmärksamhet än vad de gör.
Jag hoppas att några driftiga personer får möjlighet att pr-mässigt utveckla området omkring dessa fantastiska skapelser och ge Ragunda den kraft som Storfallet en gång visade på.

Kraft

Kraftverken är en del av Ragundas historia och all kraft som de har producerat har glatt många, framförallt de som inte bor i kommunen. Krångede är speciellt. Sveriges största när bygget var klart. Många anställda under byggtiden och det skapades en stark historia, om bristande säkerhet, strider mellan arbetsgivare och fackklubbar och även mellan fackklubbar.
Och för Ragundabor och vi som besöker Ragunda blev det trots allt kvar ett museum. Energin gläds andra åt.

Pålgård

Strövtåget passerar självfallet Pålgård. Denna gamla och historiska plats i kommunen. Kyrkorna, speciellt den gamla, är enligt mig riktiga klenoder och kyrkogården intill är vacker och stillsam. Många av mina förfäder finns begravna där och jag känner alltid en skön stillhet när jag vandrar på gångarna.

Mando Diao får förmedla känslan:
Och det är som jag såg en gavel stå vit
Och ett fönster stå öppet däri
Som piano det ljöd och en munter bit
Av en visa med fin melodi

Även från Pålgård påminns man om all kraft som denna kommun producerar och jag hävdar, alla dagar i veckan, att en outbyggd Hammarfors är vackrare än nuvarande dammluckor, som öppnas någon gång ibland.

Ammerån
För trettio år sedan kämpade folket i byarna i Ammer, Färsån och Överammer mot en överledning av Ammerån till Indalsälven. Jag är innerligt tacksam för deras kamp. De möttes av lögner och intriger men kämpade emot och fortfarande forsar Ammerån fritt.

Ammerån är nu naturreservat och här brusar Olsforsen en försommarnatt, för några år sedan.
Riktig vildmark så nära in på och fisket förbättras ständigt till glädje för flugfiskare från hela Europa.

Mando Diao skriver så här:
Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår
Men så svagt som det blott vore drömt.
Det är kastat för vind sedan tjugo långa år
Det är dött och begravet och glömt

Ammerån är vacker även under kalla januaridagar. Här vid bron i Överammer.

Köttsjön

En pärla bland Ragundas byar tycker jag Köttsjön är. Besöker inte byn ofta, den ligger ju lite vid sidan av allfartsvägarna. Men de gånger jag åker dit slås jag av hur vackert det är runt sjön och inte minst den lilla skogskyrkogården.
Så när du har ditt strövtåg till Ragunda nästa gång, gör en avstickare till Köttsjön, gå runt på kyrkogården, läs på gravstenarna och föreställ dig det verk som personerna i gravarna gjort.

Mando Diao skulle kanske säga så här:
Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
Invid sjön för att höra hans tal
Om det gamla, som gått, medan tiden led
Om det gamla i Alsterns dal

Till sist
Tänk så många tankar och minnen som kommer, när man låter tankarna fladdra iväg till ”Strövtåg i hembygden” medan man sorterar gamla kort.
Du får gärna berätta om något i texten, eller någon av bilderna även gav dig några kopplingar till din hembygd eller din barn- och ungdom.

23 kommentarer på “Strövtåg i Ragunda”

  1. Vilken fin berättelse om en verklighet som känns så bekant. Tänk så mycket som hänt här i vår lilla del av världen.
    Tack Torbjörn!

  2. Känner till alla platser du skriver om även om ”mitt berg” är Kullstaberget. Dit sprang men upp för att se den milsvida utsikten över Ragundadalen. Man kunde se nästan ända till Krokvåg, i alla fall hela Gevåg västerut. Österut till Lien, nästan till Döda fallet. Numera springer jag inte upp dit längre men en långsam promenad upp till toppstugan kan det bli ibland. Vill man inte gå uppför berget kan man numera åka bil till slalombackens topp och promenera därifrån. Mycket lättare!
    Nostalgin gör sig påmind, tänk vad det dansades när man växte upp, nästan alla dagar i veckan. Åtminstone lördag, söndag och onsdag. Vilken fin motion!
    Tack Torbjörn för denna nostalgitripp.

    1. Tack Astrid !
      Var faktiskt upp på Kullstaberget nu i somras. En fantastisk utsikt därifrån.
      Det har hänt mycket i vår gamla kommun.

  3. Härlig beskrivning av en svunnen tid, Torbjörn! Även om du var ute några år före mig, på såväl dansbanor som fotbollsplaner, känner jag igen det mesta. Tibors dräpande kommentarer om misslyckade insatser i sportsammanhang slog det mesta. Skrattade gott åt hans avsked av dig. 😁 Saknar honom mycket trots att han degraderade mig också ett antal gånger.

    1. Kul att du känner igen dig, Sören.
      Och Tibor var fantastisk. Minns honom med stor glädje, trots att jag inte uppfyllde hans förväntningar ibland.
      När jag tänker på gamla lärare, så är det Tibor som först kommer upp.

  4. Hög igenkänningsfaktor även för mig som är född 1957 och från Ammer. Vi hade en härlig uppväxt och visst blir man nostalgisk och lite ledsen när man ser var utvecklingen burit hän.

  5. Som Krokvågare känner man igen det du berättar om även om vi inte är i samma ålder. På småskolan hade jag min ”inskrivning” till skolan, sedan fick vi börja på storskola. Jag hade också fina Agda Olsson!
    Å dansställena…… oj vilka minnen. Tänk då liftade man! Då gällde verkligen : om du verkligen vill något så kan du! Ville man till Stromboli på dans så tog man sig dit och hem! Inga föräldrar som skjutsade/curlade – dom visste knappt vart man var 😉
    Tack för att du rullade igång minnena
    Berna

  6. Vilken fin jämförelse Du gjort med ”Strövtåg i hembygden”! Förstår att barndomen i Krokvåg var en trygg, glad tid! Nostalgin med dansminnena stämmer så överens med mina dansminnen! Samma dansställen, samma glädje!! Tack för den fina ”tidsresan”! //Ann

  7. Tack för din fina berättelse om fina Ragunda Jag bor ju visserligen i Håsjö strax bortom kommungränsen men jag har alltid sett mig som Ragundabo Danserna och qul i backen har jag dansat på sedan jag var barn och alla andra dansställen och alla fina minnen vaknar till liv när jag läste din fina berättelse

    1. Tack Anita.
      Roligt att du gillade inlägget.
      Håsjö har även jag betraktat som Ragunda, men det är på andra sidan gränsen.
      Förmodligen har vi även setts på ”backen” någon gång, jag tycker att jag känner igen dig…

  8. Tack Torbjörn för ditt ”Strövtåg i Ragunda”. Det väckte många trevliga och roliga minnen hur det var en gång i tiden. Bakom allt fanns det personer som var delaktig i dåtidens verksamheter. Det var aldrig någon brist på engagemang eller kompetens. Som exempel kan nämnas takkonstruktionen på ”nya” dansbanan. Ett snedtak som hålls uppe av limträbalkar. Byggår i slutet på 50-talet.
    AGA skulle leverera och installera en elektrisk brännugn till en konstnär. Den fungerade inte. Nu fanns det en person i Bispgården och vips så fungerade ugnen.
    Det skulle flyttas en lada från Hällesjö för att byggapå den gamla dansladan på Qul i Backen. Har för mig att det var skytteföreningen som fixade detta. Det var aldrig svårt att fråga om hjälp och att få hjälp. Ett år var det spelmansstämma i Hammarstrad och 200 spelmän skulle inkvarteras. Lät som en plätt. Att det hände en hel del i Ragunda måste bero på att alla ville vara med.
    Det finns mycket att skriva om DSGF = De Som Gick Före

    1. Kul episoder du kommer med Gunnar.
      Nä, jag minns heller aldrig att något kändes omöjligt och det fanns gott om eldsjälar i olika områden. Tror och hoppas att det fortfarande är så.
      DSGF – är värde ett kapitel..

Lämna ett svar