En resa mellan två planeter

Jag satte mig i bilen och tog ett djupt andetag. Att köra alla de där milen ensam är tufft. Smala vägar, uselt underhållna, farliga. Folk kör som vildar. Bakom nästa krök står ännu en flock renar som inte flyttar sig en millimeter, rävar passerar, älgar står och tittar, överkörda grävlingar och mårdar vid vägrenen.

Men samtidigt frihet, alla vyer, små samhällen, vidderna som öppnar sig, det bekanta som känns i hela kroppen när man närmar sig. Kalendergubbarnas by. Vad hände sen? Högvålen, Sveriges högst belägna by. Tännäs där det byggs och där den envisa påhittigheten och oviljan att ge upp är påtaglig. En glimt av Lossen, den enorma dammen som förser oss med elkraft.

Funäsdalsberget som reser sig som en vägvisare, där det en gång bara var en enda skidbacke som lyste i mörkret. Där nu hela berget täcks av backar, nya liftar och allt fler stugor runt foten. En kabinbana som landar rakt utanför skolan. Snacka om skiin-skiout-plugg. När jag närmar mig målet, söker min blick fortfarande efter ett gult hus, det sista i Bruksvallarnas by. Det har varit rött sen åttiotalet. Minnesbilderna sitter i kroppen.

Jag är uppväxt i Östersund men har också tillbringat mycket tid i Hackås där mina mor växte upp och i Bruksvallarna där min far hade sitt barndomshem. Den fattigmansstugan med en liten hopsäckad ladugård och vedbod, från tidigt fyrtiotal, är numera till hälften min. Och det är dit jag styrt.

Meningen med resan var att skriva på bok två i min kommande trilogi om just Jämtland och Norrlands inland. Men också för att ta bilder, prata med folk, se och känna in. Lyssna på resonemangen, problemen, vardagen. Vad de drömmer om, vad de tror på. Eller om de tappat sugen?

Efter veckor av tankearbete, skrivande, redigerande, promenader längs Ljusnan, intervallpass i vår gamla pulkabacke och nästan dagliga dopp i forsen nedanför huset, styrde jag kosan söderut igen. För möte med mitt förlag i Stockholm och den förhatliga fotograferingen, som ska utmynna i snygga bilder på mig.

Jag passerade Kårböle och Ljusdal och de enorma brandfälten men fick aldrig möjlighet att stanna för att ta bilder. Horisonten har förändrats. I nästan varje väderstreck har nya vindkraftsparker växt upp. Som ilskna väderkvarnar piskar de horisonten vart jag än vänder blicken. Och där inte bränderna tagit skogen breder såriga kalhyggen ut sig. Vet folk att vindkraftverken för det mesta ägs av andra än oss svenskar? Typ kineser.

När jag närmade mig huvudstaden ökade hetsen, filerna blev fler, vägbyggen och infrastruktur i ett organiserat kaos. GPS-tanten valde att tiga och jag fick köra på känsla. Väderstreck hade inte längre någon betydelse. Ändå lyckades jag ta mig från norr in på Söder, klämma in bilen i hotellets minimala parkeringsgarage. Jag fick vika in backspeglarna för att komma in.

Jag bodde flera år i vår huvudstad, innan jag satte ner bopålarna på andra sidan, i Göteborg och nu sen några år Sjuhärad. Städerna har likheter. Som stora städer har. Vackra hus blandas med fula, historia och kultur, spår av människor som har namn vi känner igen men också ett myller av människor vi aldrig kommer att få veta något om.

Konst, kultur, krogar, mat och fika, trendiga affärer, gamla butiker som funnits så länge att de bara är där. Stadsdelar med helt olika stämningar, olika sorters människor som valt att bo där. Mikrokulturer. Influenser från världens alla hörn. Många på gott, andra på ont. Nytt och häftigt, nytänkande men också allt trängre, allt hetsigare, smutsigt, stökigt, ständiga reparationer, hela tiden ett lappande och lagande i den redan kollapsade infrastrukturen. Nybyggen pressas in på varje ledig kvadratmeter.

Människorna hittar nya sätt att ta sig fram, susar förbi på sina eldrivna mojänger. Ofta uppenbart nöjda med sin livsstil som förkämpar för en bättre miljö, med mindre plast och mindre koldioxid. Men mest av allt såg jag enorma bilar. Tunga, dyra, kolossala suvar, såna man tidigare bara såg i NY. Varje koloss innehåller en medelålders väldigt viktig gubbe. Eller gumma.

Stockholm är en gammal stad. Precis som andra såna städer har den för länge sen passerat den mängd innevånare som den klarar. Den brer ut sig och blir större men mest av allt tätare. Den är beroende av transporter av allt från mat till människor till drivmedel och byggmaterial. Den tunga trafiken in och ut är mördande, på alla sätt.

Det är staden och den urbana normen som styr. Trender, tankar och politik. Och glesbygden, också den som inte är Norrland, sugs ut på malm, skog, vindkraft, vattenkraft, odlad mat, djur och människor. Glesbygden är Sveriges kolonier. Oavsett vad någon säger.

Clara Lidström på Expressen pekade på att glesbygden anses viktig för stadsborna, men bara två gånger om året. Jag tänker att det är tre, kanske fyra. Som kuliss för skidåkning, skoterrace och afterskiparty. För filmiska julaftnar där snön singlar ner som feta lappmjäll och om sommaren som äventyrspark för cykelgalningar. Möjligen också en trevlig vecka med jakt. Men resten av året?

Det finns en myt att glesbygden är den tärande delen, dit det går en fet pipeline som sprutar ut pengar från den närande och pulserande staden. Det är tvärtom. Utan glesbygden skulle pizzadegen och havremjölken snabbt sina. I Norge har man en annan syn på bygderna ute i det avlånga och otillgängliga landet och betalar för det som levereras. Ifall vi hade samma regelverk, skulle en av Norrlands allra fattigaste kommuner bli den rikaste. El för hundratals miljoner kommer genom ledningarna därifrån. Något som de idag inte får ett ruttet öre för.

I Sverige går kommunerna på knäna. De har skalat ner på allt med osthyvel under årtionden. Hittar inte längre något som går att spara på, utan att det blir olagligt. Åtta av tio kommuner får inte sin verksamhet att gå ihop. Jo, du läste rätt. Våra politiker, som bor i huvudstaden eller har en trevlig övernattningslya på Östermalm, har satt ihop ett 75 punkter långt program för att rädda glesbygden från sin undergång. Det är några år sen nu och av de 75 punkterna har enbart tre genomförts.

På min research-resa färdades jag mellan två planeter. Bokstavligen. Mellan Stockholms innerstad och min tillvaro i Bruksvallarna finns mycket få likheter. I inlandet är allt långt bort. Att åka kommunalt är ett skämt eller möjligen någon form av självplågeri. Från mitt hus i Härjedalen är det nästan 23 mil till närmaste sjukhus. Att köra den sträckan tar lite över tre timmar. Det gäller att inte hugga sig i foten ute i vedboden. Eller att få en hjärtinfarkt. Ringer du polisen kommer de. Men det kan ta några timmar, även om de kör så att de riskerar sina egna och andras liv.

Den första delen av min kommande trilogi kommer att handla om en effekt av jakten på koldioxiden. Batterier görs nämligen inte av luft. För att bygga elbilar och allt annat med batterier krävs mineraler. De gräver man inte upp på Medborgarplatsen. Och de som gräver är inte det heller svenskar. Om det en vacker morgon står en borrmaskin på din tomt, finns det inget du kan göra. Vi har en ålderdomlig lagstiftning som inte är det minsta anpassad för nutiden. Och som gör mineralletning till ett öppet mål för plundrande girigbukar från hela världen.

I första boken kommer en ny sorts hjältinna till Jämtland. Med ärr och hemligheter. Och i Storsjöbygden jäser det. Mellan de som ser en gruva som framtiden och de andra som anar att pengarna och metallerna försvinner, medan skiten och gifterna blir kvar.

Jag älskar storstadens puls och liv, lika mycket som jag älskar inlandets tystnad och tid för tanke. Båda ska leva. Men på villkor som gynnar vår miljö på riktigt och ger oss förutsättningar att vara kvar på vår sköra blå planet.

Ingrid Elfberg

Lämna ett svar