Konst förenar och tankar korsas – 50 år senare.

För ungefär en vecka sedan ringde min telefon. Jag kände inte igen numret på displayen och jag svarade som jag brukar:
“Torbjörn”
På klingande dalmål hör jag en röst:
“Hej Torbjörn, jag heter Bo Tapper.”
Och ett samtal som kastade mig omkring femtio år tillbaka i tiden började.

Historien
För ganska exakt femtio år sedan blev jag bekant med konstnären Bo Tapper. En glad och frejdig dalmas som tillsammans med konstnären Annika Persson, född i Nälden, startade ett galleri som också var deras ateljé.
Konstlivet i Östersund var under sjuttio- och åttiotalet mycket rikt. Som jag minns det fanns det sju, eller åtta gallerier och på de flesta större arbetsplatserna fanns det en konstklubb. Jämtlands läns Sparbank, var inget undantag. Vi hade en mycket livlig konstklubb och bjöd ofta in konstnärer att ha utställning i bankens lokaler. Jag tillhörde under flera perioder konstklubbens styrelse och lärde känna många duktiga konstnärer.

Bo Tapper var inte bara en duktig konstnär, han var också en duktig marknadsförare för sin konst. Han besökte företagen där han visste att det fanns konstklubbar och bjöd in anställda att komma och se hans ateljé/galleri och givetvis också köpa hans konst. Han besökte också banken och den person han först mötte där var Kristina.
Eftersom både Kristina och jag var intresserade av konst så dröjde det bara några dagar innan vi gjorde första besöket i hans galleri och någon timme senare gick vi därifrån med två tavlor. Det besöket följdes av flera och våra väggar fylldes så småningom med rätt många tavlor signerad Bo Tapper. Hans konst tilltalade oss och han var en mycket trevlig bekantskap.

När jag efter en tid ringde Bo för att fråga om han var intresserad av att ha en utställning i bankens lokaler, så fick jag inget svar och det visade sig att galleriet var stängt. Via hans kompanjon Annika fick jag så småningom veta att han hade flyttat från stan och hon trodde att han hade åkt till Algeriet. Han hade tidigare berättat att han i flera perioder hade arbetat, och målat, utomlands, så att han åkt på nya äventyr kändes inte så märkligt, men det var trist att han inte hann med någon utställning i bankens lokaler.

2017
Tiden gick och när jag år 2017 beslöt mig för att dokumentera en del omkring de tavlor vi hade. Dels fotade jag alla och skrev en kort historik över hur de hade hamnat på våra väggar. Det var framförallt för våra barn. För dem hade tavlorna alltid hängt där på väggarna, men de visste inte så mycket varför de gjorde det och inte heller så mycket om konstnärerna. När jag nådde tavlorna som Bo hade målat, så googlade jag hans namn och hittade mycket information om honom. Han var tillbaka i Sverige, hade haft många utställningar både i Sverige och utomlands, och jag kände att det skulle vara roligt med en kontakt igen. Men både telefonsamtal och SMS blev obesvarade.

Idag
Så i måndags kom telefonsamtalet som jag inledde med. Han hade hittat mitt SMS för sju år sedan och vi fick ett långt och trevligt samtal. Han bodde nu i Bollnäs och hade arbetat åt Röda Korset och FN under väldigt många år och i många länder, och han hade aldrig slutat måla. Tyvärr hade han för några år sedan drabbats av en stroke, som gjorde att han hade svårt att röra sig. Hans ena arm var obrukbar, men han målade med en hand och han hade dessutom, med en hand, skrivit flera böcker. Bland annat hade han skrivit om sitt spännande liv i närmare etthundra länder.

Reflektioner
Samtalet satte igång många tankar. Med vissa personer känns allt så naturligt och enkelt. Jag upplevde att vi kände varandra rätt väl, men umgicks inte på något sätt. Femtio år senare sitter vi och pratar som om vi alltid hade känt varandra.
Konst har något spännande över sig. Vissa tavlor kan betraktaren se hur många gånger som helst och hela tiden upptäcka nya saker. Att ha en tavla på en vägg under många år, blir lite som ett förhållande med tavlan och i viss mån konstnären. Att äga en tavla som man tycker om, innebär också att man blir nyfiken på konstnären.

Bo och jag har levt väldigt olika liv. Ändå hade vi mycket att prata om. Men han nämnde något när han ringde och det var hans intresse för människor. Där kände jag igen mig. Jag tycker att människor är spännande. Det har jag på senare år försökt uttrycka i de böcker som jag har skrivit. Kanhända har vi den gemensamma nämnaren där. Människor i konst, i skrift och i minnet då spelar det förmodligen ingen roll var du bor. Vi är ändå lika på något sätt.

Vi brukar passera Bollnäs några gånger per år och vi beslöt att vi skulle träffas nästa gång vi åker den vägen. Ett besök som jag ser fram emot.