Min egen historia, om Ragunda, krig och tingsrättsförhandlingar.

Under två somrar har min egen historia gett mig anledning, att både läsa om platser och också resa till några några av dem. Anledningen är att jag jobbar med en bok, som förhoppningsvis kommer ut under hösten. Jag har skrivit flera böcker tidigare, men den här gången har utmaningarna varit flera, svårare, men också roligare. Men svårigheter är till för att övervinnas, så det är bara att hoppas att jag kommer “i mål.”
Nu vill jag berätta lite om både platserna jag besökt och om handlingen.

Jon Elofsson
Handlingen inleds i mitten av 1600-talet och kommer att sträcka sig över fyra generationer. Fyra generationer i min egen släkt där det hänt väldigt mycket och det startade i Backa by utanför Sunne i Värmland.

I denna utpräglade bondby levde bonden Jon Elofsson med sin familj. Han hade ett förhållandevis stort jordbruk, och levde förmodligen rätt väl på det som djuren och marken gav honom. Han föddes 1591 och avled 1658. Det var när jag upptäckte att han blev mördad, som jag på allvar började intressera mig för honom. Hans barn Håkan, barnbarn Magnus (Måns) och barnbarnsbarn Valborg, kände jag till sedan tidigare.
Mordet på Jon skapade stor dramatik i trakten. Hans baneman Sigfrid Jakobsson från Arnsjö, en liten skogsby alldeles intill norska gränsen greps nämligen vid Fryksände Skans som ligger på Valberget intill Torsby. Sigfrid greps av två bönder, Per och Håkan Larsson, som därefter släppte Sigfrid och lät honom gå.

Självfallet gick jag också upp på Valberget och till den lilla rest som finns kvar av Fryksände Skans, där mördaren greps och släpptes. En brant vandring upp på berget och självfallet satte fantasin igång om vad som hände där 1658.

Håkan Jonsson-Frisk
Jons son, Håkan, hittade jag i rullorna redan på sjuttiotalet när jag började släktforska. Han kom att leva ett mycket äventyrligt liv och hamnade så småningom i Ragunda, som länsman. Historierna om Håkan är många, och tyvärr inte alltid smickrande, men som ättling till honom nio generationer senare, känns det som högsta vinsten att hitta en sådan person i släkten.

Håkan gav sig som sextonåring iväg till Stockholm och arbetade som skräddarlärling, innan han tvingades gå tillbaka till Backa by, eftersom hans barndomshem hade brunnit ned. Hans mor Ingeborg behövde stöd. När han något år senare på nytt gav sig iväg till Stockholm, blev han kammartjänare hos översten Börje Månsson-Scheckta. Håkan trivdes hos översten och när han fått uppdraget att starta Jämtlands regemente följde Håkan med, blev soldat, och hamnade inledningsvis på Frösön.

Krig
I mitten på 1670-talet fick regementet order att marschera till i första hand Skåne och senare ta sig över sundet till Wismar. Sverige var i krig med Danmark-Norge och Brandenburg.

I Wismar skadades Håkan svårt och finns under några månader inte med i krigsrullorna.
Några år senare, efter att Håkan varit i Jämtland en period, var det dags för krig igen. Nu i ett slag mot Danmark-Norge, som anföll Jämtland. Ett stort slag stod vid Ovikens kyrka, där Håkan blev tillfångatagen och tvingades till Köpenhamn och en dunkel fängelsehåla under ett drygt år.

Ragunda
Efter dessa slag, kom en svårt sargad Håkan Jonsson-Frisk så småningom tillbaka till Jämtland och fick som “belöning” en länsmanstjänst. Först i Revsund, sedan Sikås och till sist Ragunda där han blev kvar till sin död.
Tiden i Ragunda blev äventyrlig. Förmodligen krigsskadad var brännvinet det enda som botade hans smärtor någorlunda och historierna om hans tillvägagångssätt när han drev in skatter från bönderna är många. Han kallades ofta för “bondeplågaren” och bönderna och Håkan möttes flera gånger varje år inför tinget.

Hans efterträdare som länsman hette Måns Carlsson-Nordin, vilket var en person som Håkan aldrig kom överens med. Vid ett uppträde i tingssalen blev så småningom domen mot Håkan att han blev förklarad biltog i hela riket. Biltog är detsamma som fredsslös.
Han överklagade domen till hovrätten och fick behålla handen i utbyte mot ett stort bötesstraff, 50 riksdaler silvermynt, vilket innebar att Håkan inte hade möjlighet att behålla gården. Men ålder, sjukdom och förmodligen sonen Jonas som arbetade som landsfiskal i Härnösand, hjälpte honom så att Håkan och Margareta inte behövde lämna sin gård.

Håkan Jonsson-Frisk slutade sitt stormiga liv den 16 maj 1709 och finns begravd inne i Ragunda gamla kyrka tillsammans med sin Margareta.