Inga bengaler och hatramsor vid O-ringen

Femte dagen
Från min plats vid verifieringsstationen möte jag dem. De som gick till start med något glasartat i blicken och någon form av tunnelseende. De var trötta. En vecka i skogarna och på fjället i västra Jämtland kräver sitt.
Det var deltagarna som gick till start den femte orienteringsdagen och många hade väldigt långt till sin startplats, närmare fyra kilometer. Men det var inte bara trötthet som syntes i deras ögon, det var en förnöjsamhet. En orienteringsvecka som på något sätt präglar en person. Barnen som springer och som sedan fortsätter att springa och leka när tävlingarna är över. De kommer hem fyllda med nya upplevelser och de allra flesta har också hittat nya kompisar, ibland kompisar som blir vänner för livet. Det är vuxna som fått en tränings- och tävlingsvecka som de sett fram emot och en vecka där de på ett fint sätt kunnat umgås med sina klubbkompisar. Och det är de gamla, de som deltagit i trettio, kanske fyrtio år på O-ringenveckorna och som inte kan tänka sig en orienteringssäsong utan denna vecka. Många av dem är trötta, men väldigt många har fortfarande ett fint klipp i steget, trots att de passerat åttio.

Men det var inte bara de aktiva som var trötta. De allra tröttaste hittar du med stor säkerhet hos några i den stora arrangörsstaben. Arbetsbördan hos många har varit gigantisk och den får här symboliseras av projektledaren Niclas Lidström. Ett uppdrag som hans pappa hade för trettiofyra år sedan.
När han gick förbi vår verifieringsstation sista tävlingsdagen var tröttheten mycket påtaglig, men också lättnaden att allt hade blivit så bra. Så här skrev han på sig fb-sida:
“Tre års hårt arbete slutade med en fantastisk O-Ringen vecka. Jag är enormt stolt över det vi har gjort. Jag är enormt imponerad av hur alla funktionärer hjälpts åt för att ge våra deltagare en underbar vecka i Åredalen. Att logistiken skulle bli en stor utmaning för oss visste vi och trots att det fanns vissa saker vi inte är nöjda med så måste jag ändå säga att våra deltagare verkar väldigt nöjda. Jag har nog aldrig jobbat så många timmar som jag gjort de senaste tre månaderna. Jag har levt med O-Ringen dygnet runt och det har varit en fantastisk känsla.”

Med logistiken menar han bland annat hur deltagarna ska transporteras. Alla som varit i Åredalen vet att den är vacker och mycket trång. En utmaning som nog inte funnits tidigare vid detta stora arrangemang.

Så några ögonblicksbilder

Köerna

Ibland blir jag lite förvånad över mig själv. Jag är i grunden mycket av en “ensamvarg”, det är väl därför jag fastnat för orienteringssporten. Jag trivs med att jobba ensam och har inget problem med att knata runt på fjället och i skogen ensam. Ändå har jag en stor förståelse för köandet som uppstår i samband med O-ringen. Köandet har på något sätt blivit en naturlig del i arrangemanget. Folk är vanligtvis avstressade även i kön.

Klubben

Mitt i allt jobb med att vara funktionär hade vi också några som hann med att tävla. Det var ungdomarna som gjorde som de brukade. Sprang fort och rätt. Henrik och Eva deltog i den nya Para I klassen, som initierats av Marie som höll ordning och coachade de tävlande på ett fantastiskt sätt.

Skönheten

På väg till bussen efter etapperna fyra och fem i Ånn mötte deltagarna den här vyn. Många kameror och mobiler togs fram och liknande bilder som den här kommer att spridas över landet. Inte många etapper genom åren som haft så fin avslutning.

Jag

Avrustning
När jag skriver det här på söndagen efter tävlingarna så är det mesta bortstädat och bortforslat. Några kämpar finns fortfarande kvar i området, men de flesta har åkt hem.

Till sist

Känner stor tacksamhet och ödmjukhet över att få tillhöra en idrott som har en sådan här fantastisk arena. Pengar har inte förstört idrotten och fortfarande görs i princip allt helt ideellt och de aktiva bidrar hela tiden.
Det är också skönt att inte behöva känna oro för att någon under ett arrangemang ska känna oro för att bli överfallna, hamna i supporterbråk eller finnas i dimman från bengaliska eldar.