År 1970 genomförde jag och min kollega Janne Sjökvist vår första långa fjällvandring. För mig skulle den följas av många flera, medan Janne inte fortsatte vandrandet i samma omfattning. Före 1970 hade mina upplevelser i fjällen bestått av en del dagsturer.
Nu när jag skriver min självbiografi så har fjällen givetvis ett stort avsnitt, och inte minst den här första vandringen som blev en aha-upplevelse men också en vandring när jag lärde mig mycket. Vi gjorde en del nybörjarfel men fick också upplevelser som etsat sig fast.
Vi valde den kända leden mellan Abisko och Nikkaluokta. En populär sträcka som är omkring tio mil lång.
Starten och en del tankar
Efter en rätt lång sträcka i björkskogen vid starten från Abisko, så fick vi vandra i ett fantastiskt vackert landskap. Idag är det många flera som vandrar den här sträckan och jag skulle nog inte välja den om jag skulle göra en längre vandring igen. Men oddsen för att jag skulle göra en så lång vandring igen är höga. Jag trivs mycket bra med korta vandringar, vid fjällstugan eller på andra ställen.
Lärdomar
En del av lärdomarna kan exemplifieras på den här bilden, nära Alesjaure. Vi hade fått för oss att tunna seglarstövlar skulle vara tillräckligt, men det visade sig att på steniga partier är de för mjuka och över mindre vattendrag är skaften för låga. Vi fick både vada onödigt många gånger, liksom ha ömma fötter när vi slog läger.
En självklarhet idag är ha ett riktigt tält. Men eftersom ingen av oss hade ett fjälltält då, så hyrde vi ett hos en sporthandlare, men det var inte så motståndskraftigt mot varken regn eller blåst, vilket vi hade en del av de första dagarna.
En riktigt bra ryggsäck är också viktigt. Jag hade köpt en stor modell från Fjällräven och den passade perfekt. Faktiskt så använder jag den ibland fortfarande. Janne hade det jobbigare. Han kämpade med en äldre modell, som mera hängde på ryggen. Allt tungt hamnade i botten och trots att vi, i kilo räknat, hade ungefär lika tunga säckar, så fick han slita mera ont än jag.
På bilden syns tydligt vad jag menar med att seglarstövlarna hade för korta skaft. Här är ett långt, men relativt grunt vad, ändå så räckte inte stövlarna till. En annan lärdom är att vada över åar ska man inte göra barfota. Ett par tunna löparskor är att fördra. Det är lätt att skära sig på vassa stenar om man knatar på barfota.
Det onödigaste
Men den allra onödigaste saken som jag bar med mig var en rakapparat. Dels använde jag den inte under de dagar vi vandrade och när jag skulle raka mig när vi kom tillbaka till Kiruna, då hade batterierna dragit ur. Det innebar att när jag hade duschat och skulle raka mig, för att sedan gå och äta middag, så räckte strömmen i batterierna till halva ansiktet. Det fanns heller inga batterier att köpa på campingen så det blev middag med halva ansiktet orakat. Jag minns att det kom en del konstiga blickar mot mig.
Året efter anlade jag helskägg och det sitter fortfarande kvar.
En annan episod vid campingplatsen i Kiruna, var när vi hade ätit middag på campingens restaurang, och gick tillbaka till bilen, där vi hade stuvat in packningen, så hade jag glömt bilnyckeln inne i bilen. Låset på bilarna på den tiden var ofta så att man låste dörren med en knapp på insidan och sedan stängde dörren. Hade man inte tagit nycklarna med sig, så var de i förvar inne i bilen. När vi stod där och pillade med det lilla ventilationsfönstret, för att försöka låsa upp bilen, kom polisen och undrade vad vi höll på med. När vi hade förklarat vår situation, tog de fram några böjda strängar som de stack in vid listen på ventilationsfönstret och öppnade åt oss. De ordnade ”inbrottet” på ungefär fem sekunder.
Jag är inte säker på att så många har anlitat polisen för att göra inbrott, även om det var i egen bil.
Det viktigaste
Den kanske viktigaste lärdomen var att avsätta ordentligt med tid vid fjällvandringar. Vi var unga och trodde nog att vi var duktiga om vi gick långa etapper. Vilket vansinne.
Ska man njuta fullt ut av en fjällvandring och allt fint som finns, så ska man unna sig stunder på rygg, stanna och prata med medvandrare och absolut inte stressa. Jag vill inte påstå att vi stressade, men skulle jag göra om vandringen med den erfarenhet jag har idag, så skulle jag avsätta minst två dagar till, kanske flera.
I dag när jag vandrar på fjället, så är skönheten, samtalen, de porlande bäckarna, djurlivet det allra viktigaste. Hinner du inte uppleva detta, så är vandringen ganska misslyckad. Jag har aldrig använt en stegräknare, men om jag skulle äga någon så skulle den absolut inte finnas med på vandringen.
Ett starkt minne
Jag minns ännu en episod av det mer tråkiga slaget. Vid Sälkastugorna där vi bodde en natt, landade helt plötsligt en polishelikopter. En av poliserna kom in och frågade efter ett par, som bodde i stugan och bad dem följa med ut.
Där förklarade polisen att de måste åka med helikoptern tillbaka, eftersom deras son, omkring fem år, hade drunknat.
Jag har tänkt på den episoden många gånger vilket fruktansvärt trauma det måste ha varit. Att sitta och ha ett trevligt samtal med personer i en fjällstuga och sedan få detta besked.
Sedan jag själv fått barnbarn har jag också tänkt på den mormor som var barnvakt och skulle ha en trevlig vecka med sitt barnbarn. Hur går man vidare efter något sådant?
Den unga kvinnan på bilden har inget med min vandring att göra, mer än att vi bodde i Sälkastugan samma natt. Hon var en av de trevliga personer som lugnt satt och samtalade vid stugan, när polishelikoptern kom och hämtade paret som förlorat sitt barn. Ett trevligt samtal tog slut och kändes dessutom väldigt futtigt.
Några gamla bilder
Bilderna är gamla och skärpan blir därefter i scanningen. De skänker ändå positiva minnen från vandringen.
Men jag njöt av vandringen och naturen och trots att jag minns regn och blåst från flera dagar så kände jag då och många gånger senare att detta är den ultimata avkopplingen.
Och en sak till
Jag nämnde inledningsvis att Janne inte blev lika fascinerad som jag av att vandra längre sträckor. Men detta har inte inneburit att han inte har vandrat. Vi har gjort många kortare vandringar tillsammans och har många gemensamma minnen. Du får ett till här.
Flera år senare såg det ut så här. Janne och jag vid en bäck, mellan Falkfångarfjället och Östfjället. Det var fruktansvärt varmt och svårt att sova inne i tältet. Det fick så småningom bli några timmars sömn utanför tältet.
Men före dess hade vi njutit av kaffe, torkat renkött och en liten flaska whisky. En kväll som vi ibland fortfarande pratar om.
Så fina minnen! Och Sjökvistarn var med. Länge sen han sågs.
Jadå, han var med.
Även länge för sedan jag såg honom, men vi har haft lite telefonkontakt under året, så han håller stilen.
En minnesvärd vandring upplevd och berättad av en numera fjällvan person. Kan det bli bättre. Så långt har inte jag vandrat men några dagar i Lunndörrsfjällen har jag ändå gjort. En minnesvärd natt tillbringade vi i raststugan i Lunndörrspasset. Stugan stod och hoppade i den hårda vinden. Den här gången höll den. Den blåste dock sönder några år senare.
Vid Lunndörrstugan har jag också ett minne, av den mindre trevliga sorten. Vi tältade en bit ifrån stugan och hade som vanligt packningen mellan intter och yttertältet.
Vi vaknade plötsligt av att det knastrade och knakade därifrån och när vi kollade så upptäckte vi några sorkar som höll på att inventera vår matpackning. Sedan såg vi på morgonen att det var hur mycket sorkar som helst omkring tältet. Vi rev tältet snabbt och lämnade platsen.
Trevligt att läsa. Min första vandring var några år tidigare, men man känner igen sig. När det gäller ryggsäckar så hade min vandringskompis Erik Karlsson från Gällö en trämes en sådan som man bar hem älgkött med förr i tiden och det fungerade jättebra
Tack Göran!
Trämes vore kanske något. De är ju bra att bära, men länge sedan jag såg någon,
Jättefint berättande. Jag har inte gjort sådana långa vandringar men kan hänga ned genom din målande beskrivning och bilder .Jag går mest dagsturer och vet hur känslan ör och hur den underbara naturen är.
Tack Yvonne.
Roligt att du uppskattade texten och vi är helt överens om kraften och känslan att få vandra i naturen!