På trettio, fyrtio och femtitalet skulle vattenkraftsutbyggnaden i Ragunda rädda kommunen. Jobben flödade och det växte upp servicenäringar i kraftverkens närområden. Ragunda blev lite av Sveriges Klondyke och vattnet var guldet.
Min far jobbade till och från på kraftverksbyggena och upplevde väl en rätt bra tid, men vid ett tillfälle minns jag ett samtal mellan honom och en vän till honom. Vännen hade flyttat till Stockholm och kände sig nöjd med att bo på en plats där det ”alltid” skulle finnas jobb. ”När kraftverkstiden är över finns inga jobb kvar i Ragunda”, minns jag att han sa.
Och vi har ju sett hur verkligheten har blivit av alla arbeten. Nåja, det finns enstaka arbetstillfällen kvar, med betoning på enstaka.
Fällan
Nu finns en jätterisk att samma fälla ska slå igen en gång till. Ragunda har åter utsetts till att bli en plats där man vill skapa energi genom att placera vindsnurror i stort sett på varje kulle. En energi till glädje för boende i andra kommuner och för att förbättra ekonomin i andra kommuner.
För mig är detta inget annat än en ny våldtäkt mot Ragundas fina natur och mot alla som jobbar för en framtid i kommunen.
Jag vet att vindkraftbolagen jobbar över hela landet för att hitta lämpliga ställen. Det är också naturligt att markägare kan tänkas upplåta mark för vindsnurror. Många av dem bor inte på orten och slipper det lågfrekventa ljudet, de blinkande lamporna och se den förstörda naturen. De som bor inom kommunen kanske står ut med nackdelarna, eftersom ersättningen ofta är rätt generös.
Men jag vet också att vissa kommuner anser sin natur så viktig för framtiden att man tackar nej till vindkraft. Jag är rätt säker på att vi aldrig får se vindsnurror på Åreskutan, den har alltför stort värde för kommunen. Tror inte heller att vi får se snurror i Stockholms skärgård och i de kommuner den berör. Även den naturen är de lokala politikerna alltför rädda om, trots att en mycket stor del av energin förbrukas i de kommunerna.
Till Ragundas kommunpolitiker
Nu måste ni tänka till ordentligt. Ni behöver bara titta i backspegeln för att inte än en gång gå på myten, om alla arbetstillfällen som skapas och om alla ekonomiska förmåner som kommer till byarna där snurrorna ska byggas.
Den bygdepeng man lockar med, är en förhandlingsfråga och innebär inte sällan att det sprids en osämja mellan byborna. Vissa tycker kanske att några tusenlappar till ett byalag eller förening är mycket pengar, medan andra inser att det är snuspengar om man jämför med vad en förstörd natur, och ett förstört djur- och växtliv innebär.
Blir det tillräckligt många snurror är det inte heller möjligt att ha ett vettigt liv på orten och risken för att byarna töms på folk är uppenbar.
Eftersom fastigheterna tappar i värde om det byggs många snurror för nära, kommer de boende att få sälja med förlust, vilket känns extra orättvist när alla pengar från kraftverken går hela kommunen förbi.
Ny kraft och ny energi
Nu är det mycket hög tid att Ragundas politiker på allvar inser att den nya kraft och nya energin som skapas, kommer från människorna. Egentligen har det alltid varit så, att drivande personer har skapat energi och varit ovärderliga för den byggd de bor i.
Dessa personer är oerhört mycket mer värda än en vindkraftsnurra eller ett vattenkraftverk.
Ragundas verkliga energiskapare, visar sig nu på många olika sätt.
På mycket kort tid har över ettusen personer skrivit på en protestlista. Det är tjugo procent av befolkningen och det mesta tyder på att kraften bara växer. Som symbol för den verkliga kraften och den starkaste av alla energier ställer sig just nu sju kvinnor i täten. Det är Matilda Ågevall, Maria Östlin, Linda Östlin, Sofia Ekenlund, Anne Östlin, Helena Larsson och Kerstin Torgersson.
De är just nu bilden för vad riktig och kreativ energi är. De är kunniga, driftiga och drivs av äkta känslor för sin hembygd. Kom ALDRIG och säg att kraften från en vindsnurra är viktigare för Ragunda än dessa personer.
Och i den kraften räknar jag också in den inspiration de ger till andra. Slösa inte bort detta för en bygdepeng och en förstörd natur.
Men Ragunda blir aldrig ett Åre, eller Stockholms skärgård, säger någon och det är alldeles rätt. Ragunda har utrymme för småskalig turism och för kultur mindre industrier.
Ammerån som räddades från ett svekligt överledningsförsök för trettio år sedan är ett exempel. Tre företag, varav två stycken just nu aktiva tillför Ragunda mellan 1200 och 1500 gästnätter varje år och ån klassas om ett av Europas bästa flugfiskevatten och drar till sig turister från hela världen.
Det går att hitta många fler utvecklingsmöjligheter för andra delar av kommunen och det återkommer jag till vid ett senare tillfälle. Men sälj inte bort detta för blinkande snurror.
Jag avslutar detta, med ett inlägg som de sju kvinnorna skrivit och ställer sig bakom. Det är deras drivkraft, något som borde vara ALLA kommunpolitikers dröm.
Sammanförda av kärleken till vår hembygd – Ragunda.
Rötterna går djupt på den plats vi står och på den plats vi älskar.
Ammerån rinner likt en livsåder i våra kroppar.
Bergen, dalgångarna, myrarna och älven – är våra gener.
Vi är stolta över vår bygd.
Bygden som är vår historia, vårt arv – vår framtid.
Nu vill vi skydda den – och vi tänker inte släppa en djävul över bron.
Vi är sju kvinnor som står i fronten för den strid vi Ravundingar nu måste ta.
Striden för vår hembygd, vår natur, människorna och djuren som lever här.
Vi tar upp kampen om Ammerådalen.
Vi är starka och vi står rotade.
Vi är Kvinnokraft.
Kvinnokraft mot vindkraft.
Låt Ragunda leva.
Håller fullständigt med ovanstående artikel
Nej ingen vindkraft.
Mycket bra artikel. Det är verkligen viktigt att skilja på sådant som ger temporära jobb eller ett engångstillskott till kassan, och sådant som ger långsiktiga jobb eller återkommande intäkter. Med temporära jobb menar jag precis som du allt som har en bestämd slutpunkt, även om själva jobbtillfällena varade ett par år. Långsiktiga jobb kan vara korta men är återkommande och det inte finns någon bortre gräns. En hel del jobb inom upplevelsenäringen är tillfälliga till sin natur då de kanske är kopplade till en viss säsong, men det är bara kreativiteten som sätter stopp för dem.
Tack Kristina !
Det är precis så jag känner. Ettusen jobb under fem år, som sedan är borta och även en skövlad natur, är inte alls lika värdefulla som hundra jobb som är kontinuerliga och kan utvecklas.