Tankar om påsken, påskkärringar, häxor, vindsnurror och MeToo

Alla stora helger innebär i någon form att vi hedrar, hyllar, minns och festar. Påsken är inget undantag, tvärtom så har den blivit en riktig festhelg för många. Med tanke på ursprunget till påskhelgen så kan detta kännas en aning skruvat. Vi människor är fantastiska på att skapa motsägelser och konspirationer, och fira det som passar oss. Jag vill peka på några motsägelser och lite annat.
Tänker på komikern Johan Glans, som pratat omkring påsken och hur den skulle ”marknadsföras” om det vore en ny högtid. Han skulle fråga ett PR-proffs, ungefär så här:
– Kan du ge tips på hur vi ska hedra minnet av en kristen person som spikades upp på ett kors och avled under fruktansvärda plågor.
– Kycklingar, svarar proffset. En jäkla massa kycklingar.
Ni vet ju själva resultatet. Kycklingar, målade ägg, sill, snaps, påskhare och påskkärringar, är saker som vi hedrar mannen som dog på korset med.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 20210315_114608-627x1024.jpg
Påskharen som gjorde de här spåren gömde sig inför påsken.

Påskkärringar
Jag går vidare i tankarna och kommer till påskkärringen.
Idén med påskkärringar anses komma från 1600-talet och de häxprocesser som förekom. Flera hundra kvinnor avrättades och brändes efter att några fått för sig att de åkt till djävulens bostad och deltog i orgier med Satan.
Eldarna skulle i första hand skrämma iväg häxorna och man sköt också med gevär av samma anledning.

På många ställen eldas det fortfarande vid påsken och skjuts smällare. Dessutom klär vi ut våra barn till små påskkärringar, för att de ska gå ut och önska grannar och vänner glad påsk.

Visst, är det bra att vi inte ska glömma mörka sidor av vår historia och häxbränningarna är onekligen en sådan tid. Det kanske därför är okej att barn ska klä ut sig till påskkärringar, men jag undrar hur många som vet varför dessa kärringar finns.
En viss motsägelse ser jag trots allt.
Jag skrev för inte så länge sedan ett inlägg om häxbränning och andra konspirationer. Du hittar det här: https://skrivovin.se/index.php/2021/03/17/konspirationer-om-corona-asagudar-och-haxor/
I en del av de gamla domarna mot ”häxorna” kan man läsa att det inte hade märkts att kvinnorna som skulle brännas hade varit borta över påskhelgen. De hade varit hemma men ändå på något sätt frånvarande och skulle därför straffas med döden.

Denna eleganta påskkärring, tecknat av min tidigare kollega Bernt Källström, skulle säkert drabbas av konspirationsteorierna och bli straffad.

Me Too och vad hände sedan
Om vi nu rent bokstavligt inte bränner kvinnor på bål, så kan nog ingen med rent samvete säga att vi lever i ett jämställt samhälle. Jag tänker med avsky på den intervju som förre justitiekanslern Göran Lambertz höll när han släpptes ur häktet efter att ha varit misstänkt för våldtäkt.
Närmare bränning av en kvinna kommer man nog inte, om man nu inte rent fysiskt kastar henne i en öppen eld.
Känner inte heller att våra folkvalda tar jämställdheten och våld mot kvinnor på fullt allvar.
Inför senaste valet skrev jag därför ett inlägg om just MeToo och vart frågorna tagit vägen. En politiker hörde faktiskt av sig och berättade att det pågick mycket arbete för att förbättra jämställdheten. Jag är inte så säker på att världen har blivit jämlikare. Det hittar du här: https://skrivovin.se/index.php/2018/07/02/jamstalldhet-metoo-var-finns-fragorna-i-valdebatten/

Om vi män skulle åka till Blåkulla
Om temat i inlägget delvis handlar om motsägelser så kan jag inte undvika att föreställa mig hur en manlig motsvarighet till påskkärringarnas Blåkullafärd skulle se ut. Jag tror att:
– Kvasten är borta – det är flyg och business class som gäller
– Ingen kaffepanna – här gäller en egen minibar
– Inga enkla bostäder eller tält – här gäller 5 stjärnig hotellstandard
– Inte orgier med djävulen – utan besök på eleganta nattklubbar med escortservice

Vindkraftsnurror
Om jag fortsätter med flera konspirationsteorier och motsägelser, så kan jag inte låta bli att fundera över om anledningen till att vindsnurrorna blir flera och högre, är för att försvåra för påskkärringarnas färd till Blåkulla.
Den utbyggnadsplan som jag närmast tänker på är Granåsen intill Överammer i Ragunda kommun. En kommun, som enligt en uppgift jag läst, producerar energi som räcker för den egna kommunen, under en vecka. (Jag har inte fått uppgiften bekräftad). Men det räcker tydligen inte. Nu vill man lägga en ovanligt vacker natur och miljö på offeraltaret för att skapa mer energi till någon avsides plats på vår jord.

Men nu har kolonialiseringen av Ragunda nått en gräns, där annars vänliga och serviceinriktade personer reser sig och tar strid mot ytterligare överexploatering av kommunen.
Kampen mot utbyggnaden leds av sju kvinnor som jag vill kalla för hjältar eller kanske änglar, men som kanske av personer som är beredda att offra Ragundas vackra natur skulle bedömas som häxor.
Jag sammanfattar deras budskap, som nu snurrar på sociala meder så här:
De binds samman av sin kärlek till hembygden och är stola över sin sin bygd och vägrar att sälja den för en simpel bygdepeng. En bygd som de betraktar som sin historia, sitt arv och framförallt sin framtid.

Ammerån, som numera är naturreservat. Här på bild från en kall februaridag 2020.
Det vore ett ödets ironi, om alla som kämpade för Ammeråns bevarande, och räddade Ammerån som ett av Europas bästa flugfiskevatten, skulle belönas med blinkande vindsnurror på bara några kilometers avstånd.

Påskpussen
Som omväxling till allt elände jag skrivit om, vill jag till sist komma med något trevligt och jag tänker på påskpussen.
Påskpussen kom till Sverige under 1800-talet, flera hundra år efter att den omtalades hos den grekisk-ortodoxa kyrkan. Man gav vackert målade ägg till varandra och passade samtidigt på att ge mottagaren en kindpuss.
I Svenska Akademins ordbok finns ett citat från skämttidningen Söndagsnisse från 1871, där Nisse säger till en flicka:

– Du har… lofvat mig något
– Hvad då?
– Jo, en puss i Påsk

Om Nisse fick någon puss vet jag inte, men jag tycker att hans initiativ var lovvärt och hoppas det. Men så har vi vårt gissel, coronaviruset.
Påskpuss med två meters distans, nja.
Men vi har säkert någon i vår närmaste omgivning som gjort sig förtjänt av en påskpuss. En maka, make, sambo, livskamrat, barn, barnbarn, snäll granne eller hjälpsam bekant. Men självfallet med en restriktion även där och den får tandläkare Calle Hagman stå för. Han skriver i sin blogg att om du ska ge någon en påskpuss så ska du vara ren i munnen.

Till sist
Så kommer det säkert även i år att firas påsk på olika sätt. Förhoppningsvis under mera jämställda former än tidigare. Jag har själv hittat mitt Blåkulla i Oviksfjällen och kommer självfallet att hålla till där. En plats som tillsammans med Ragundadalen ligger mig varmt om hjärtat.
Och till alla som läser detta önskar jag givetvis en skön helg.

En del av ”mitt” Blåkulla

3 kommentarer på “Tankar om påsken, påskkärringar, häxor, vindsnurror och MeToo”

  1. Som vanligt en fullträff . Mycket äter mer än konstigt i dessa tider. Jag är fullvaccikrrad och kh får första sprutan i morgon. Livsmedelshämtning på ICA och hundmat på Granngården. Och lite go jola för te ä dags te å sau!

    Ha en fin påsk!

  2. Trevlig helg du med!
    Apropå seden att bränna eldar så har jag alltid sett de som någon form av ”låt oss göra något festligt av en arbetsuppgift”. För när man tänder de där eldarna varierar lite över landet. Påsk, Valborg eller midsommar – beroende på när det är lämpligt elda.

Lämna ett svar