Ola Nordebo, chefredaktör i Västerbottenskuriren, skrev för en tid sedan en tänkvärd ledare om hur samhället förändras när byar dör. Eftersom jag är uppväxt i en liten by, i en kommun som en gång var blomstrande och som borde vara landets förmögnaste, men nu räknas till de fattigaste började mina tankar snurra.
Hur det startar
En by eller bygd dör sällan knall och fall, genom ett enda avgörande beslut, utan bygden utmärglas steg för steg under lång tid.
Processen är inledningsvis osynlig, när ungdomar flyttar till de större städerna. De återvänder på semestrar till sina föräldrahem. Föräldrarna jobbar kvar, och är givetvis glada för att barnen klarar sig bra på den nya orten.
Men det dröjer inte många år innan processen lämnar spår, när den första samhällsservicen monteras ned. Samhället går in i en avtyningsfas.
Avtyningsfasen
Jag har periodvis släktforskat en del och ett uttryck som återkommer i dödsböcker, när gamla personer avlidit, utan synbarlig sjukdom är ålderdomsavtyning.
Jag tycker att avtyning passar utmärkt på det som händer i många landsbygdskommuner. De lider av något som påminner om ålderdomsavtyning, även om det finns rikedomar som skulle kunna ge kommunerna ett mycket fint liv.
En händelse som då och då dyker upp i minnet, är när jag under en ”arbetssökardag” i det militära, besökte arbetsförmedlingen i Hammarstrand.
– Jag utgår ifrån att du inte vill ha något jobb här.
Stämde visserligen, jag ville flytta till Östersund, där jag ville jobba, men också fortsätta att studera.
Så blev det också, men jag tänker på inställningen hos tjänstemannen att ”utgå från att jag inte ville stanna.” När det upprepas många gånger då snurrar avtyningsspiralen allt snabbare.
Nu ska jag inte skylla på tjänstemannen på arbetsförmedlingen. Han gjorde säkert allt han kunde för att hitta arbeten på hemmaplan till de som ville det, men jag minns också många andra samtal mellan personer, som utgick på, ”ungdomarna måste ut och se sig omkring. De ska ju inte traska omkring här.”
Så helt utan förskyllan är inte landsortskommunerna att de hamnat i avtyningsspiralen.
Nära döden
När avtyningsspiralen snurrat allt fortare under några år, så saktar den så småningom ner farten, men det beror inte på att konjunkturen vänt och att människor och företag kommer tillbaka till landsbygden.
Det är så enkelt att när det mesta redan har avtynats då avtar kraften i spiralen. Det finns inte så många människor kvar i byarna. Den mesta service har försvunnit, skolor har lagts ner, bensinmackarna är stängda liksom butikerna. Vårdcentraler slås samman och det blir längre resor till dem.
Under somrarna lever byn upp igen. Då kommer hemvändarna och det arrangeras hemvändardagar, festivaler av olika slag, auktioner, konstutställningar, seglingsturer, jaktdagar eller svampturism, men byn överlever ändå inte trots några positiva sommarmånader. Skidorterna i fjällen kan också räkna in en vårvinterperiod med skid- och skoteråkande turister.
Men vad händer när turisterna återvänder till sina orter? Lugnt och skönt tycker vissa, men för den hårt drabbade byn, eller kommunen drar avtyningsspiralen igång igen.
Vissa av de som besökt landsbygdskommunerna är makthavare som har vistats i någon by, kanske i sitt föräldrahem, åker då tillbaka till de stora städerna och till sina plikter.
De kanske någon gång skänker en tacksamhetens tanke till de personer som finns kvar i byarna och som såg till att det hände positiva saker under sommaren. De kanske också ibland tänker framåt om saker de måste åtgärda på sina hus, kommande sommar.
Men att de skulle ägna energi på att försöka lösa de stora infrastrukturfrågorna, de nedläggningshotade butikerna, skolorna och annat viktigt kan vi inte räkna med.
Däremot borde vi kunna räkna med politikens stöd och förslag för att utjämna skillnaderna mellan storstädernas service och landsbygdens, men de verkar också glömma sitt uppdrag när semestrarna är slut.
Det gick ju trots allt att tanka bilen och handla mjölk i närheten och det kändes kanske lite idylliskt att få köra några mil för att göra ärendet. Det var semester och man kanske träffade någon från grannbyn och kunde prata en stund.
Tänk dig
Så befriande det skulle vara om landets makthavare inom politik, ekonomi och medier skulle vistas några månader i de avtynande byarna.
Att de skulle få uppleva:
– Skolproblemen, bland annat med svårigheterna att fylla lärarvakanser
– Butiksnedläggningar, som gör att man måste åka flera mil, för att handla mat.
– Bensinmacksnedläggningar, som gör att man måste åka flera mil för att tanka bilen.
– Vårdcentraler och omsorg, där personalen går på knäna och återigen har flera mil till sina patienter.
– Stängda bankkontor.
– Stängda mediaredaktioner. De har lämnat landsbygden och försökt inbilla landsbygdens läsare att de kan bevaka hela landet från Stockholm.
Rationalisering
När företag och myndigheter måste spara är det också väldigt lätt att göra besparingarna på landsbygden. Just nu är PostNord aktuell med att införa nya postnummer på många landsbygdsorter. Det låter inte så märkvärdigt, men när tanken är att vissa postnummer enbart ska ha postutdelning varannan dag, imponeras jag inte.
Åter ett förhållandevis litet beslut som satt i sitt sammanhang påverkar människor negativt och som inte uppmuntrar företag att etablera sig i nära de orterna.
Mellan stolarna – inte just nu – inte i denna budget
Jag är rätt säker på att inga andra saker faller så lätt mellan stolarna som frågor som berör landsbygdens behov.
År 2017 presenterades landsbygdsutredningen som visade på 73 förslag som skulle gynna landsbygden. Vid en avstämning som ”Hela Sverige ska leva” gjorde under fjolåret, så var tre förslag åtgärdade. Snacka om att ha långt mellan stolarna.
Några förslag var delvis åtgärdade, men de allra flesta inte ens påbörjade – på snart fyra år.
Kan det vara så att skjuta upp och avvakta kan vara ett sätt för makten att säga nej, utan att någon vill uttala ordet högt. När det gäller landsbygdsutredningen vara alla partier överens. Men det är väldigt tyst.
Och kom ihåg att varje centraliseringsbeslut av enskilda händelser sällan utgör ett definitivt dråpslag. Men åratal av många enskilda beslut, som leder till centralisering, det är avtyningen i dess prydno.
Det verkar alltid finnas argument, i ögonblicket och i just det årets budget, för varför service ska flyttas till en större tätort, byskolor läggas ner och storstadsregionernas infrastrukturprojekt prioriteras först. En by dör inte heller knall och fall genom ett avgörande beslut, utan avtynas steg för steg under decennier i en nästan omärklig process.
Var finns solidariteten
Finns den överhuvudtaget, eller finns den kanske som en kuliss på vissa orter för att städernas befolkning ska kunna roa sig på sin semester. Andra orter går spikrakt mot avtyning.
Varför genomförs inte Landsbygdsutredningens förslag. Kan det vara för att några av förslagen drabbar Stockholm, till förmån för någon mindre ort i landet?
Varför får inte kommuner som mycket aktivt, genom vattenkraft, gruvor och skog, bidragit till hela landets välfärd någon som helst nytta av att deras mark, skogar och vattendrag förstörts?
Återkommer ofta till Ragunda, den lilla vackra kommunen i östra Jämtland, som med nio stora kraftverk inom gränserna, kanske skulle vara landets rikaste kommun om de finge ta del av intäkterna för den el som produceras. I stället räknas den nu som den fattigaste.
Det blir som det tidigare kommunalrådet Therese Bengard, en gång sa på en S-kongress, till sina partivänner. Sista personen släcker lyset, och allt detta i en kraftverkskommun.
Tyvärr verkar hennes partivänner och andra makthavare inte förstå.
För de var ju trots allt där under några sommarveckor och fick uppleva både ljusa nätter, fiske i Ammerån och träffa gamla vänner på Hammarstrands Marknad. De kanske till och med besökte Krångede Museum och kunde skänka en tanke till alla som medverkade till att ljuset flödar i storstan.
Bra skrivit.
Så sant.
Man får en klump i halsen.
Tack Curt !
Känns som vi har mycket att fordra från de stora städerna.
Så sant som det är sagt, nä nu måste vi sätta ner foten och agera, det första jag tycker vi ska göra är att kräva svar av våra riksdagsmän och kvinnor vad dom har gjort hittills och vad de planerar att fortsätta med
De flesta kvinnor lämnar glesbygden för studier och de lågutbildade ungkarlarna blir kvar, denna trend har hållit på länge och som till sist kommer att helt ödelägga den svenska glesbygden.
I Norge är det tvärtom. Dom för en politik där man satsar på landsbygden norröver. Kommunerna får del av de ekonomiska resurserna som skapas. Kör man från nedlagda hemman i Jämtland över gränsen möts man av livaktiga samhällen med skolor, affärer mm på norska sidan. Det är så sorgligt.
Om landsbygden lever, lever hela Sverige. Om traditioner åker bort till stora städer, vart ska åka kulturen? Urbanisering ökar. Ingen talar Jämska, bara någon i byar. Höja röster för landsbygden annars dör den.
Avtyning var ett bra ord. Det är bara att sätta sig i bilen och snurra runt ett tag i Sverige för att hitta många exempel. Nu är jag optimist så jag tror detta kommer att vända och det tämligen omgående. Det som behövs är först och främst en eldsjäl. Någon som ordnar en samlingspunkt eller dragplåster. I den lilla orten Väderstad på den östgötska slätten var en sådan eldsjäl en bagare som tog över ett anrikt bageri. Väderstad var då en plats känd för sina jordbruksmaskiner men så vitt jag fattat i övrigt på dekis. Men det låg inom lagom utflyktsavstånd från universitetsstaden Linköping. Caféet blev en succé och allt eftersom så flyttade konsthantverkare in (jag gissar att lokalerna var ganska billiga). Nu är det en ort där det finns massor av småbutiker och gallerier av alla sorter. Eller i varje fall före pandemin, jag har inte varit där på ett tag.
När det gäller platser i norr så finns det en annan sak som drar: naturen. Och i och med den digitala samhällsomvandlingen så kommer en väldigt stor andel av jobb gå att sköta på distans framöver. Möjligen behöver folk åka till en gång i månaden och träffa sina kollegor ett par dagar. Det kan göras på ett kontor i storstad eller konferensanläggning någonstans i Sverige. Så den ort som vill leva behöver gräva massor av fiber och kanske inrätta lite arbetsplatser. Samt förstås vårda sitt dragplåster.
Tack för dina kommentarer Kristina.
Jag tror, åtminstone hoppas jag, att du har rätt, när det gäller en vändning från storstäderna till landsbygden. En av de positiva sakerna med pandemin är ju att många testat distansarbete och hittat nya bostäder och hur det går att kombinera med nya intressen och närvaro i naturen.