När jag av en slump läste den långa rubriken och ungefär samtidigt läste efterdyningarna och kommentarerna från senaste partiledardebatten, kände jag att något har gått snett.
Jag imponeras biland över svunna tiders politiker. Många var duktiga ledare och hade tankar som är långt från dagens ledare. Jag har också sett klipp från debatter på sextiotalet, där partiledarna tilläts prata till punkt. Tänk dig, de blev inte avbrutna. Palme, Bohman, Fälldin och de övriga debattörerna lät sina politiska motståndarna prata färdigt.
I dag upplever jag många av ledarna som mycket medieanpassade, ofta populistiska, och som hela tiden har nästa opinionsmätning i tankarna.
I bland känns det som opinionsmätningar är viktigare än att genomföra beslut och utredningsåtgärder som man tidigare lovat.
Jag har svårt att komma ifrån att tanken med landsbygdsutredningen enbart var att få bort en besvärlig fråga från dagordningen.
Ett citat som jag hämtat från kulturredaktören Katarina Östholm, fick bli dagens långa rubrik. Ett citat som jag skulle önska flera tog till sig. Det lät så här:
”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”
Om jag, innan jag läste krönikan, fått gissa på vem som yttrade orden, hade jag nog gissat på någon fritänkare, kanske en kulturarbetare. Men det var faktiskt en finansminister. En svensk finansminister på tjugutalet och sedan en lång period på trettio och hela fyrtiotalet. Han hette Ernst Wigforss och var förutom finansminister även en av de grundarna till det s.k. folkhemmet. Han beskrivs ibland som en av socialdemokratins stora ideologer, och tillhörde från studieåren den intellektuella eliten vid Lunds universitet.
Tänk om de senaste decenniernas finansministrar skulle yttra något sådant, vilket uppror det skulle bli på alla sociala medier.
När jag försöker tolka citatet och omsätta det till den verklighet vi har idag, så ser jag inte mycket av hans idealsamhälle.
Något har gått väldigt snett och det som både politiker och företagsledare hela tiden pratar om är tillväxt, inte tid för skapande…
Politikerna mäter tillväxt i BruttoNationalProdukt, (BNP) medan företagsledare mäter det i omsättning av företagets varor.
Skulle någon börja argumentera för att samhällsutvecklingen ska skapa utrymme för att dansa, måla, sjunga, skriva, eller helt enkelt för att vara lyckliga och fria människor så tror jag att dessa skulle kallas för flummare och fullständigt världsfrånvända.
Men kom ihåg
När man beräknar BNP så delar man landets varu- och tjänsteproduktion med antal invånare. Ingenting annat. Det innebär:
BNP säger ingenting om invånarnas välbefinnande, sjukskrivningsdagar och medellivslängd.
BNP säger ingenting om landets miljösituation.
BNP säger ingenting om invånarnas utbildningsnivå
Och idag ökar ohälsotalen och det mesta är stressrelaterade sjukdomar. Så långt från Wigfors drömsamhälle man kan komma.
Vissa försök har gjorts för att mäta sjukskrivningsdagar och ohälsotal, men jag har inte sett hur man försöker väga samman de saker jag räknade upp och använda resultaten för att förbättra läget i landet.
Så lite om frihetsbegreppet
Det finns en slags yttre frihet, som bygger på frihet i geografi, tid och pengar, men det finns också en slags inre frihet, som delvis bygger på trygghet. Den benämns ofta som Frihet 2.0. Den innebär:
att våga och kunna säga som det är, även om det är obekvämt.
Att prioritera relationer och familjen.
att ta sig tid för yoga, meditation och att skriva.
att få och våga tänka fritt och omsätta tankarna i text, eller bild.
Den sistnämnda gruppen är en liten och förmodligen priviligierad skara personer, men jag är tacksam för att de finns och kanske visar en väg för flera.
Hur har det blivit
Nu verkar alla styrande rörande överens om att vi ska tävla om vem som är duktigast i att utestänga människor från att komma in i landet.
Vi ska, med den digitala uppkopplingens som verktyg, springa allt snabbare i ekorrhjulet och jobba så hårt, att vi kan betala nästa bankkrasch.
Vi rusar öppet in i ett övervakningssamhälle, som skulle vara en dröm för Mao Tse Tun, Hitler, Pol Pot. De tvingades ha människor som angivare. Vi lämnar ut oss helt frivilligt till alla som vill veta allt om oss.
Vi bråkar om en kamera sätts upp på ett torg, men struntar i att alla våra inköpsvanor, betalningsströmmar, telefonsamtal, mailkonversation, sidor vi besöker på nätet, kartläggs och sparas på olika servrar.
Slutsats
Wigfors ord framstår idag som hopplöst önsketänkande.
Men hur ska man kunna välja hur man vill leva sitt liv – om man ALDRIG har tid att tänka efter?
Vilken politiker vågar idag vara visionär och bryta det allt snabbare ekorrhjulet och åter börja prata om skapande och frihet?
Jag bara undrar…….
