Tankar efter nio månader med Corona

I april skrev jag ett inlägg om, att vi i och med coronapandemin skulle få tid för eftertanke. Jag trodde då att en paus i den stressiga tillvaro som många lever i skulle vara nyttig för oss människor.

Hur har det då blivit
1. Många som jag träffat anser att tillvaron blivit lugnare, men också tråkigare.
2. För egen del känner jag lite samma. Jag tillhör visserligen den del av mänskligheten som styr min tillvaro tämligen fritt, men en hel del inskränkningar har det blivit.

Under sommaren verkade många leva lite mera som tidigare och känslan när jag pratade med bekanta då, att ”nu är det värsta över.”
Inte många klagade på att man inte kunde resa utomlands som tidigare. Det fanns ju så mycket att se på närmare håll. Sådant man hade pratat om att se och som man nu gjorde verklighet av. Stämningen kändes trots allt positiv.

Det värsta är fortfarande inte över
Nu aviserar regeringen hårdare tag. Max åtta personer och inga jäkla hemmafester och den förhållandevis positiva stämningen från i våras känns delvis bortblåst. Det blir inga konserter i höst, förmodligen inte på hela vintern. Restaurangbesöken får vänta, kanske tills det inte finns några restauranger kvar att besöka.

Tonen på sociala medier har hårdnat. De som visste bäst i våras vet ju självfallet bäst även idag, men de verkar tåla mindre och mindre diskussion. Utbrotten mot Folkhälsomyndigheten och regeringen kommer allt oftare. Är det tecken på att stressnivån börjar stiga?

Att i stort sett hela världen omkring oss, stänger ner, bekymrar dem mindre. De har ändå gjort mera rätt än myndigheterna i Sverige, om man tror dessa experter.

Kontemplation
I våras jämförde jag restriktionerna med möjligheter till kontemplation. Att det var ett alldeles utmärkt tillfälle att stänga av allt som kan stressa och ge sig tid till egna tankar. Men klarar nutiden människor att leva åtskilda åt hur länge som helst?

Det verkar vara svårare, men vi har inget val och jag tror trots allt, att när vi kommer igenom pandemin, så är vi starkare som människor.
Ja, självfallet om vi inte drabbats av viruset på ett allvarligt sätt och det är just detta som vi måste anstränga oss för att inte drabbas av, eller drabba andra.

Vad har tid för eftertanke betytt för mig
Det senaste halvåret har ju gett oanade möjligheter till eftertanke. Jag är förmodligen privilegierad som har min fjällstuga att vistas i. Förutom myggeländet under högsommaren, så har jag kunnat ströva omkring i en natur som jag trivs i. Det har givetvis kompenserat en del av det minskade umgänget.

Men några saker saknar jag. Jag hade planerat att besöka flera marknader och bokmässor under sommaren. Att träffa bokläsare är alltid intressant. Så förutom att jag sålt färre böcker än jag hade hoppats på, så är det alla möten som jag saknar mest.
Men det har också inneburit en annan sak. När jag hade gett ut ”Borträknad”, så kändes det som jag skulle minska skrivandet. Inta tankar på nya romaner fanns i skallen och på något sätt kändes det skönt.

Vad har hänt
Faktum är att jag nog skrivit mera än tidigare, men på ett annat sätt. Tillsammans med Eva Malm, försöker jag skriva om ämnet ”ensamhet” och insett att detta är både svårt, fascinerande och viktigt. Vi efterlyste uppslag via facebook och linkedin i våras och vi blev bönhörda. Väldigt många har väldigt mycket att berätta om ensamhet. Jag är glad att jag inte tog mig an det ämnet ensam, det hade nog blivit övermäktigt.

Till det har jag varit med att färdigställa en skrift om Gräftåvallen, med ett ungefärligt tema från forntid till nutid. Vi har varit en grupp på sex personer och jag har lärt mig mycket.

Dessutom har jag för första gången medverkat lite i Ragunda hembygdsförenings årsskrift ”Ravund” och givetvis fortsatt att intervjua och skriva om spännande personer för Länstidningen.

På tal om att skriva mindre…….

Just nu – gilla läget
Precis som jag skrev i våras, så gäller det att utnyttja denna tid till något positivt. Det är trist att inte kunna umgås med vänner som man vill, men det är inget att göra åt just nu och då gäller det att inte gräva ner sig alltför mycket i detta.
Jag hoppas närmast på en fin vinter, då kommer jag att vistas ännu mera i fjällen och givetvis fortsätter skrivandet i någon form. ”Ensamhet” ska färdigställas någon gång och förhoppningsvis kommer jag att gräva mera i min egen släkt och bakgrund och skriva om detta.

Skrivandet skänker mig mycket erfarenhet och tankar och mitt tips till dig, som kanske tycker att det är väldigt tråkigt just nu, sätt dig ner och skriv. Gå igenom gamla fotografier och skriv vad du ser och känner om just den bilden. Du kan få en början till en fantastisk resa som kanske inte blivit av om inte Coronan kommit.

2 kommentarer på “Tankar efter nio månader med Corona”

  1. BB
    Du ger en bra beskrivning av den påtvingade situationen.
    Farligt som bara den. Dagens slogan: Carpe diem, även om det känns som att den är på väg att glida ur näven.
    Nu sätter Eva på kroppkakorna.

    Tack för dina ord!

    1. Tack Bengt – håller med dig.
      Känslorna är inte lika nu, som i början av sommaren.
      Hoppas kroppkakorna smakar.

Lämna ett svar