Tankar om den urbana normen

Skrev för en tid sedan om min frustration över att resultatet av Landsbygdsutredningens förslag hanterats så styvmoderligt. Endast tre av sjuttiofem förslag är åtgärdade och detta på tre år.

Du hittar inlägget här: https://skrivovin.se/index.php/2020/08/10/ar-3-av-75-forslag-ovilja-okunskap-eller-fult-spel/

Detta triggade mina tankar ännu mera och den känsla jag får när stad kontra landsbygds diskuteras.

För det första så vore det bästa om sådana diskussioner aldrig skulle behövas. Att vi skulle inse att stad och land behövs och att det är helheten som är landet.
Landsbygd utan städer skulle vara torftigt och städer utan landsbygd skulle förmodligen var ännu torftigare. Städer behövs i första hand för handel och marknadsträffar och är helt beroende av en levande landsbygd.
Genom ny digital teknik tror jag att landsbygden skulle klara sig bra även utan städer. Vi skulle hitta avsättning för våra produkter.

Synen på landsbygd och stad
Det är synen på landsbygden som jag reagerar allra mest emot. Den som så ofta framförs, att det är i städerna som den stora kreativiteten föds och utvecklas och att det är i städerna som alla möten måste ske.
Av egen erfarenhet vet jag att många i huvudstaden verkar tro att det är längre att åka från Stockholm till Östersund för att delta i ett möte, än att göra resan åt andra hållet.
Men tro det eller ej, det är lika långt. Jag vet för att jag har gjort resan i båda riktningarna massvis med gånger.  

Viss egen förskyllan
Tyvärr så har vi landsbygdsbor ibland medverkat till att skapa en negativ bild av landsbygden. Jag minns för länge sedan när utflyttningen till storstäderna hade tagit ordentlig fart hur man kunde höra personer som sa, ”han/hon lyckades ta sig härifrån”, eller om någon inte flyttade ”han/hon blev kvar.”
Vilket ansvar tog personer som yttrade sig på det sättet. Jag tycker att man förminskade sin egen hembygd och medverkade till viss del att skapa den norm som nu är rådande.

Vilka olikheter syns mellan landsbygd och stad som kan hänföras till att vara eller bli normgivande.
Ibland yttrar vi oss omedvetet på ett sätt så att landsbygdsfrågor förminskas och stadens frågor blir de viktigaste och därmed normgivande.

Några exempel på hur saker benämns:

1. En satsning i en stad benämns ofta som investering, medan motsvarande satsning på landsbygden förvandlas till bidrag.

2. När det är brist på bostäder i en stad blir det ofta ett samhällsproblem, medan samma fråga på landsbygden blir ett lokalt problem, som ska lösas av de personer som bor där.

3. Klagar någon på dåliga kommunikationer på landsbygden blir ofta kommentaren tillbaka, ”du får skylla dig själv som bor där, du kan ju flytta.”
En kommentar som jag inte tror är vanlig när en stadsbo klagar på dåliga kommunikationer. Då ska samhället fixa det.

4. En norm som växt fram i det tysta är att städer ofta förknippas med att vara framgångsrik, kultur och utveckling, medan landsbygden ofta kopplas samman med långsam, passiv och tärande.

5. Självklarheten med ett snabbt bredband finns alltid i större städer, det ifrågasätts aldrig, medan samma fråga på landsbygden inte är självklar.

6. Tror också att du kan komma på många artiklar du läst och program du sett om hur modig en storstadsbo varit om han/on lämnat stan för att bo på landet. Lite exotiskt och självförverkligande.
Däremot tror jag inte att du någonsin läst om det motsatta. Om landsbygdsbon som ville självförverkliga sig genom att flytta till storstaden.
Naturligtvis inte, eftersom det är där man ska bo, enligt normen.

7. Tänk dig också vilka skillnader det är på publicitet när statliga jobb ska flyttas till Stockholm jämfört med när jobben ska flyttas från Stockholm. Trots att det är högre lönenivåer och hyreskostnader i Stockholm, så är nationella medier väldigt tysta jämfört med uppropen som bildas när jobb flyttas från Stockholm.

8. Att statens egna nyhetsredaktioner i stort sett bara finns i Stockholm är också tecken på att ”vi kan bevaka landet härifrån. Det är ju ändå i Stockholm som allt händer.”
Okej, det finns några små redaktioner kvar ute i landet, men snedfördelningen och bevakningen är katastrofal.

9. Hur man benämner orter är också ett bevis på den synen på landsbygden. En stockholmare som ska på tjänsteresa till någon norrländsk ort säger ofta att han/hon ska till ”Norrland” några dagar. Och det går bra, alla verkar veta vart han/hon ska åka.
En jämtlänning som ska till Stockholm i tjänsten, han/hon åker faktiskt till ”Stockholm.”

Hur bryter vi den urbana normen?
Tänk om jag hade det svaret. Vi som bor utanför de stora städerna har för få röster och kan parlamentariskt påverka väldigt lite.
Det behövs goda exempel, företagare som inte följer strömmen till storstäderna, politiker över partigränser som värnar mera om sin hembygd än partiets linje för att nämna något.
Du får gärna komma med flera förslag.