Vandringsvett och vandringsminnen

Flera gånger under sommaren har jag sett rapporter om att det är rekordmånga som är ute och fjällvandrar denna sommar. Jag tycker att det är jätteroligt att många vill se och uppleva vår fina fjällvärld. Det som däremot har känts oroande är när personal på turiststationer berättat att det kommit helt ovana vandrare, med dålig kunskap om utrustning och vilka områden man ska vandra i.
Jag har hört talas om barnfamiljer som aldrig vandrat i fjällen tidigare, men som nu skulle vandra i Sarek. Ett fjällområde utan övernattningsstugor och inga markerade leder. Det finns givetvis upptrampade stigar, men inte markeringar om vart de leder. Det är ett område där det krävs en viss orienteringskunskap. Givetvis måste också all utrustning, som tält och mat, bäras av vandrarna själva.  Det finns definitivt bättre lämpade områden för barnfamiljer att göra sin premiärvandring i.
Såg också ett inslag där fyra unga grabbar skulle ut och vandra, även för dem var det premiärtur. På frågan om de hade karta och kompass med sig, blev svaret att de hade gps i mobilen, så det var ingen fara.
Min tanke när jag hörde det var, ”dimma, ingen nätkontakt eller ett pajat mobilbatteri”, hur lätt hittar ni då?
Okej i dimma fungerar inte heller karta och kompass, invänder kanske någon. Att läsa kartan kan vara svårt, men kompassen anger åtminstone väderstrecken som du kan ha nytta av.

Det var en gnällig inledning på det här inlägget. Jag tror att många har blivit förförda av alla fantastiska fjällbilder, med milslång utsikt och inte ett moln på himmeln. Jag tillhör själv de som sprider sådana, men vet mycket väl att det finns en annan verklighet när man kommer upp på kalfjället. Här är exempel som är alldeles färska:

Här äter hustrun frukost iklädd varma kläder och regnställ i hård blåst, regn och dimma. Det blev ingen direkt långdragen mysfrukost.

Kvällen innan tornade dessa moln upp sig och det mesta i form av vatten och hård vind nådde oss under natten. Vi var glada att vår fjällutrustning stod emot vindarna och regnet.

Kontentan av denna inledning är att man ska ha respekt för fjället och de utmaningar man kan ställas inför.

Var ska man vandra?
Det går att vandra i stort sett överallt längs fjällkedjan, men vissa områden är givetvis bättre och lättare än andra. Eftersom jag redan berört detta med barn, så börjar jag att tipsa om några lämpliga leder som även passar dem.
I Jämtland och Härjedalsfjällen har vi många vandringsvänliga områden och jag tänker direkt på området som jag kallar för ”Sveriges närmaste.” Med det menar jag de närmaste fjällen räknat från Östersund, som är Sveriges geografiska mittpunkt. Det området är Bydalsfjällen.
Orterna Gräftåvallen, Bydalen, Höglekardalen, Fjällhalsen, Arådalen är perfekta utgångspunkter när man vill vandra i Bydalsfjällen. Platserna har en lång historia, med utgångspunkt från fäbodlivet. En stor del av den gamla historien finns bevarad så turistexploateringen har varit mycket måttfull. De ligger högt, vilket innebär att man snabbt är uppe på kalfjäll och inte behöver vanda länge i snårskog.

Det går alltid spana in något nytt

Nu är det inte enbart Oviksfjällen, som är Bydalsfjällens egentliga namn, som är lämpliga för barn och nybörjare. Även området som startar vid Storulvån och går mot Sylarna och Blåhammarfjället är perfekt. Från Härjedalen vandrar du med fördel från Ramundberget i riktning mot Fältjägarstugan och senare Helags.
Det är bara ett litet axplock på områden som är lättvandrade.

På frågan när barnen kan följa med på en vandring, så har jag alltid svarat, ”så fort de kan gå” (nästan).
En fjällvandring med föräldrarna är ett spännande äventyr och ett sätt att lära sig ta hänsyn till naturen. Men en vandring med små barn måste ske på deras villkor.

Äldre barn och vuxna
Är då Bydalsfjällen bara till för barnfamiljer?
Absolut inte. Det går att skapa ordentligt utmanande strapatser.

Här har vi samlats på Basmeke, med Dörrsjöarna och Hundshögen i bakgrunden. En rätt lång vandring med ordentlig stigning.

Tjusning och frihetskänsla

Att med bar överkropp låta solen värma ryggen medan man fixar frukost, eller att låta fötterna smeka ljungen, efter att de varit instängda i kängor en hel dag, ger en känsla av frihet som jag inte känner inne i stan.
De här bilderna är från en vandring mellan Ramunberget, via Fältjägarstugan, Helags, Sylarna och fram till Storulvån. Vädret var inte lika fint hela tiden, men de här stunderna mindes jag länge. 

Känslan att sitta en natt tillsammans med en god vän, intill en eld, koka kaffe, äta torkat renkött och smaka en whisky är också minnen man lever länge på.
Nu vill jag genast säga att alkohol och vandring inte är något att rekommendera, men när lägret är slaget för kvällen kan en stänkare i trevligt sällskap vara njutbar.

Skönheten
Här är det svårt att välja bland bilderna. Men jag väljer några äldre, omkring 40 år gamla och skiftande bildkvalité. Men minnen från äldre vandringar kan ibland vara speciella och därför tar jag dessa.

De här två bilderna är inte långt ifrån Kebnemassivet, tagna vid två olika tillfällen. Motljus och strålande sol vid ett tillfälle och strax innan att dimman effektivt täppte till utsikten vid det andra.

Den här fina ån heter Slepsikån och rinner i Borgafjällen. Just där forsen övergår till ett svart, ganska djupt vatten, landade jag en fin öring. Det var före digitalkamerornas tid och jag har tyvärr inget bildbevis.

Den här fantastiska dalgången ligger i Tarradalen i Padjelanta nationalpark. Vi hade vid det här tillfället, till och från, haft sällskap med en tysk familj. Sikten hade varit dålig och vädret blött och strax innan vi nådde den fina platsen där bilden är tagen hade vi vadat över en strid och rätt djup å.
Men så bryter solen igenom och den tyska pappan kommer fram till mig, lyfter armarna mot skyn och utbrister ”Es ist ja paradise” Sen hade vi en lång och trevlig pratstund innan vi knatade vidare.

Äventyr

Naturligtvis kan vissa etapper bli jobbiga eller mer spännande än väntat. Den här bilden på Kristina får symbolisera detta. Denna mycket höga och skraltiga hängbro passerade vi i Tarradalen. Varningstexten ”Av säkerhetsskäl får bara en person i taget beträda bron”, kändes överflödig.

Några tips

När du är ute på längre turer, glöm inte att ta med er papper och penna och anteckna det du ser och vill komma ihåg. Intrycken, under en lång vandring, är så många så de behöver skrivas ner. Här har jag tydligen kommit på något viktigt.

Tävla inte. Jag har träffat många som stolt berättat ”att de har vandrat 4 mil idag” eller i år har jag 35 kilos packning.
Jag har alltid undrar ”varför då?”
Njut av tiden på fjället, bär minimalt men ha alltid extra mat med dig så du kan stanna en dag extra, ta raster, unna dig stunder på rygg och fundera över sådant som du inte hinner annars.


Låt vandringen bli en mental reningsresa!



4 kommentarer på “Vandringsvett och vandringsminnen”

  1. Gläds åt din skildring Torbjörn.
    Det är nu länge sedan (+/-10 år) sedan jag senast kunde göra en fjällvandring värd namnet.
    Din text påminner mig, i positiv from, då pappa tog ut oss bröder, i tidig ålder, på strapatser i Jämtlandsfjällen (läs Triangeln med utvikningar).
    Fostrande, i många avseenden…
    Har sedan dess gjort (kortare) turer runt Ramundberget.
    Vi skall också i år besöka Tänndalen för lite septembervandring.
    För min del främst MTB-cykling då mina leder numera inte tillåter några ystra vandringsturer.
    Vi blir, tursamt nog, ganska många 10+ åldringar så det kommer att finnas varianter för varierad förmåga.
    Fokus kommer att vara att se till att vi äter och dricker GOTT, vilket uppskattas
    Ha det Gott och, igen, uppskattar dina reflexioner.
    /7mats, från ett, idag, soligt Öjsand/Höga Kusten

    1. Tack Mats för din kommentar.
      Och roligt att se att du ändå är ute på fjället emellanåt. Det liknar nog rätt mycket de turer som vi brukar göra. Visserligen inte några problem med leder så vi knatar på, men numera rätt korta sträckor.
      Vi lever också rätt mycket för kvällen med god mat och god dryck.

Lämna ett svar