Om missar och andra O-ringenminnen

I dag skulle O-ringens femdagarsorientering har startat i Uppsala och jag skulle för första gången på många år delta. Förmodligen inte under hela veckan, men några dagar skulle jag ha testat Uppsalaskogen. Det skulle också vara ett genrep inför vårt eget O-ringen i Åre året därpå.

Men så kom pandemin och allt flyttades och årets vecka ställdes helt och hållet in. Det kändes snopet och jag lider med arrangörerna som helt plötsligt inte skulle arrangera det som de hade planerat för under så många år. Men något säger mig att Uppsala kommer igen ännu bättre 2021 och givetvis även Åre 2022.
Men jag vill ändå skapa lite O-ringenkänsla den här veckan och då får det bli några minnen från olika år och platser.

OK Storsjöns trupp 1987

Vår familj deltog första gången 1987 i Norrköping. Vi var en stor trupp, det fattas några på bilden, och jag minns så väl den fina stämning som fanns i klubben, liksom kvällssamlingarna där dagens prestationer kommenterades. Ett annat starkt minne från dessa kvällssamlingar var att ungdomarnas och gamlingarnas prestationer var lika mycket värda, som de som sprang tävlingsklass.
Om jag ska lägga någon vemodig vinkel på bilden är att Arne, Lars-Åke, Nisse och Finn inte längre finns kvar, men jag är rätt säker på att de med sitt stora engagemang ändå följer och gläds åt det positiva som just nu händer i klubben.

1989 Jämtland

1989 var det dags för Jämtlandsklubbarna att arrangera jättetävlingen. Vi klarade det med bravur, även om arbetsinsatserna på många sätt var övermänskliga.
Tänk dig 20000 personer hemma hos Olle Petrusson i Tullus, där OK Storsjön ansvarade för första etappen.
Men det hade kunnat gå riktigt illa, eftersom en storm, natten före tävlingsdagen gjorde att stora delar av TC blåste iväg. Telefonkedja i fyratiden på morgonen samlade tillräckligt många så att allt återställdes och besökarna kunde i godan ro, beundra utsikten.

O-ringen 1989 är fortfarande det idrottsevenemang i länet som samlat i särklass flest deltagare. En enorm prestation av ideellt arbetande funktionärer.
År 2022 i Åre är det dags igen. Tekniken har gjort att det inte krävs lika många funktionärer, men arrangemanget bygger fortfarande på ideella krafter och du är givetvis välkommen som volontär.

Örnsköldsvik 1994

Samling vid husvagnen

Jag bläddrar vidare bland bilder och minnen. Det kommer inte i någon kronologisk ordning och i Örnsköldsvik 1994 var gula hattar på modet bland klubbarnas ungdomar. O-ringen har knutit många vänskapsband i tidig ålder, som aldrig verkar slitas av.
För egen del minns jag särskilt ett vidrigt skavsår. Första dagen och hälen såg ut som en blodig massa. Plåstring och smörjning på kvällen för att det skulle gå bättre dag två. Men det blev ännu värre.
Tredje dagen bytte jag skor till mjukare löparskor och det var bra för foten, men då kom missarna och jag minns Karin Ranefalls kommentar, när jag kom i mål.
– Hur gick det?
– Åt helvete, svarade jag.
– Höll inte foten?
– Jodå, men huvudet fungerade inte – bara missar och förresten vad är du för rektor som bryr dig mera om foten än om huvudet?. Jag tyckte att jag fick till en bra replik.
– Torbjörn, vi rektorer bryr oss bara om sådant som går att påverka och jag har ännu inte hittat en replik på detta…….

Göteborg 1990

Martin Ohlsson o Magnus Norlander på väg till start den sista etappen

Från O-ringen 1990 minns jag en intensiv kamp mellan dessa två ynglingar. Klassen var H10 och Martin och Magnus hade legat nära varandra hela veckan. I mål skilde elva sekunder till Martins fördel. Gissa om han var stolt?
Spänningen inför starten kändes när jag knatade bakom dem.

Surströmingskväll
Charlotte Nordling och Elin Breivik

Elin och Charlotte vid O-ringen i Märsta 2001. Något som de inte vet, men som jag berättar nu, är att Folksams sponsring till klubben för ett år, förlängdes till två år och orsaken var att dessa unga tjejer så tydligt visade deras logga. Folksams marknadschef fick ett exemplar av bilden och den satt uppe på hans rum, tills han gick i pension.

Till sist

Kartstudie

Så har kunde det se ut efter att hade gått i mål. Kartan studerades noga och jag försökte hitta orsaken till dagens kontrakurs, eller var jag nästan trampade på en huggorm. Det orsakade förmodligen världens längsta sidohopp…..

Men, vi gör detta igen…
Det här var några lösryckta minnen från de år jag deltagit både som aktiv eller funktionär.
Jag hoppas att du som läser detta, inser och känner att vi i Jämtland ska på nytt bjuda orienteringsvärlden på ett sällsynt fint äventyr 2022.
Så anmäl dig som funktionär och bli delaktig i världens kanske största idrottsevenemang.

Lämna ett svar