När leden glesnar

En svåger, en kusin, en barndomsvän och en vän från de senaste åren har på bara några månader lämnat jordelivet.

Det är listan på personer som försvunnit och som på olika sätt lämnat avtryck och saknad. 

Döden är en del av livet brukar vissa präster ibland säga i samband med begravningsakterna. Så är det och den delen orsakar ibland en del tankar hos mig. För varje person som rycks bort blir jag en erfarenhet rikare men en vän fattigare.

Det är en person mindre att äta goda middagar med , att diskutera böcker, politik och viner med. En person mindre att dela glada minnen från barndomen med. En person mindre som jag lärt känna från tiden innan vi gick i skolan och som det alltid var trevligt att träffa och en person som jag lärt känna de senaste år som på ett ovanligt sätt betytt mycket för mitt skrivande.

När jag tänker på dessa personer känner jag självfallet tomhet men jag är också nöjd med att jag inte hade något ”osagt.” Jag känner faktiskt inte att jag inte visat att jag uppskattade dem som personer. Minnena grumlas inte. 

Jag skriver ofta, t.ex. på sociala medier att jag känner mig priviligierad på många sätt. Att tidigt kunna sluta en anställning för att syssla med sådant som jag drömt om har varit en förmån.
I stort sett har jag de senaste åren gjort allt som jag hade planerat och ytterligare många saker därtill. Det har varit fantastiska år.

Men en sak hade jag inte tänkt på och förberett mig för. Det som borde vara den mest naturliga saken för alla.

Den stillhet och tomhet som uppstår när leden glesnar.

Lämna ett svar