Civilsamhällets ansvar och statens ansvar

De senaste åren har detta med ansvarstagande flera gånger ställts på sin spets. Jag tänker bland annat på den pågående coronapandemin men också de jättelika bränderna för några år sedan.
Men också i ett större perspektiv om konsekvenserna att samla 85% av landets befolkning på en yta som är ungefär 1,5 % av landets yta. 

Corona
När det gäller Coronapandemin känns det som civilsamhället i form av privatpersoner, företag, föreningar gör en oerhört viktig insats. Självfallet räknar jag också in all sjukvårdspersonal, som ibland jobbar i bristfällig utrustning för att rädda liv.
Det vittnas från många olika håll om att de allra flesta givetvis lyder Folkhälsomyndighetens råd om att undvika folksamlingar, tvätta händerna, ej besöka äldre släktingar, hjälpa varandra med att handla och fixa saker och mycket annat.
Jag vill hävda att civilsamhället ställer upp för varandra på ett mycket fint sätt.

Hur kan man då se att staten tagit sitt ansvar.
Inte lika helhjärtat och det tydligaste är bristen på skyddsmaterial och brist på sjukhusplatser och personal.

Bränder
Minst lika tydligt tog civilsamhället ett stort ansvar vid de jättelika bränderna bland annat i Jämtland, Härjedalen, Hälsingland och Dalarna. Tusentals personer hörsammade räddningstjänsternas begäran om hjälp. Den uppställning som skedde var sanslöst bra. Personer inställde sig till släckningsarbetet, samlade in mat- och dryck till de som jobbade med branden. Många avbröt, eller ställde in, sina semestrar för att hjälpa till.

Hur kan man då se på samhället och det ansvar de tagit?
Inte direkt imponerande. Visserligen bränder på många platser samtidigt och de kommunala räddningstjänsterna gjorde allt som stod i deras makt, men på riksnivå fanns övrigt att önska.

När det gäller brandflyg så fanns helikoptrar, men stora plan saknades. Det fick under en period lånas ifrån Italien och massvis med brandbilar kom till hjälp från Polen, framförallt till Dalarna och Härjedalen.
Beredskapen skulle utvärderas och förstärkas var beskedet när bränderna var släckta – och jag hoppas att det är så, men känner mig inte övertygad.

Mat- och drivmedel
Coronakrisen har också visat hur lätt butikshyllorna töms när det krisar till sig.
Självförsörjningsgraden beräknas idag till omkring 50 – 55%. Det kanske skulle räcka till åtta till tio dagar, men i en hamstringssituation betydligt mindre.
Vi har massvis med mark där det inte odlas, men då måste politiken vridas så att inte alla ska flytta till de stora städerna. Politiken måste också vara så tydlig att produktionen ska inkludera odling av beredskapsskäl.

När det gäller drivmedel har lagren minskat succesivt sedan nittiotalet. Partierna har varit eniga och motiveringen har varit att i en krissituation kommer vi att få hjälp av andra EU-länder.
Hur många tror det är en hållbar lösning idag?

Bredband
Hela Sverige ska leva är ett slitet uttryck, som borde vara en självklarhet. Men för att kunna leva krävs det fiber till hushållen.
Tänk så bra det skulle ha varit i dessa Coronatider om hela landet haft tillgång till fiberkabel. Massvis med resande skulle ha kunnat undvikits.
Även här tycker jag att staten har brustit i sitt ansvarstagande. Fiber finns i städer men på landsbygden har den överlåtits till byalag och diverse föreningar för att ansvara för utbyggnad.

Och ännu mera
Jag tänker på ansvarstagandet för hela landet. Om detta har jag skrivit många gånger och gör det en gång till här.

Urbaniseringen
Att 85 % av befolkningen bor på en yta som är ungefär 1,5 % av landets totala yta är en katastrof i sig. Tänker på:
– Det aktuella just nu – hur lätt ett virus sprids i tätbefolkade området
– Var växer kriminaliteten snabbast och var är folk mest rädda att gå ut på kvällarna. Det är inom den snäva yta där nästan alla har samlats.

Lägg dessutom till i landsbygdsområdena:
– Dålig postutbärning
– Dålig, eller ingen snöröjning
– Sjukhus och BB som stängs eller flyttas
– Stängda skolor
– Avreglering inom marknadskänsliga branscher som t.ex Apotek, vilket innebär att nya apotek öppnas i städerna och stängs på landsbygden.
– Stängd, eller förändrad arbetsförmedling och skattekontor
– Minskning av antalet poliser på landsbygd
– Nedlagda mediaredaktioner
– Stängda bankkontor
– Bedrövligt dåliga vägar

Ibland känns det hopplöst. Urbaniseringen fortsätter och politikerna vill ibland visa handlingskraft genom att tillsätta en glesbygds- eller landsbygdsutredning. Den senaste kom för tre år sedan, med 75 utpekade punkter som skulle åtgärdas. Varför har inget hänt?

Alltså igen – att ta ansvar
Skogsbränder, Coronavirus och annat visar att civilsamhället tar ett jättestort ansvar, men civilsamhället klarar inte av att bygga beredskapslager och beredskapsrutiner så att det täcker hela landet vid en kris.

Iakttagelse
Mellan människor har det vuxit fram en känsla av förståelse och ödmjukhet de sista månaderna och än så länge har regering och myndigheter haft fullt upp att hantera krisen. Enligt många har de skött sig bra, enligt några har de gjort ett bedrövligt dåligt jobb.
Men faktum kvarstår – ska det något större förtroendet för politikerna hålla i sig har de en läxa att göra, när krisen är över.

Uppror
Även när pandemin någon gång tar slut så ”kokar” det fortfarande i inlandet. Viruset har pekat på brister så jag hoppas att det inte växer fram ett läkemedelsuppror i förlängningen.
Vi har tillräckligt med ”uppror” som det är – och alla är tecken på att något är fel

Landet har under pandemin enats – låt det inte klyvas ännu mera.

2 kommentarer på “Civilsamhällets ansvar och statens ansvar”

  1. Torbjörn.
    Läste din tankar och funderingar om ansvar.
    Funderar över ordet ansvar och för vem gäller det? Har alla ett ansvar? Svaret borde bli ett ja men även ett nej, beroende på vilket ansvar då?
    Stort ansvar har vi överlämnat till andra som har tagit områden så att jag slipper fundera. Bekvämt att slippa ansvar då andra har bättre och större kännedom om frågor som jag för stunden och långt in i framtiden inte har något ansvar för. Underbart tills något inträffar som ingen trodde kunde inträffa, inte ens de som fick och tog över mitt ansvar. Plötsligt fick jag tillbaka ansvaret att nu skulle jag bli delaktig. Covid 19 ställer till bekymmer och då jag är 70+ fick jag veta att de skulle vara rädd om mig. Stanna hemma. Ord löser inga problem. Det krävs en handling. Det skulle ha varit en förklaring till att vara hemma. Det innebär att de som besöker de på vårdinrättningar ska vara skyddsklädda, i avsikt att inte sprida smitta. Det var inte möjligt då de med ansvar inte hade tagit sitt ansvar med att ha tänkt på det som kunde hända. Det är precis som med bränderna.
    Nu blev det ansvarslösas problem och de tog sitt ansvar.

    Eftersom jag var i Spanien sedan i början på febr. så var det redan en verklighet. Fick många samtal hemifrån hur jag tordes vara kvar i denna otäcka värld. Där dör nästan tusen personer varje dag. För någon dag sedan såg jag att det var 184 personer som dog i Sverige. Långt ifrån det spanska dödstalen. I Spanien lever det 49 milj. I Sverige 10 milj. Det finns 5 gånger fler spanjorer. Ta 184×5 det blir 920. Hur mycket bättre är vi? Dessutom har man i Spanien ett annat socialt förhållande och här kindpussar man när man hälsar.
    För att de ansvarstagande inte ska oroa oss med antal avlidna så känns det bättre att prata och redovisa i %. Det bli mindre personligt.
    Covid 19 väcker massor med andra ansvarsfrågor. Hur hanterar vi framtiden och vad är det mer som de ”ansvarslösa” har nedmonterat. Samma frågor som du var inne på. Du nämnde BB, I Sollefteå har man ockuperat BB. Så ett inslag på TV Västernorrland då man frågade de som ockuperade BB i Sollefteå hur man gör i dessa tider. Underbart svar att nu sitter man hemma och ockuperar.

    Det var mina funderingar i ”husarresten” i Pålgård

    1. Tack Gunnar för dina synpunkter.
      Känns som vi är rätt överens…
      Ha det gott i karantänen…

Lämna ett svar