Alla bär på en historia – har du skrivit din?

Jag minns ett samtal med gammal kvinna, som bodde i samma trappuppgång som jag. Hon hade passerat nittio och hade ett långt och intressant yrkesliv bakom sig. När hon hörde att jag hade skrivit och gett ut några böcker, blev hon mycket intresserad och sa:
  – Jag skulle också vilja skriva och berätta.
  – Gör det, vänta inte, svarade jag.
   Det blev inledningen på ett rätt långt samtal, som vi också fortsatte några gånger senare. Hon hade arbetat inom restaurangbranschen i hela sitt liv, mestadels som servitris och hennes minnen var många och intressanta.

Hon berättade till exempel om en affärsmiddag mellan fyra personer. De hade bett att få ett bord avlägset i lokalen och tystnade alltid när hon kom och serverade. Några meningar hade hon uppfattat och insett att en större affär var i sitt slutskede. När de lämnade restaurangen hittade hon en portfölj vid bordet och kände sig tvingad att öppna den för att se vem hon skulle ringa och berätta var den fanns:
  – Jag läste givetvis inte, men jag såg företagens namn och ägaren till portföljen blev oerhört lättad när jag dagen efter ringde och berättade var han kunde hämta portföljen. Det här var före mobiltelefonernas tid.

Jag minns också hur hennes ansiktsfärg skiftade när hon berättade hur hon hade känt sig tvingad att följa unga flickor hem efter danskvällarna:
  – Gubbarna stod och dreglade när det närmades sig slutet på kvällen och det hände flera gånger, att jag tog flickorna åt sidan och berättade att de skulle passa sig för några av de manliga besökarna och som sagt följde jag många tjejer hem när de fina herrarna blev alldeles för närgångna.

Jag fick också en beskrivning, utan namn, om herrarna och kände igen en del icke smickrande omdömen om dem, som jag också hört från andra håll. Flera av dem var mycket väl ansedda personer i stan.
Hon hade ett stort engagemang för unga flickor och var yrkesverksam långt innan det blev vanligt hos alla kvinnor. I förbifarten berättade hon också att hon hade serverat många kungligheter, men det var mera en parentes och imponerade inte mycket på henne:
   – Det är ju bara vanliga människor, sa hon lugnt.

Jag kände att jag ville hjälpa henne att pränta ner sina berättelser, vilket hon också ville.  Hon skulle bara samla lite material och bilder innan vi träffades.
Kort därefter läste jag hennes dödsannons och hennes historia skrevs aldrig.

För några veckor sedan landade en memoarbok i min låda. Mångåriga kollegan Håkan Pahlefors hade gjort ett ordentligt grävjobb i sin barn- och ungdom och ända fram till nutid. Jag blev glad över boken och påmindes om att jag ännu inte tagit tag i min historia. Trots att jag har skrivit mycket så är inte min egen historia inblandad.

För ytterligare några år sedan kom en annan memoarbok som också gladde mig. En av bankens leverantörer av säkerhetsutrustning, som jag också hade haft många kontakter med, hade gjort samma sak. Åke Anderssons bok ”På säkra sidan” var en fin redogörelse över ett spännande liv.

Under de senaste fem åren har jag fått möjligheten att för Länstidningen räkning intervjua och skriva om personer som har berättat sin historia. Nu kan ett tidningsreportage aldrig göra en person rättvis, eftersom utrymmet är begränsat, men mötena har varit intressanta och givande för mig.
Reaktioner från läsare visar att många tycker likadant. Framgångsrika företagare som verkat i det tysta, idrottsledare som självuppoffrande fostrat ungdomar under en hel livstid, före detta politiker som berättat om spelet som allmänheten inte alltid sett och många andra.

Jag känner därför att jag också vill börja berätta om mitt liv.
Än så länge finns bara tankar och eftersom jag vet att jag ofta får nya tankar som kanske är intressantare så vet jag inte när jag kommer att börja.
Jag tror inte heller att mitt liv intresserar speciellt många, men kanske vill mina barnbarn någon gång läsa om gubben som älskar vinter och fjäll, fascineras av kriminalitet men ogillar kriminella. Om han som skriver så ofta han hinner, försöker hinna göra några resor varje år och gärna tar ett glas vin och funderar över vilken druva vinet är producerat av.
De får nog också får läsa om gubbens barndom och om en del äldre släktingar som jag hittat genom släktforskning och som utmärkt sig på många olika sätt. Historier och tidevarv som skiljer sig mycket från den barndom mina barnbarn just nu upplever.

Så mina kära medvandrare på denna planet – har du börjat skriva din historia och om du inte har gjort det, kommer du att göra det?




10 kommentarer på “Alla bär på en historia – har du skrivit din?”

  1. Min syster har länge peppat mig att börja skriva min historia – men jag har undvikit den. I början av februari lossnade det och har har skrivit om den jobbigaste perioden i mitt liv. Först på bloggen och sedan sammanställt det till en kortare text som kommer ut den 27/6 om allt går enligt plan.

    Jag funderar på hur jag ska använda materialet så att det blir läsvärt – är högst osäker på om det är lämpligt att skriva så utelämnande som det skulle vara att skriva mina memoarer – får se var det landar. Det är ett projekt som finns parallellt i tankarna medan jag skriver bokserien Eldarna som är planerad till sju böcker (14 år)

    1. Tack Annika för dina synpunkter.
      Jag har följt en del av det du skrivit och det är starkt och ”Eldarna” känns oerhört intressant.
      Nu tror jag inte att jag hittar speciellt jobbiga avsnitt i min historia och det gör det ju både lättsamt men kanske också lite alldagligt.
      När jag har släktforskat har jag dock hittat en del ”rötägg”, men det är flera hundra år sedan och de ödena är jag inte så känslig för.
      Men jag känner att det är dags. I mina fyra romaner så finns jag perifert med i några avsnitt, men det räknas liksom inte…..

  2. Jag har börjat skriva om mitt liv, men vet inte om det blir så läsvärt. För mig är det också lite av terapi, att gå tillbaka till min barndom när jag bodde i norra Jämtland. Sen när jag som 8-åring var tvungen att börja internatskolan för blinda, Tomtebodaskolan, där jag gick i 6 år, sen 2 år i s k vanlig skola i Täby och där gick jag också gymnasiet. Sen har min livsväg varit ganska krokig, jobbig men även ljus. Vet bara inte om jag ska skriva i kronologisk ordning om vad som präglat livet, eller om jag ska dela in historien i teman. Men min dröm är ändå att få till en liten bok om mitt liv. Även om det kanske inte är så superspännande, men jag var med på en skrivarcirkel, där jag skrev en snutt om mitt liv. När cirkelledaren skulle läsa upp den så började hon gråta, så det berörde ändå några personer.

    1. Du har alldeles säkert mycket att berätta och jag känner att även jag har det, även om det kanske inte är intressant för så många.
      Berätta gärna vidare hur det går och hur du känner för att skriva..

  3. Det började med att jag skrev en livsberättelse om min barndom till mina barnbarn och barn. Nu skriver jag romanen Mitt Ådalen, som bygger på min släkthistoria, men en autofiktion, speciellt vad gäller de äldre leden. Går nu på biografisk berättande på Hola folkhögskola, vilken verkligen satt fart på skrivande och disciplin.
    Blir nog tre delar..
    Tidigare skrivit Frågan är Ja, en facklitterär skönbok i Inbildning.

    1. Tack Anne-Sofie för input..
      Det jag har svårast att bestämma mig för är om jag ska göra det i romanform eller inte. En släkthistoria som du skriver känns mycket spännande. Romaner har jag dessutom skrivit tidigare så det känns bekant. Tanken får snurra några varv till …..

  4. Jag älskar idéen att du skriver och berättar om ditt liv. Man kan göra det på flera olika sätt: ett som passar familj och barnbarn och ev. barnbarns barn eller skriva den för en större publik. Säg bara inte; – att mitt liv kan väl inte intressera andra. Allt handlar om inlevelsen i berättandet och att läsaren rycks med, inte om du träffat kändisar i Hollywood.

    Jag tänker bl. a. på Torsten Ehrenmark s små berättelser från sin många utlandsjobb som journalist. Dom innehåller inga kändisar eller världsnyheter, små berättelserna lyfts fram av hans språk.
    Rapport från botten av en skurhink, så tror jag den hette, var heller ingen bok om världsarvet. Det var en städerska upplevelser om sig själv och sin arbetssituation.

    Jag önskar att min mormor skrivit en självbiografi. Hon föddes i Amerika och hennes mamma hade hotell i New York och hjälpte massor med svenskar på 1800-talet. Det jag vet om det, kan sammanställas i ett stycke, med andra ord det saknas massor som man skulle vilja veta mer om.

    Jag har själv skrivit en, som naturligtvis måste fyllas ut och fyllas på. Den blir aldrig riktigt klar, för den är inte skriven från att ges ut. Men du kan få låna min titel. Att rensa förrådet. Många äldre gör det bokstavligt för att rensa bort så barn inte ska behöva ta hand om skräp. Men det anspelar också till att rensa upp bland minnena och ta fram de ljusa och positiva minnen man har.

    1. Tack Peter – Jag minns Ehrenmarks fantastiska skildringar och det var hans knåpande vid sommarhuset och små detaljer ur hans liv som utlandskorre. Inte de stora männens historia.
      Kul att även du har börjat (jag har inte börjat än) och din titel är genial.
      Kanske blir den användbar….

  5. Jag skriver dagbok och började skriva dagbok när jag gick i lågstadiet. När jag var i 30-årsåldern började jag drömma om att skriva om mitt liv, men hur organiserar man flera hundra dagböcker och vilka delar av mitt liv vill jag skriva om? 10 år senare deltog jag i en onlinekurs i självbiografiskt skrivande, som anordnades av Veronica Grönte. Då lyckades jag äntligen göra något vettigt av de viktigaste dagböckerna. Det skulle dock dröja ytterligare 3-4 år innan jag blev riktigt nöjd med mitt manus. Idag finns min bok ”Barnlängtan” publicerad.

    Jag tror att det är viktigt att skriva om sitt liv för sin egen skull, sedan får man se om det blir en bok som trycks i tjugo exemplar föe barn och barnbar eller om fler kanske vill läsa.

    1. Tack Ellinor.
      Tror också att skrivprocessen är väldigt viktig och att man inte ska fundera så mycket på stora eller små utgåvor. Det är nog som med andra böcker, det växer fram medan man skriver. Och vikten av att skriva dagbok och spara dem pekar du på. Jag gjorde det aldrig och städade tyvärr bort de flesta almanackor där jag hade stödanteckningar under många år. Huvud kommer att få jobba mycket mera, liksom frågor till min syster och kusiner.

Lämna ett svar