Torpvandring i Krokvåg – med minnen och lärdomar

Under den gångna helgen deltog jag i en s.k. torpvandring i min barndomsby Krokvåg. Två dagar med minnen, lärdomar och trevliga återseenden med personer som jag inte träffat på många år.

Några av eldsjälarna i Krokvågs byförening hade sytt ihop ett fint program, där vi vandrade eller åkte mellan ett stort antal gårdar i byn.

Till ytan är Krokvåg en av de största byarna i landet. Det är också en gammal by. Den nämns första gången år 1448 när en person som heter ”Peder i Krokvåg” bevittnade att en köpeskilling utbetalades för en fjärdedel i Ammers by.
Nu finns, så vitt jag vet, inga minnen kvar från fjortonhundratalet, däremot från sjutton- och artonhundratalet. Mycket finns dokumenterat om byn och det allra mesta har sammanställts av Jan Lindström, som jag betraktar som ett ”levande lexikon” och som ägnat många år av sitt liv, till att kartlägga släkten och gårdars i Ragunda.

Några intryck och bilder.
Det första stoppet gjordes vid Blomtorpet, längst i nordväst. Det tillhör egentligen Ammer, men har i alla tider ansetts tillhöra Krokvåg. Den ursprungliga byggnaden, som uppfördes av Nils Nilsson Blom, finns idag inte kvar och Nils gick ett tragiskt öde till mötes när han, enligt husförhörslängden, 1865 avhände sig livet. Han drunknade i en kallkälla och ingen vet om det var ett olycksfall eller ett självmord.

När jag tänker på Jan Lindström och hans kunskaper om släkt och gårdar i Ragunda, så vill jag göra en jämförelse med alla proffsguider jag lyssnat till när jag rest utomlands.
Dessa guider som finns vid olika historiska platser och byggnader är ofta väldigt duktiga. Det är inte heller ovanligt att de har en gedigen akademisk utbildning för att klara sina uppgifter.
Jan, som är självlärd, tycker jag har kunskaper och ett sätt att berätta som gör att han lätt platsar bland proffsguiderna.

Som synes är vissa av de gamla torpen inbäddad i rejäl skog. Stigarna slingar sig idylliskt fram och det är lätt att framkalla känslan av något trolskt. Vid flera av torpen finns inga byggnader kvar, men platserna är märkta så besökare kan lätt se var de legat någonstans.
Lassetorpet är en sådan plats och där finns en liten byggnad. Torpet uppfördes av Lasse Lindström från Sundsvall. Det finns uppgifter att han aldrig bodde i torpet och han emigrerade som många andra till USA.

Förutom att Jan berättade historien vid torpen så framfördes några bybor, Katrin Åsander och Kent Röstlund, några ”illustrationer” till de olika tidsepokerna.
Här vinkar Kent avsked till sin fru och två barn och tar cykeln till Göteborg där han ska stiga ombord på Amerikafartyget. Hon skulle, som det ofta hände, komma efter ett halvår senare.
Det tidstypiska störs en aning av bilarna – det får ni ha överseende med

De små husen vid ”Borgmästarjala” gav många igenkännande leenden. Vem som byggde den ursprungliga byggnaden är inte helt klart, men den person som många mindes och som bodde i det lilla vita huset, hette Oskar Lindström. Han jobbade som sotare och frisör. Någon utbildning till frisör hade han inte och allt gick snabbt. Jag minns själv några klippningar hos honom och frågan man fick:
– Hel eller halvsnagg?
Det betydde ungefär en halv, eller en centimeter, hår kvar på huvudet och en klippning tog sällan mer än fem minuter.

Sista stoppet på de två dagarna får också bli min sista bild här och passande nog så är det den gård där jag växte upp. Jag minns berget bortom stugan, som idag är helt skogbevuxet, som hiskeligt högt och det var ett jätteäventyr att klättra upp på Kläsåsen, som berget heter. I fjol gjorde jag en ny bestigning och minns till min besvikelse hur lågt det var. Det har nog med tiden att göra.
I dag ägs fastigheten av min systerson Per Ledin som har ett skogsföretag och förvarar mycket plant där innan den fraktas till skogen.

Till sist
Sådana här helger ger många tankar. Vi är många som reser mycket och besöker historiska platser och imponeras över historien och skönheten. Men hur många ”gräver där man står”, d.v.s. tar reda på sin egen historia.
Jag visste att Krokvåg har en rik historia, men jag kunde den inte. Jag vill inte påstå att jag kan den nu heller, men det lilla jag kunde har fått en dimension till och jag är mycket tacksam för det arbete som Jan Lindström och Krokvågs byförening gjort för att kartlägga gårdarna och synliggöra de människor som gått före.