Banker – kontanter – inlandsuppror och risker

Henry Ford, den legendariske biltillverkaren sade redan efter andra världskriget ”att om folk förstod hur penningsystemet fungerade skulle det bli revolution imorgon.”
Att bankerna hanterar pengar är en gammal sanning, som jag inte tycker stämmer idag. De förfogar över transaktionssystemen och har tagit sig friheten att själva skapa pengar, men vägrar alltmer att befatta sig med kontanter.

Om vi backar 100 år
Då var kontanter som gällde. När du fick lön så kvitterade du ut en summa som du fick i ett kuvert.
Om du lånade pengar i banken så var det samma sak.  Du kvitterade ut en summa kontanter. Visserligen kunde du sätta in dem på ett bankkonto tills du skulle använda dem, men när du skulle använda pengarna som du hade lånat, så var det kontanter som gällde.
Från samhällets sida var det enkelt. Riksbanken hade ansvaret för penningmängden och hade den övergripande kontrollen.

Hur är det nu?
I Sverige finns idag omkring 100 miljarder kronor i kontanter.
Summerar man bankernas inlåning (sparande) uppgår det till omkring 5000 miljarder kronor.
Skillnaden kan enkelt uttryckas som ”digitala pengar.”
Kontanter skapas och ges ut av Riksbanken, medan de digitala pengarna har som skapats av utlåning som bankerna själva beviljar. Lån till olika investeringar och konsumtion. När banken beviljar ett lån till en kund, överförs summan till ett inlåningskonto och vips har samhällets penningmängd stigit.
Tänk dig, vilken risk vi står inför om alla bankkunder skulle kräva att få ut sina pengar i kontanter. Det är omöjligt, de fysiska pengarna finns inte.

Kontanter
Det verkar som kontanter är på väg ut ur samhället, vilket enligt mig är en jättestor risk. Det finns utredningar som pekar på att kontanterna kommer att upphöra omkring 2025. Men jag har också sett utredningar om landets beredskap föreskriver att kontanter ska finnas tillgängliga i hela landet. Men varför görs inget?

I ett krisläge kommer glesbygdsborna att drabbas hårdast.
Långa avstånd – ett digitalt betalningssystem som inte fungerar (eller har stora störningar) och inga kontanter.
Det finns ett nystartat ”Inlandsuppror”, som på olika sätt arbetar med opinionsbildning och aktioner mot regering och riksdag. Det bör nog kompletteras med kontantuppror.

Vem kontrollerar
Fortfarande har Riksbanken kontroll över bankernas verksamhet, d.v.s. i praktiken att de håller sig inom kapitaltäckningskraven. Enkelt uttryck är det ett mått på att bankernas eget kapital, inklusive vissa förbindelser, är tillräckligt stort i förhållande till balansomslutningen och jag tycker att kraven är mycket låga i förhållande till risktagandet som de stora bankerna tar.
Att företagskunder som ska låna pengar behöver ett betydligt större eget kapital än vad bankerna själva har, är det inte många som vet.

Många hävdar att de pengar som banken skapat kan tas ut och att pengarna då hamnar i en annan bank. Men det spelar ingen roll eftersom dessa nya pengar stannar kvar i transaktionssystemet så länge den ursprungliga krediten är utestående.
Finansinspektionen har också en viss allmän kontroll över bankerna, men inte specifikt över kreditprocessen och hur pengarna används.

Vad innebär det
Det innebär att nästan alla pengar i samhället skapas av bankerna. Ekonomin kan inte fungera utan pengar och pengar ”tillverkas” när någon tar lån. Alltså måste vi hela tiden skuldsätta oss mera för att ekonomin ska fortsätta att snurra.
Men bankerna måste ha en likviditet när kunderna vill använda sina pengar. Många tror att denna likviditet kommer från kunder som sätter in pengar. Men det är en försvinnande liten del. För att klara likviditeten måste bankerna låna av varandra, inom och utom landet. Vi blir alla delaktiga i ett slags globalt jättelikt pyramidspel.

Så om alla betalade tillbaka sina skulder skulle det inte finnas någon ekonomi att ”snurra runt” i banksystemet.

Är det problem med stora skulder?
Göran Persson sa en gång ”att den som är satt i skuld är inte fri.” Det är kanske det klokaste han sagt och jag tycker det uttrycket säger mycket.
Det är bara att titta sig omkring, många länder har problem med höga skulder. De måste ut på marknaden för att låna till en ränta som de inte kan påverka.
Privata skulder är också ett problem. Ekonomen Irving Fisher skrev redan på 30-talet att när de privata skulderna når en viss nivå får vi finanskriser.

Vad gör politikerna?
Eftersom ”kriser och bubblor” kommer med jämna mellanrum och stater hamnar i kriser så är svaret enkelt. ”De gör ingenting”
Jag tror att vissa politiker förstår problemet, men kan inte, eller förmår inte åtgärda det. Det skulle dessutom mötas av ett kompakt motstånd från de mäktiga bankdirektörerna.
Lägg dessutom till att bankerna äger transaktionssystemet – så staten utmanar inte i onödan.

Följder
Bara att se sig om i världen. När banken Lehman Brothers i USA år 2008 ställde in betalningarna hamnade nästan alla världens ekonomier i gungning.
Swedbank hade kopplingar till Lehman så de var ytterst nära att dras med i konkursen. Inte på grund av dålig lönsamhet utan brist på likviditet.

För det amerikanska folket blev följderna förödande och massvis med hushåll förlorade sina arbeten och tvingades lämna sina hus.
Många länder i Europa drabbades hårt, t.ex. Grekland, Spanien, Italien med enorma nedskärningar i välfärdssystemen. Regeringen på Cypern gjorde ett radikalt grepp och med ett klubbslag, eller rättare sagt några tangenttryckningar tog bort 30 % av bankspararnas tillgångar.

Men de största bankerna skulle till varje pris räddas. Detta innebar att enorma räddningspaket skapades och stoppades in i bankerna. Länderna vågade inte riskera de viktiga transaktionssystemen. Och när bankerna är större än de länder de finns i så skapas räddningspaketen globalt.

En annan följd, som varit tydlig de senaste åren, är att bankerna kan lämna jättelika utdelningar trots att pengarna borde finnas kvar i banken för att förbättra det egna kapitalet.
Att man dessutom kan bevilja sig stora bonusar är ju känt. Finansministrarna brukar bråka lite, men vågar självfallet inte fatta några beslut som går emot bankerna. Landets ekonomi är ju mindre än bankernas.

Åtgärder
Hur kan man säkerställa sig mot finansbubblor och finanskriser?
Att återinföra allt för många regler tror jag inte på, människan har alltid lärt sig hur man kan kringgå sådana, men staten/staterna måste på något sätt återta ansvaret för penningpolitiken totalt sett.

Men på de knappa 40 år som bankerna levt i en i stort oreglerad tillvaro så har finanskriserna avlöst varandra. I början av -90 talet, den s.k. fastighets- och finanskrisen. I slutet av -90 talet hade vi IT-bubblan och 2008 den stora globala finanskrisen som startade i USA och som vi fortfarande ser följdverkningar av.
Om Riksbanken åter skulle ta ansvaret för penningskapandet – även digitala pengar genom att skapa en e-krona – tror jag att vi skulle få en bättre kontroll och bättre styrning av bankerna.
Lägg därtill att Finansinspektionen måste ha betydligt större kontroll och mer befogenheter av den allmänna regelefterlevnaden

En Riksbank ska inte behöva ”bli tagen på sängen” av en ny Lehman Brothershistoria, eller….
Kunder och myndigheter ska inte heller behöva ”bli tagna på sängen” av gigantisk penningtvätt, som vi kan beskåda nu.

2 kommentarer på “Banker – kontanter – inlandsuppror och risker”

  1. Var finns riskerna? Överbelåning hos privatpersoner på grund av bankernas vidlyftiga kreditgivning. Nu har lyckligtvis finansinspektionen fått gehör för skärpta kreditvillkor.
    Ser man tillbaka på utvecklingen sedan bankernas och förkringsbolagens placeringsplikt slopades så finns den största finansiella risken att finna i bankernas styrelserum och ledning. Det fick till följd att man även började granska bankernas risktagande och deras placeringsrisker. För bankerna gäller endast snabba pengar. (pengar är inte =kontanter). Bankledningens framtidsplaner sträcker sig fram till kommande kvartalsrapport. Vi som lever i verkligheten har ett längre behov av planering men vi måste inordnas i bankernas kvartalsrapportering och resultatförbättring. Det blev att kontanterna togs bort. Kontor lades ner. Öppettiderna skars ned. Tidsbokning blev ett måste. Handläggningstiderna blev längre trots teknikutvecklingen. Framkomligheten på telefon är bedrövligt långa. Tidigare klagade, åtminstone jag, på systembolagets öppettider och kösystem. Nu blir man välkommen när man går in på systemet och får genast frågan om man behöver hjälp. På banken får man en röst i luren. Tack för att du väntar. Din plats är 142.!!
    Nu är det så att gemene man har tre saker som man inte vill ändra och det är: Tandläkare, härfrisör och bank..
    Att klaga på bankerna kommer aldrig att ge något resultat. Att landsbygden är drabbad, vem bryr sig. Att landsbygden tappar butiker, service, skolor m.m. vem ska ändra på detta. Politiker som är valda av glesbygdsbor.
    Glöm det Nämn en ”glesbygdspolitiker” som avvikigt från sitt parti. Där folket finns där finns makten. Med vilka medel ska politikerna använda för att vända på bankernas ställning? Möjligen lagstiftningen men ska politikerna ha den möjligheten? Jag är tveksam. Finns det andra lösningar bland andra banker?

    1. De stora risker som jag ser och försökte förklara är att bankerna tillåts ”skapa” pengar genom sin egen utlåning.
      Det innebär att en ökad skuldsättning är förutsättningen för att samhällstillväxten ska öka.
      I ett lågränteläge kan det pågå länge, när räntorna stiger finns en jätterisk för en kollaps.
      I och med att bankerna tämligen fritt får skapa pengar, blir Riksbanken mer och mer offside.

Lämna ett svar