Skidsäsongen är igång och med den världscupen i skidor. Utför, på längden och med gevär. Jag försöker följa alla, men med förkärlek för längdåkning och skidskytte.
Ida Ingemarsdotter har varit med länge och har nått stora framgångar och den här vintern har börjat väldigt bra för henne. Via hemsida och olika medier har jag följt henne sedan junioråldern och uppskattar den distans hon har både till sig själv och till skidåkningen.
Eftersom jag ofta funderar ofta över människors val i livet och vilka drivkrafter som finns hos olika personer så får Ida med föräldrar stå modell för mina funderingar idag.
Valet
För drygt ett år sedan hade jag möjlighet att intervjua Idas föräldrar Ewa och Ingemar. Jag frilansar för en tidning och en länk till reportaget finns här nedan. Jag kan ju konstatera att Ida redan tidigt gjorde ett klokt val, när hon valde dem som föräldrar.
En viktig del i alla idrottsstjärnors liv är stöd från föräldrar eller någon annan vuxen stöttande person.
Ur intervjun klipper jag in följande avsnitt:
Med Ewa och Ingemars intresse för idrott, dans och friluftsliv blev det naturligt att när Ida föddes så skolades hon in i samma intressen. Redan från tvåårsåldern började hon åka skidor både längd och utför. I skolåldern blev det flera aktiviteter men eftersom Ingemar hade skaffat tränarutbildning i längdåkning och Ewa var ledare i dans och utförsåkning handlade det mycket om skidor och dans, men Ewa betonar:
– Det var ju inte hård träning utan det handlade mera om att ha roligt och prova nya saker. Hon testade även fotboll och orientering.
Föräldrarnas engagemang gjorde att Ida tidigt hängde med på dans- och skidläger, både inom landet och i flera andra länder.
Men inga föräldrar kan utan barnens egen drivkraft skapa en världsmästare och Ida hade redan tidigt en känsla för att ta ut sig när det verkligen gällde. Jag citerar ett avsnitt till:
En episod som visar Idas vinnarskalle är från skidavslutningen 1996 i Bruksvallarna. Familjen satt och på Myhrtuvan och åt och Ida gick omkring i restaurangen. Hon kommer tillbaka med en broschyr där det fanns en annons om skid-VM i Trondheim följande år och hon säger att hon vill åka dit.
– Om du vinner i morgon, blev svaret från föräldrarna.
Självfallet vann Ida och glad i hågen passerade hon efter målgång saftmuggarna utan att dricka och åkte fram till föräldrarna och sa:
– Nu åker vi till Trondheim.
Själv beskriver Ida sin inställning fint på sin hemsida:
– Pannbenet, att jag kan ta ut mig och ge det där extra och hitta energin som egentligen inte finns.
– Envishet, är nog det ord jag hört genom hela livet. Oavsett om det handlar om att få napp när man fiskar eller att jag ska gå själv till fjällstugan med min egen ryggsäck på ryggen, ”kan själv” mitt motto som liten.
När jag frågade Ewa och Ingemar av vem som Ida ärvt det omtalade pannbenet av, pekade de båda på varandra. Ewa pekade en längre stund på Ingemar än han på henne. Om det betyder att Ingemar har mera pannben, eller om det är Ewa som envist höll ut längst med pekandet, kan jag inte svara på…..
En annan verklighet
Vi lämnar Ida med föräldrar en stund. De har fått rollen som ”det goda exemplet” i mina funderingar.
Vad händer med barn som inte tidigt känner stöd från föräldrar eller någon annan vuxen? Barnet har inte känt trygghet och tillit till sina vuxna. Hur gör de då när de uppstår problem?
Det är långt ifrån säkert att de går hem till sina föräldrar och ber om råd. De kanske inte pratar med någon och bär problemen inom sig, något som på sikt kan visa sig vara olyckligt.
Ett annat alternativ kan vara att barnet/ungdomen kanske lättar sitt hjärta för en annan person. I bästa fall är detta en seriös och bra människa som kan ge de rätta råden, men i värsta fall är det någon som utnyttjar barnets osäkerhet för egna syften. Barnet känner sig sviket ännu en gång.
Att alltid finnas till hands, att bry sig och engagera sig i sina barns aktiviteter, att lyssna och om det behövs peka ut en ny eller ändrad riktning i livet tror jag är det viktigaste och finaste vi kan ge våra barn.
Att hjälpa dem på rätt spår i tillvaron – och då tänker jag inte enbart på skidspår!
Åter till intervjun med Ewa och Ingemar. Vi hade pratat om Idas framgångar, vilka är många och då jag ställde den klassiska idrottsfrågan:
– Hur känns det?
De tittar på varandra innan Ewa säger:
– Det är klart att vi känner stolthet, men för oss så är hon ju i första hand vår dotter!
– Sedan lider man givetvis när det går dåligt. Vi vet ju vilket slit elitidrott är, inflikar Ingemar.
”I första hand vår dotter det tycker jag är fint” och önskar Ida många framgångar i spåret den kommande vintern.
Du når artikeln jag hänvisar till på följande – det krävs förmodligen inloggning:
https://www.ltz.se/artikel/ragunda/bakom-varje-framgangsrik-idrottare-star-stottande-foraldrar-mot-ida-ingemarsdotters-mamma-och-pappa
Mitt tidigare blogginlägg där jag jämför med barn som inte har stöd från vuxna har jag kallat för ”Föräldrakompassen.” Det finns en länk även till det inlägget här nedan.
https://skrivovin.se/index.php/2018/11/04/foraldrakompassen/
