Funderar ibland vad som är det finaste och bästa vi kan ge våra barn är. Eftersom vi lever i ett konsumtions- och informationssamhälle så känns det ibland som datorer och smarta telefoner skulle vara det bästa. Och det är säkert bra, men jag tror inte för en sekund att det är det bästa när det gäller små barn. Jag ska försöka reda ut trådarna en aning.
Från början
Om vi börjar från början d.v.s. med små barn vad är det viktigaste för dem? Knappast prylar, trots att vi är rätt duktiga på att överösa dem med leksaker.
Nej, det är trygghet och tillit till de personer som står dem nära. Personer som de ska kunna gråta ut hos och somna tryggt hos på kvällen. Leva utan rädsla.
Detta behov tror jag finns kvar långt upp i åldern. Barnet börjar skolan och med det kommer nya fritidsaktiviteter. Detta innebär många nya kompisar och även kontakt med andra vuxna. Känner barnet trygghet i sig själv går detta steg helt naturligt och ingen tänker på att barnets umgänge och aktiviteter har vidgats ordentligt. Och det kanske allra viktigaste, om barnet får problem med kompisar eller andra vuxna så vet de att de alltid kan gå hem till sina föräldrar för att få stöd. Jag vill kalla det att föräldrarnas inbyggda kompass leder dem rätt.
Om vi tänker oss ett annat scenario. Barnet känner inte trygghet och tillit till sina vuxna. Hur gör de då när de uppstår problem?
Det är långt ifrån säkert att de går hem till sina föräldrar och ber om råd. De kanske inte pratar med någon alls och bär problemen inom sig, något som på sikt kan visa sig vara olyckligt.
Ett annat alternativ kan vara att barnet/ungdomen kanske lättar sitt hjärta för en annan person. I bästa fall är detta en seriös och bra människa som kan ge de rätta råden, men i värsta fall är det någon som utnyttjar barnets osäkerhet för egna syften. Barnet kanske blir sviket ännu en gång.
Föräldrar som själva saknar den inbyggda kompassen får därför svårt att peka ut rätt riktning för sina barn. Föräldrarna kan ju själva på olika sätt ha varit offer.
Ett barn som är sviket många gånger av vuxenvärlden får därför inte samma förtroende för andra vuxna som ett barn som alltid känt trygghet gör. De blir som tonåringar misstänksamma mot vuxenvärlden och sluter sig inom sig själva, eller hittar tröst och stöd hos likasinnade, kanske vilsna, ungdomar.
Det är med andra ord inte konstigt att kriminella personer ofta kommer från miljöer och familjer där föräldrarna av olika anledningar inte kunnat eller förmått vara det stöd och pekat ut den riktning i livet som man önskar att alla barn skulle få.
Att alltid finnas till hands, att bry sig och engagera sig i sina barns aktiviteter, att lyssna och om det behövs peka ut en ny eller ändrad riktning i livet tror jag är det viktigaste och finaste vi kan ge våra barn.
Därefter kan vi börja tänka på att ge dem en ny dator och då är jag övertygad om att vi får hjälp tillbaka. De kan då berätta för oss vilken dator de vill ha och även lära oss att använda vår egen på ett bra sätt.
