Jag har de senaste åren, i stort sett befunnit mig mellan 1600-talet fram till början av 1900-talet. Det får bli ingången till min lilla krönika denna nationaldag. Som många vet så har jag grävt i min släkt och följt personer och deras strävanden i både glädje och sorg och på platser som jag känner så väl igen.
Personerna och byarna som har passerat mitt huvud de senaste åren, utmynnade i fjol i boken ”Bondeplågaren” och förhoppningsvis kommer fortsättningen ut kommande höst. Kanske med namnet ”Drottning på Västgården.” Ja, kanske alltså.
Sara Strömberg, vår fantastiska deckardrottning i Jämtland, högtidstalade i fjol på nationaldagen. Hon utgick från sitt skrivande och inledde ungefär så här, ”att man plöjer en fåra och petar ned orden ett och ett och får sedan se dem växa och skörda en hel berättelse. Det gäller att skriva, ta bort, stuva om, ändra och börja om. Andas och pusta och så börja om igen.”
Något som jag känner så väl igen. Just nu stuvar jag om och stuvar om och börjar om.
Ragunda
Min fåra, där jag har sått mina ord de senaste åren, är framförallt i Ragunda. Denna vackra del av världen som har en sådan fantastisk historia. Här är fåran som jag beskriver också bokstavligen synlig. Det som blev kvar av Ragundasjön, alltså Indalsälven och Döda Fallet. Från Krångede med Västgården, förbi min hemby Krokvåg och till Munsåker. Orter där jag har en stor del av min egen historia. En annan fåra där jag mera direkt fått mina gener ifrån är längs Ammerån, Överammer och Färsån.
Och det är för mig, som för många andra som skriver. Det är lätt att återvända till det kända och trygga, något som också blivit påtagligt ju äldre jag blivit. Att ha en trakt att återvända till, om än oftast i tankarna, känns som en ren lyx.
Tänk så många människor som är på flykt på grund av krig eller klimat och som inte kan återvända och dessutom får se bilder på sina ruinerade hem.
Människorna
Men det är inte bara platserna som jag sett som barn och ungdom, som betyder något. Ännu viktigare är alla personer som jag har kopplingar till. Det är givetvis i första hand släkten, men det är också gamla kompisar och klasskamrater, som under lång tid varit borta från mitt medvetande, som nu finns där igen. Ibland för korta snabba samtal och ibland för långa samtal och mycket givande stunder.
I och med mitt ”grävande” i min egen historia och till några av gårdarna som jag har en anknytning till, så känns kopplingen till Ragunda ännu starkare. Lägger jag så till den historiska koppling som jag har sysslat med under de senaste åren så blir det ytterligare en dimension.
Skrivandet
Något som har varit viktigt för mig de senaste åren är mitt skrivande. Då tänker jag inte bara på de böcker som jag har skrivit utan lika mycket på de personporträtt som jag har haft möjlighet att göra för framförallt Länstidningen. Det har blivit flera hundra porträtt och många av personerna bor och verkar i just Ragunda. I många fall har vi bara varit ytligt bekanta, men i och med samtalen och reportagen så har vi ganska ofta fått en löpande och fördjupad kontakt. Detta har glatt mig mycket.
En sak som jag märkt är att ingen av personerna som jag har intervjuat har på något sätt velat framhäva sig själva. När jag tar första kontakten och får svaret, ”men jag har ju inget att berätta”, då vet jag att jag nästan kommer att få skrivkramp.
En f.d. Ragundabo, som sade precis de orden, berättade nästan oavbrutet i fyra timmar för mig. Tyvärr så begränsas artiklarna av tidningarna så läsarna går miste om en hel del.
Skrivandet är också viktigt i ett större perspektiv. Vi lever i orostider och vi måste vara rädda om det fina vi har. Vi måste också vara beredda att kämpa för vår frihet och vår möjlighet att yttra oss i olika sammanhang.
Många är på flykt idag, lever i exil och med ständigt dödshot mot sig. Journalister fängslas och avrättas enbart för att de är just journalister.
Vi måste stå upp också för dessa personer.
Vår lokala historia
Något som vi måste värna och som jag ofta tänker på, just på nationaldagen, är vår historia. Vi har en lång och rik historia, som delvis skiljer sig åt i olika delar av landet. Här spelar våra fantastiska hembygdsgårdar och arkiv, en stor och viktig roll. Ideellt arbetande personer som brinner för sin hembygd. Deras kunskap och deras berättelser är guld värda.
Jag är själv medlem i två hembygdsföreningar, Frösön och Ragunda. Två orter med lång och mycket speciell historia. Frösön med länets första regemente och Jamtamot på Bynäset där alla som ville samlades för att fatta beslut. Direktdemokrati när det är som bäst.
Ragunda, med Storforsen, som ödelades och blev Döda Fallet, kraftverkskommunen och en Thailändsk paviljong.
Men framförallt är orterna dess människor. De som plöjt i jorden, de som fick möjlighet att utbilda sig och blev läraren eller prästen och ledde utvecklingen till det som det är idag. Detta arv förvaltas på ett fantastiskt sätt av våra hembygdsföreningar.
Miljön
Oavsett var vi kommer i vårt län, så har vi vacker natur in på knutarna. Storsjön, med fjällen i fonden. Ragundadalen, med de gröna skogarna som en sköld längs Indalsälven och den fortsatt outbyggda Ammerån med forsar och höljor som gör den till ett unikt fiskevatten.
En å som drar till sig fiskare från stora delar av världen.
Till sist
Nationaldag den 6 juni, samma dag som Storforsen tystnade och Döda Fallet bildades. Måhända är det en tillfällighet, men för mig så ser jag gärna en koppling från den gamla fina kulturbygden Ragunda, till det nyare och modernare Sverige. I dag finns det stora utmaningar inom många områden. Då är det viktigare än någonsin att kunna och vårda vår historia.
Jag lyfter alltså idag min gröna hatt som ett tecken på att jag högaktar det fina i vårt land, vårt landskap och inte minst Ragunda.
