Skrivet i samband med undersköterskeutbildningens avslut juni 1990
”För några är i klassen är vården ett kall, för några ett sätt att göra något nytt, att byta ut papper mot människors vård.
Tyvärr är inte min tanke så vacker, arbete känns som ett nödvändigt ont.
Jag skulle hellre gå hemma och påta bland blommor, tyger, garner och mat. Tänk att få sova till elva och sedan sömma och baka till kvällen den sena.
Att vara med barnen utan planering, följa till skolan när helst jag vill. Tänk att få sitta en regnig dag med boken som kom med posten.
Skolan har varit rolig, lärorik och intressant, önskan att lära har alltid funnits, ett arv ifrån mor och far. Men för att lära är ej skolan ett krav, livet är fullt av lärdom att ta.
Men ändå, vad bra att jag trivs inom skolan och vården, tur att kontakten är lätt att få med de personer jag kommer att möta. Ett tack till er, alla som jag mött, som följt mig under året som gått, vi möts kanske ute i vården en dag, eller kanske bland tyger och garn”.
Efter skolan fick jag arbete inom psykiatrin och sedan som personlig assistent. Efter 8 år beslutade jag mig för att studera vidare och började på högskolan och en treårig utbildning som för min del ledde till arbete som biträdande enhetschef inom kommunens vård och omsorg. Ett arbete som var roligt och intressant men också ganska tufft, detta gjorde att jag bytte upp mig och fortsatte mitt arbete inom kommunen men nu som administratör, bemanningsassistent för under de sista åren innan pensionen jobba som miljösamordnare, ett väldigt intressant arbete inom områden som under årens lopp blivit allt mer aktuellt.
Jag tänker tillbaka på de människor jag mött under dessa år känner jag både glädje och saknad, jag funderar över var de är. Vad gör de idag, hur har deras sett liv ut.
Parallellt med familjeliv, yrkesutbildning och arbete har jag också haft ett annat liv …… men det är en annan historia.
Den kanske du kan få läsa en annan gång.
