Kriminalitet och straff eller ”knäck gängen”

I hela den pågående valdebatten är budskapet att det krävs hårdare straff, nästan oavsett vilka brott det är. Bland politiker har det blivit rena rallyt om vem som kan komma med flest förslag om straffhöjningar. Det verkar som man tror att alla samhällsproblem löses bara det blir hårdare straff.
Jag har tidigare skrivit att hårdare straff inte löser brottsligheten och det rehabiliterar inte brottslingen. Nu känner jag att ämnet är så aktuellt igen och alla verkar springa åt samma håll. Förslagen haglar i media och ingen verkar tänka på om de är genomförbara eller inte.
Men jag har skymtat några ljuspunkter i hetsen för hårdare straff och det är advokaten Evin Cetins nya bok, som hon skrivit tillsammans med journalisten Jens Liljestrand, som heter ”Mitt ibland oss.”
När jag nästan samtidigt läste en intervju med advokaten Johan Eriksson som förde fram i stort sett samma åsikter som Evin gör i sin bok, kändes det som frågeställningarna kom på en rimlig nivå. En viktig del av rättssamhället har insett att många av bristerna som förs fram i den politiska debatten inte är vare sig rimliga eller genomförbara.

Knäck gängen
Det är mantrat som förs fram, men bakgrunden till varför gängen bildats pratas det väldigt lite om. Det belyser både Evin och Johan som har försvarat många tungt kriminella personer och när ett av de politiska förslagen som ständigt återkommer är att kriminalisera medlemskap i kriminella gäng svarar Johan Eriksson så här:
– Alla som ägnar sig åt det jag gör förstår att det blir bevissvårigheter, säger han och fortsätter. Alltså, vem är med i ett gäng? Vad är ett gäng? Är det fem killar som bor i samma hus i en förort? Det är nog ingen som har något medlemsregister. Han har exempel på s.k. gäng, där medlemmarna inte känner varandra, utan har ”gjort ett enstaka jobb” tillsammans. Är det ett gäng, undrar jag?
Johan kallar detta för symbolpolitik och Evin säger något liknande.

Andra förslag som cirkulerar är att polisen ska få avlyssna telefonsamtal och göra husrannsakningar utan att det finns misstankar om brott.
Förslagsställarna verkar ha gett upp allt som ett rättssamhälle står för och jag kan inte komma ifrån tankarna om dessa politiker har ett långsiktigt mål med förslagen, nämligen att kunna avlyssna personer med kanske en avvikande politisk åsikt. Angiverisystem som vi sett i Kina, Ryssland, Kambodja är omoderna. Vi lever ju i ett digitalt samhälle och kan övervakas väldigt effektivt.

Miljardindustrin
Båda pratar om att de saknar diskussionen om de verkliga problemen och det som orsakar gängkriget. Evin utvecklar resonemanget väldigt tydligt:
– Det som driver detta är narkotikahandeln. Det är idag en miljardindustri och lockelsen att tjäna pengar är stor.
När det handlar om så stora pengar är det inte heller vanliga ”pundare” som håller uppe marknaden, utan de största köparna finns i krogmiljön och i välbärgade familjer, många gånger är de ledande personer i näringslivet eller myndigheter.

Jag träffade förra veckan en bekant som jag började prata kriminalitet med. Han har arbetat i flera stora organisationer och hade sett missbruket bland några kollegor:
– Jag känner flera som säger att de måste dra en lina på kvällen för att kunna varva ner. När vi lagt barnen och det blir lugnt hemma så känner vi att vi behöver det. Det är dessutom mycket bättre än alkohol, eftersom man inte är bakis dagen efter.
Detta förekommer alltså i lilla Östersund, och innan vi skildes åt, minns jag hans ord:
– Jag vet att du känner en del av dem.

I mitt tidigare liv hade jag ofta möten med polisen. Deras budskap då var att stoppa narkotikaförsäljningen. Det stöttades av politikerna:
– Narkotikan orsakar så mycket annan brottslighet, som stölder, misshandel, rån och bedrägerier så det är något som vi måste arbeta aktivt med.
Nu när det skjuts på gatorna hörs inga samtal om att bekämpa narkotikahandeln, utan bara ”knäcka gängen.”

Värvning
Evin berättar vidare om den värvning som sker och hur verksamheten bedrivs i narkotikans försäljningsorganisationer. En av de personer hon intervjuat hade berättat:
– De som paketerade var tolv till fjorton år, de som transporterade med bland annat taxi, var femton till sexton.
Senare hade verksamheten utökats så ”företaget” hade ”anställt” en äldre kille, som bekostades med körkort och bil. En ledare förklarade:
– Vi var inget kriminellt gäng, vi var driftiga killar som gjorde affärer, det kändes som ett vitt jobb. Jag var chef med lojala anställda som jag tog bra hand om. Vi hade en kille som räknade allt och kollade att inget blev fel.
Då ska man också veta att det är vanligt att ännu yngre personer värvas till enklare uppdrag.

Och jag undrar igen: Varför hör man ingen politiker som lovar att ”vända på alla stenar” så att barn inte värvas till gängen och att inte välbärgade personer i sina lyxvillor beställer hem ”varor” som transporteras av dessa barnsoldater

Skjutandet
Ja, det är följden av narkotikahandeln. Barnen som värvas är små, fattiga och har självfallet inget konsekvenstänk. De går sitt första ärende innan de är tio år och får en tusenlapp för besväret. De blir jättelyckliga, de kan köpa en snygg tröja.
Men de får också något mera. Ledarna förser dem med narkotika för egen del och när de är femton år har de många års missbruk bakom sig. När en affär går snett och inte betalning sker, är det inte ovanligt att en femtonåring får order om att ”skjuta” den om inte har betalat. Och femtonåringen pumpar sig full med droger och gör som han blivit beordrad. Man måste vara drogad för att skjuta en kompis.

Till det har det utvecklats ytterligare en ”yrkesgrupp” och det är yrkesmördarna. Ligorna anlitar ibland personer som enbart har som uppgift att genomföra en skjutning. Inga personkopplingar i övrigt behöver finnas mellan narkotikagängen och de anlitade mördarna.
Hur enkelt är det för polis att utreda och bevisa dessa brott?

Straffen
Efter varje skjutning brukar jag kunna läsa att, ”är man femton år och klarar av att skjuta, så är man också så vuxen att man ska ta sitt straff.”
Inget kan vara mera fel än detta. En femtonåring som använt droger i fem år är allvarligt skadad och det minsta den personen behöver är att bli inlåst bland äldre kriminella och utbildas i kriminalitet och komma in i nya kriminella nätverk.
Och återigen, vem gör det grövsta brottet, pojken som springer ett ärende och lämnar ett paket, eller paret i lyxvillan som beställer varorna för de ska ha gäster och vill bjuda.

En sak till om straff och fängelser är att personer som begår brott, begår ofta nya och allvarligare brott när de muckar från fängelserna.
Jag följde tidigare flera personer som hade börjat med ”småbrott”, som senare har dömts för mycket grov brottslighet, t.ex. värdetransportrån med skottlossning ute på gatorna. 
Det finns en anledning till att Kumlafängelset ibland kallas för ”Brottsuniversitet i Kumla” och Hallfängelset för ”Brottshögskolan i Södertälje.”
Fängelser är utbildningsanstalter i brottslighet.

För länge sedan
Jag har därför ”grottat” ner mig lite historien om brott och straff, tagit del av några utredningar och många artiklar om hur hårda straff påverkar människorna.

Jag börjar med kardinalsynderna för länge sedan.
Det är fascinerande att se med vilken energi och fantasi som människorna skapat straff för olika brottstyper. I grunden låg religionen och den katolska kyrkan. Dödsstraffen var många och metoderna för att avrätta personer var grymma.
Nästan så jag kan ana att även den tidens makthavande tävlade om vem som kunde komma med de hårdaste straffen. 

Bröt du mot någon av kardinalsynderna drabbades du så här
Högmod
 – Straffet blev rådbråkning. Spändes fast vid ett hjul och snurrades tills ens lemmar krossades.
Girighet 
– Straffet blev att man sattes i en kittel med kokande olja.
Vällust
 – Straffet blev att man blev insmord i eld och svavel
Avund –
 Straffet blev att man sattes i iskallt vatten
Frosseri –
 Straffet för frosseri var att tvingas äta ormar, råttor och paddor
Vrede –
 Straffet om man ej kunde kontrollera sin vrede och ilska styckades man levande.
Lättja
 – Straffet för denna synd var att man kastades i en ormgrop

Men det riktigt intressanta är att dessa straff inte var avskräckande. Brotten begicks om och om igen och avrättningarna blev skådespel. De hätska utfallen påminde förmodligen om vilken facebookgrupp som helst.   

Hur är det idag
I dagens samhälle är kardinalsynderna nästan bortglömda, men företeelserna finns utan tvekan kvar. Jag tror att avundsjukan, vreden och girigheten är större än den någonsin varit, för att inte tala om frosseriet i västvärlden medan fattigdom växer i många andra delar av världen.
Det har gjorts försök att modernisera kardinalsynderna och en biskop Girotti presenterade 2008 sju nya dödssynder:
Stolthet – diskriminering
Avund – terrorism
Vrede – våld och krig
Lättja – likgiltighet inför lidande
Girighet – missbruk av allmänhetens förtroende
Frosseri – Drogmissbruk
Lust – pornografi
Han säger att man begår inte bara brott mot Gud genom att vara otrogen eller stjäla, utan också genom att ta droger, orsaka fattigdom, tillåta genmanipulation och äventyra foster, d.v.s genomföra konstgjord graviditet.
De andra synderna är miljöförstöring, växande orimlig rikedom och sociala orättvisor.
Jaja, det är inte lätt att vara människa, men trots allt elände vi har omkring oss idag, så tror jag inte att det var bättre förr.

Till sist
Att hårdare straff och brutalare metoder från polisen är lösningen på kriminalitet kan man ofta läsa. I grunden är drivkrafterna för människan desamma som under den tid när man använde dödssynderna som straffskala.
Så om inte rådbråkning eller risken för att bli kokt i olja var avskräckande, varför skulle några års längre fängelsestraff vara det.

Tro inte heller att jag är emot att personer som skjuter ska straffas. Men jag tycker att de som värvar små barn ska straffas hårdare. Dessutom måste köparna straffas. Utan deras medverkan skulle narkotikahandeln inte finnas.
Om barn skulle sättas i fängelser tillsammans med vuxna kriminella, kommer de ut som tyngre kriminella än de var när de fick sitt straff. Ska dessutom straffen förlängas blir brottsutbildning ännu mer gedigen och vi kommer att se ett ofantligt slöseri med statens medel.
Syftet måste vara att de ska åter in i samhället. Om det bara blir förvaring, där kriminella utbildar varandra, kommer brottsligheten bara att öka. Och ska vi ha ordningen att ingen någonsin släpps ut och då får vi bygga många fängelser.

Lämna ett svar