Äventyraren Lina Hallebratts viktigaste lärdom är att ”världen är god”

För en tid sedan gjorde jag ett reportage med äventyraren Lina Hallebratt, som just nu bor i en tältkåta vid Storsjöns strand.
Det är fascinerande att samtala med Lina. Trots sin relativa ungdom har hon hunnit skaffa mer erfarenhet av människor och främmande kulturer än vad de flesta av oss äldre har gjort. Hennes strapatser är många och sträcker sig över i stort sett hela världen.

Den här utsikten möter Lina varje morgon denna sommar.

Långa vandringar, expeditioner på skidor och med kanot har blivit en livsstil för Lina och allt började när hon år 2011 under en toppbestigning på Lofoten, där hon studerade, bestämde sig för att cykla tillbaka hem till Jämtland. ”Det bara klickade till i skallen” och så hade jag bestämt mig för att cykla tillbaka.
Cykelturen tillsammans med sitt sällskap, hunden Vega, som hade bott med Lina i Lofoten, tog omkring en månad. ”Jag hade aldrig gjort någon längre cykeltur och köpte en begagnad cykel och cykelkärra inför hemfärden. Vi gjorde många stopp och vandrade många dagar under turen hem.”

Året efter gjorde hon en ännu längre tur, först på skidor och sedan cykel. ”Redan när jag var i Lofoten hade jag bestämt mig för att göra en skidtur längs hela fjällkedjan.” En tur som inte gick längs den vanliga leden, utan så när norska gränsen som möjligt, vilket innebar att hon tog gott om tid på sig och njöt av friheten. ”Jag tror att jag fortfarande har rekordet i att åka sträckan på längst tid”, säger hon och skrattar.

Vid Treriksröset under den första riktigt långa turen. Därefter fortsatte hon Sverige runt på cykel.

Vid Treriksröset mötte hon sin pappa, som tog tillbaka skidutrustningen och lämnade cykel med utrustning till Lina. ”Ja, skidfärden till Treriksröset var ju bara halva sträckan, som jag nu fortsatte på cykel runt Sverige.” 

Nu var Lina fast i livet som äventyrare, även om hon vänder sig mot just det uttrycket. ”Jag är en friluftsmänniska och trivs med att vara ute i naturen, men jag har aldrig sökt utmaningar som skulle göra mig till äventyrare. Nu har så många använt det ordet om mig så jag har börjat vänja mig.”

Sedan har det blivit många turer på olika sätt är imponerande stort, eller vad sägs om följande:
– Pilgrimsvandringen Camino de Santiago.
– Pyrenéerna från Atlanten till Medelhavet.
– Cykel genom Frankrike, Belgien och Nederländerna.
– Från norr till söder över Korsika.
– En alpvandring genom Italien, Slovenien, Österrike, Tyskland, Schweiz, Liechtenstein, Frankrike, Monaco.
– Trippelbandet, d.v.s. att under samma år åka skidor från Treriksröset till Grövelsjön, paddla längs svenska kusten från Svinesund till Haparanda och vandra från Treriksröset till Grövelsjön. 
– Pacific Crest Trail, en vandring i västra USA, från mexikanska gränsen, genom Kalifornien, Oregon och Washington, upp till Kanade. Vandring i öken, djupa skogar, höga berg och vulkaniska toppar.
– Korsat både Cypern och Kreta efter en sammankopplad led som Europeiska vandringsförbundet skapat.
– Cesta Hrdinov SNP och Karpaterna. En vandring genom länderna Slovakien, Tjeckien, Polen, Ukraina och Rumänien.
– Cape Wrath Trail och West Highland Way, en vandring över skotska högländerna.

Ett bättre föredöme för ungdomar än Lina är svårt att hitta. Mitt barnbarn Ella fascinerades av Linas berättelser och vem vet om även Ella drar ut i världen som Lina gjort, när hon blivit äldre.

”Men mellan de här turerna så blir det givetvis en del turer hemma i Sverige, med skidor, cykel eller vandring”, noterar Lina så där i förbifarten.

Minnesvärda episoder är många och hon sorterar bland dem. ”När jag hade åkt till Spanien för att klättra och bodde i tält under tio veckor hörde jag en natt att någon var i absiden och trodde att det var en råtta. När jag kollade så sprang en liten hund in i tältet och ner i min sovsäck. Jag blev livrädd för att få rabies, för så fort jag rörde mig morrade hunden.” 
Hunden stannade hos Lina och följde henne på klätterturer och vägrade lämna henne. Efter att ha kontrollerat med befolkningen i området så visade det sig att den länge hade varit en gatuhund så den fick följa med Lina till Sverige. Några veckor efter hemkomsten föddes tre valpar varav en är hunden Bounty, som nu ofta är med på Linas resor.

Men de allra starkaste minnena kommer från möten med människor och hon återkommer många gånger till uttrycket att ”världen är god.”

Hon fortsätter, ”jag har mött många oerhört fattiga personer, framförallt i Östeuropa, men det har inte hindrat dem från att bjuda in mig att duscha och äta middag.”

Sällskap på expeditionerna

Den vanliga ”svenska uppmaningen” om att ”var försiktig” är något hon är tveksam till. ”Det gäller att ha öppna sinnen och våga ta kontakt. ”Människor är i grunden goda och hjälpsamma.”

Sedan har skönheten, med alla vackra soluppgångar och nedgångar satt tydliga spår. ”Världen är inte bara god, den är vacker också”, säger hon och ser drömmande ut över Storsjön.
Ett starkt minna från Rumänien är landets djurliv. ”Jag mötte ett tjugotal björnar, mängder med vildsvin och två vargar.”  

Trots alla tusen mil som Lina har färdats på olika sätt och minst femtonhundra tältnätter så har hon inte drabbats av någon olycka eller annan incident förrän ifjol.
Hon hade paddlat runt Östersjön och sedan längs Estland, Lettland och Litauens kust för att sedan övergå till cykel mot Svarta havet. ”Efter en vecka, när jag fortfarande var kvar i Litauen blev jag överfallen i tältet. En drogpåverkad person försökte råna mig. Han kom med en grov gren och slog sönder tältet och slog även mig, så jag fick handen bruten på några ställen. Det var mycket obehaglig och jag larmade polisen medan personen jagade mig.”  
 Hon är mycket tacksam mot alla som hjälpte henne i den svåra situationen. ”Jag fick hjälp från flera håll, så att jag fick med mig all utrustning tillbaka till Sverige och kunde så småningom komma till Östersunds sjukhus och bli opererad.”
Händelsen satte sina spår hos Lina och det tog flera månader innan tryggheten i tältet återfanns igen.

Inget är omöjligt för Lina, alltså inte heller att bjuda på en nygräddad sockerkaka när jag kom för att göra intervjun. Bakad på stormköket.

Efter några månader i Sverige åkte Lina iväg för att fortsätta den avbrutna färden. ”Jag cyklade genom Tyskland och följde floden Donau till Svarta havet och till Turkiet. När jag kom fram till Istanbul, skulle jag börja paddla, men vid grekiska gränsen slog coronan till och jag fick avbryta igen.”

Nu finns mycket av hennes utrustning kvar i Turkiet, men planen är att återvända och paddla genom Europa och hem till Sverige igen. En utmaning som hon inte vet när den kan starta. Hon räknar med att det kommer att ta ett och ett halvt år.
Medan hon väntar på den färden gör Lina något som hon gjort många gånger tidigare. Hon vandrar längs fjällkedjan och går det inte komma till Turkiet under vintern, ”så får det bli en skidfärd längs fjällkedjan”  

Länken till reportaget: https://www.ltz.se/artikel/aventyraren-lina-hallebratt-laddar-batterierna-vid-storsjons-strand

Lämna ett svar