Så har den fjärde romanen ”lämnat boet” och ska ut och stå på egna ben. Det är en speciell känsla när något man jobbat så länge helt plötsligt ska läsas, kommenteras och bedömas av andra. En sorts skräckfylld förtjusning.
Det är alltså boken Borträknad som jag tänker på. Släpptes i helgen i samband med regionala bokmässan Bodil. Jag har visserligen skrivit på sociala medier om boken och blivit intervjuad både i radio och tidningar, men det var första gången som jag själv mötte läsarna och det är som alltid mycket roligt.
Så här dagen efter mässan kommer en del funderingar om vilka vägar som livet tar och hur tillfälligheter många gånger spelar in i vardagen, samt möten med personer som på olika sätt betytt mycket.
Böckerna och hur de kopplar samman
När jag slutade mitt jobb på banken kände jag att jag på något sätt vill skriva om ”livet i banken.” Det hade betytt mycket för mig och jag hade fått vänner för livet, en fantastisk yrkesutbildning och många minnen.
Det var många tankemödor innan jag beslöt i vilken form det skrivandet skulle få. Jag måste ta hänsyn till bland annat sekretesslagstiftningen och lät bland annat en jurist läsa manuset. För säkerhetsskull fick massmedias rapportering om alla banker bli grunden och jag gjorde en djupdykning i tidningsvärlden i omkring fyrtio år. Den informationen skulle lätt ha räckt till tre romaner, men jag beslöt att det fick vara nog efter den andra boken som fick namnet Guldfeber.
I Guldfeber finns en hel del kriminalitet inblandad. Jag ville på något sätt försöka jämföra det maktspel och den girighet som finns i en stor företagsorganisation och i en kriminell gruppering.
Det skulle vara roligt att höra om någon som läser det här, har synpunkter på just den frågan? Jag vet vad jag själv kommit fram till, men det vore trevligt om du som har synpunkter också berättar.
Men all kriminalitet jag kommit i kontakt med rymdes inte i Guldfeber.
Det som inte rymdes, eller som rättare sagt, inte kändes relevant bland alla stora bedrägerier och sprängningar som jag berättade om, var de kränkningar som jag hörde bankens kvinnliga anställda råkade ut för. Det kändes viktigt så det fick bli inspirationen till nästa roman, Någon måste få veta.
Jag ville lyfta ämnet om våld mot kvinnor och eftersom jag kände till några äldre damer som varit utsatta, så fick de bilda karaktären Stina, som berättar för en person. Hon vill att ”Någon måste få veta” innan hon dog. Att boken kom från tryckeriet samma vecka som #MeToo kampanjen på allvar rullade igång i sociala medier, gjorde att den fick stor uppmärksamhet.
Medan jag skrev ”Någon måste få veta” kom tankarna på ytterligare en roman och det är den just släppta, som heter Borträknad. Kränkningarna som jag beskriver i ”Någon måste få veta” är ju inte de enda kränkningar som vi människor ägnar oss åt. Vi är nog världsmästare på att göra livet svårt för våra medmänniskor. Förutom tankarna jag fått genom skrivandet, läste jag många berättelser från personer som varit drabbade.
När jag sedan i ett blogginlägg beskrev olika härskartekniker ställde jag frågan om någon som läste inlägget hade varit utsatt och ville berätta. Responsen blev enorm och jag fick på någon dag närmare etthundra berättelser och samtal från personer som varit mobbade i skolan eller i arbetslivet. Jag insåg plötsligt att jag rörde vid ett gigantiskt stort samhällsproblem.
Några av de händelser som jag fick är inbakade i Borträknad, medan några var så brutala att jag inte mäktade med att beskriva dem.
Nya områden
Har det då poppat upp tankar på nya områden att beskriva, medan jag skrev Borträknad?
Inte ännu – kanske är lagret på människans mörka sidor uttömt, även om jag inte tror det.
Nästa skrivprojekt, förutom mitt frilansande i LT, är att tillsammans med tre andre personer göra en skrift över Gräftåvallens utveckling. Ungefär ”från fäbodvall till turistort.” Det ska bli trevligt med ett skrivande tillsammans med andra och inte enbart vara solo i den egna skrivarhörnan.
Sedan kanske det är dags att mata duvorna i Badhusparken….
Reaktioner
Genom åren har det kommit massvis med reaktioner och jag ska inte beskriva alla, men två starka minnen har jag tillsammans med de två senaste böckerna.
Vid bokmässan för två år sedan, när Någon måste få veta, var ny, trängdes sig en dam fram till mig vid bordet. Hon läste baksidan och sa sedan med tårarna rinnande, ”det kunde ha varit jag.”
Vid gårdagens bokmässa var det en liknande händelse. En dam, som hade hört mig på radion kom fram och frågade. ”Tror du jag kan läsa den här, jag upplever precis det du skriver och är sjukskriven.” Jag svarade så sanningsenligt jag kunde att jag trodde att hon skulle beröras, men om det skulle vara negativt eller inte, visste jag inte.
Vi pratade länge och hon läste baksidan flera gånger och sa sedan. ”Jag ska läsa den, men det måste få gå lite längre tid.”
Till saken hörde också, att trots att hon blivit sjukskriven så hade Försäkringskassan beslutat att hon inte fick någon sjukpenning. Efter kränkningar på jobbet så slår alltså samhället, via Försäkringskassan, till med full kraft. Sparka på den som ligger känns vara mottot.
Hjälp
Att samhället är fyllt med kreativa och hjälpsamma människor har jag också sett genom åren. Svårt att räkna upp alla, som på olika sätt varit behjälplig i skrivarresan, men jag vill nämna några i samband med den senaste, Borträknad.
1.Ni som svarade på mitt blogginlägg, för drygt ett år sedan. Det var personer från hela landet och jag nämner ingen vid namn. Jag vet att ni som jag citerat, inte vill ha det så.
2. Catarina Lundström, litteratur- och bibliotekssamordnare vid regionen. De år som hon haft uppdraget, har många skrivande personer fått det lättare. Ett nätverk där vi kan byta åsikter och få information och inte minst arrangerade av bokmässan och Bokens dag. Det har blivit ett lyft för det litterära Jämtlands län.
3. Linda Hedenljung, grävande journalist vid ÖP, som jag fick störa under några timmar och få information om livet på en tidningsredaktion. Jag har sedan då och då ställt frågor och snabbt fått uttömmande svar. Hon hann också berätta om en del av allt hat som nått henne i hennes arbete som journalist.
När jag nyss såg att hon fått Pelle Wendels journalistpris och kommer att skriva en bok, som kommer ut under nästa år, blev jag uppriktigt mycket glad. Ett pris och en belöning har nog aldrig kommit så rätt.
4. Wendla Karlsson med Wendlas dansstudio, som efter tre sekunders betänketid sa, ”Jag vill sätta upp Borträknad” som dansteater.” Eftersom hon satt upp tre tidigare berättelser som jag skrivit, vet jag att något fantastiskt kommer, våren 2021.
5. Anita Wallstedt, Organisationen mot Mobbning – OMM, som själv utsattes för mobbning för rätt länge sedan och som därefter vigt sitt liv att stödja personer som drabbats. Hon hjälper personer vid rättegångar och uppvaktar hela tiden politiker för att förbättra lagstiftningen. Vi har haft kontakt på olika sätt, snart hoppas jag också IRL.
6. Systrarna Viktoria och Cecilia Pierre, som lät mig använda en bild av ett konstverk som deras avlidna mamma Gudrun. skapat. Gudrun var min teckningslärare i realskolan. Konstverket har funnits i min hall under minst trettio år och efter flera månaders funderande på omslaget, så fanns det där, mitt framför mig.
Till sist
Det var många tankar dagen efter att Borträknad lämnar boet och en liten bakgrund till varför jag ofta hamnar i människans mörka sidor, när jag skriver.
Nu hoppas jag att den på något sätt kommer att beröra och kanske glädja de läsare som öppnar pärmarna och tar sig an historien.
