Ragunda – kultur och kraftkommunen med öringsfiske, paviljong till Shakespeare

Jag blev uppriktigt glad när jag för några dagar sedan läste ett reportage om teaterregissören Karl Seldahl och hans kärlek till Ragunda och Döda Fallet. Karl är son till det kända skådespelarparet Sven Wollter och Viveka Seldahl och har på olika sätt funnits i Ragunda under många år.

När jag läste reportaget började mina egna tankar, som så många gånger tidigare, att fundera omkring allt fint som finns i Ragunda och vilken kulturskatt som finns inom kommunens gränser.

Så här säger Karl:
”Vår gemensamma upplevelse är att det blev så bra. Vi förstod vad vi ville göra. Vi hade visioner med scenografin och allt. Men vi hade verkligen inte lyckats utan våra volontärer. Det hade inte gått. Det blir en helt annan föreställning när det är sådant engagemang bakom.”
Det jag reagerar mest positivt på är ordet samarbete och hur viktigt det är med engagemang.

Han betonar också att han anser det viktigt att lyfta Ragundadalen och han har tidigare satt upp Shakespeare och Vildhussen vid vridläktaren och att Döda Fallet är en unik plats och scen. Han tycker att möjligheterna är obegränsade för vad som kan passa för den scenen. Han skulle gärna tänka sig att sätta upp stora dramer, t.ex. Utvandrarna, Raskens och kanske Hemsöborna.

Så långt Karl Sehldal och hans tankar och engagemang. Det finns en länk till tidningsreportaget i slutet av detta inlägg.

Men jag hakar på Karl Seldahls tankar om Ragunda med egna funderingar. Jag har gjort flera tidningsreportage om bland annat Döda Fallet och världsarvsarbetet och även skrivit om det i min blogg. Jag tycker att vissa saker tål att upprepas.

 

Mera om Döda Fallet
Några ord till om Döda Fallet. Förutom vridläktaren och de fina möjligheterna till teater så är platsen i sig unik. Karl Sehldahl har visat vad samarbete kan åstadkomma, när alla drar åt samma håll.  Jag vill därför spåna lite om vad som skulle kunna göras där för att få till en verksamhet året runt.

Tänk dig:
– En ny byggnad vid Döda Fallet, som ger möjlighet till evenemang året runt. En mötesplats för utställningar, föreställningar av olika slag, historien berättad på olika sätt, seminarieverksamhet m.m.

– Belysning i form av ljusspel. Tänk att kunna se Storforsen och sjötömningen i form av ett ljusspel.


Thailändska paviljongen
En byggnad som vittnar om en annan fantastisk historia är när några munkar som upptäckte skylten Chulalongkorns väg medverkade till att det nu står en hel paviljong där.
Döda Fallet och paviljongen finns med bara några mils avstånd och ska självfallet marknadsföras tillsammans. Det görs nog också, men paviljongens historia är så häftig att jag tycker att den ska lyftas fram ännu mera.

Tänk bara:
– Det finns en särskild fond i Thailand, som heter Thai Swedish 1897.  En fond som skapats i syfte att bidra till kulturutveckling och utbyten med thailändska paviljongen i Utanede.

– Det finns omkring 45000 thailändare i Sverige. De har i sin tur kontakter med vänner och släktingar och vips så finns en tänkbar grupp på flera hundratusen tänkbara besökare i Ragunda.
Dessa personer ska bo, äta och ha service. Bara där finns affärsmöjligheter

– Men det gäller också att vara lyhörd när man vill skapa relationer med företag och människor i ett annat land. Inte minst med ett land som har så olik kultur som Thailand har. Företag, kommun och andra som vill ha ett utbyte med thailändarna måste lära sig mera om deras kultur och deras vanor.

Det gäller också att komma ihåg att Thailändska Paviljongen är en gåva från kungahuset i Thailand. En gåva som uppskattningsvis är värd 25 miljoner kronor. Även i det fallet finns lärdomar att dra. Värdefulla gåvor ska vårdas, det är då som de ger mervärde både för givare och mottagare.

Finansiering
När man pratar utveckling och investeringar brukar frågan om hur den ska finansieras komma direkt. Många goda idéer bromsas ofta och läggs åt sidan därför att det sås tvivel i ett tidigt stadium och det vanligaste är, det går inte, det finns inga pengar.

Ragunda är givetvis inget undantag från dessa synpunkter. Men jag tycker inte att man ska ge upp hoppet. Förutom de ”vanliga” finansiärerna kommun, stat och region så tycker jag att de stora kraftföretagen ska bearbetas. Jag tänker till exempel på de som tjänat pengar på Ragundasjöns tömning, Vattenfall, Fortum och Statkraft. Skogsföretag som SCA är en annan aktör som tjänat mycket pengar genom åren i Ragunda.

Nu öppnar inga företag och inte heller de jag räknar upp frivilligt sina plånböcker utan motprestationer. Här krävs näringslivserfarenhet och affärsmässighet. Men större under har skett bara det finns en tydlig vision.

Det finns mera
Nu är inte Ragunda bara Döda Fallet och Paviljongen. Långt därifrån. Jag räknar upp några pärlor som jag tycker ska finnas med om kommunen ska lyftas och växa.

Krångede Museum

 

En pärla intill Krångede kraftverk. Den visar på något sätt svensk industrihistoria genom att det följer kraftverksutbyggnaden på trettio och fyrtiotalen. Ett helt samhälles upp- och nedgång, strider mellan arbetsgivare och fackklubbar och även mellan fackklubbar om vilka som skulle få teckna avtal med kraftverksbolaget.
Krångede har genomgått en tragisk utveckling, levererat mängde med kraft till storstäderna och inte fått något tillbaka. Men kvar finns ett lärorikt museum.

Ammerån och Ammeråns fiskecamp
Genom kommunen rinner ett av landets bästa fiskevatten för harr och öring. Jag tänker på Ammerån och den kraft som den ger besökare som år efter år återkommer för att få naturupplevelser.
Nära Ammeråns mynning finns också en fiskecamp som är lite utöver det vanliga. Den drivs av Birger Ajax, en eldsjäl för jakt- och fiske. Han var också en av de drivande personerna när krafter ville leda åns vatten i en tunnel till Indalsälven. En naturförstörelse av oanat format stod för dörren.
Men byarna längs Ammerån reste sig och gjorde motstånd och ån fick leva vidare och området är nu ett naturreservat.
Kampen om Ammerån, som finns beskriven i en bok, visar hur alla naturvärden bevarades för omkring 25 år sedan.
Tilläggas kan att Karl Seldahls pappa, Sven Wollter, var mycket aktiv i kampen och jag hoppas att den kampen och det engagemang som just nu visas i Döda Fallet, kan stå modell för den kraftsamling som kommuninnevånarna utan tvekan står inför i en nära framtid för att utveckla allt det fina som finns i kommunen.

Ragunda kulturskola
Ingenstans verkar återväxten för kulturintresse och skapande vara så stark som i Ragunda.
Tänk dig, tre år i följd har kulturskolan utnämnts till Sveriges bästa och år 2016 fick den ta emot Olof Högberg plaketten av Norrlandsförbundet. En utmärkelse som enbart lämnas till personer eller organisationer som under flera år visat på stort kulturengagemang.

Till sist
För att inte den dystraste av alla dystra trender som finns hos många landsbygdskommuner och som skulle kunna sammanfattas som ”sista man släcker lyset” blir en verklighet i landets kraftverkstätaste kommun hoppas jag att någon tar ett samordningsansvar för allt positivt som finns.

Låt tre K bli vägledande. Kulturarv, Kraft, Kreativitet

Länk till reportage om Karl Sehldahl och Döda Fallet:
https://www.op.se/artikel/hammarstrand/sa-blaste-karl-liv-i-dunderklumpen-och-planerna-for-vridlaktaren-jag-vill-att-man-spelar-utvandrarna-i-doda-fallet?fbclid=IwAR34oFENEvmidO4QKLUnsypD2k-DP1ymYcld9IIilnqniWgUvlDjZD9Z_TQ

 

 

 

Lämna ett svar