Skitår eller bästa året. Tankar om förändringens år 2022. Och allt ”Från min horisont.”

Efter ett års uppehåll återgår jag till traditionen att göra en sammanfattning av det gångna året. Det får samtidigt bli min jul- och nyårshälsning till alla som följer min blogg. Det blir inte bara en uppräkning av saker som jag gjort, jag ska också försöka berätta om vad jag tycker är viktigast för mig.
Livet är så mycket mera än utlandsresor, konserter och middagar, det är också att ge sig tid att umgås med sig själv och sina närmaste. Beträffande resor så lämnar jag de ”vanliga” resorna helt åt sidan. Jag ska istället berätta om två, mycket speciella resor, och hur det har påverkat mig.
Året har varit mycket speciellt, därav den lite annorlunda rubriken som jag återkommer till.

Cancerresan och förändringar
Jag börjar min återblick hösten 2021, när jag i november fick besked att jag hade cancer. Ett chockartat besked och jag kände en ovisshet som jag aldrig upplevt tidigare. Att jag, som aldrig haft några hälsoproblem, skulle drabbas av cancer känndes helt främmande. Jag har i tidigare blogginlägg berättat utförligt om min ”cancerresa” och om den fantastiska vård som jag fått, så jag ska inte upprepa allt här. Men några saker vill jag nämna:

– När man får ett cancerbesked känner man sig väldigt liten och hjälplös.
– När man som jag har ett starkt stöd hemma och dessutom får stöd från väldigt många, då känner man sig ödmjuk. Trots all ondska i världen så finns det väldigt mycket kärlek.
– Vi har en fantastisk cancervård i Sverige. Allt från första besöket vid Frösö Hälsocentral, via akuten, kirurgavdelningarna både i Östersund och Umeå, röntgenavdelningarna i Östersund och Umeå, laboratoriepersonal, onkolog, urolog och faktiskt också ögonmottagningen har allt fungerat klockrent.
Att jag nämner ögonmottagningen beror på att jag också opererat min gråstarr under året och både ögonmottagningen och onkologen hjälptes åt att hitta lämpliga veckor för mina ögonoperationer.
Nu år det kontroller som gäller och för mig en förhoppning om man inte hittar några cancerceller. Men jag vet hur snabbt tillvaron kan ändras så jag är medveten om riskerna.

En annan mycket påtaglig förändring var att alla planerade bokmässor och marknader som jag hade tänkt delta i under hösten 2021 och våren, sommaren 2022 fick ställas in. Nu under hösten 2022 har jag kunnat delta igen och glädjen att få möta bokläsare igen var stor.
Likadant var det med mitt tidningsskrivande. Jag har under många år gjort s.k. helgreportage för Länstidningen. Jag har intervjuat intressanta personer och gett en bild av dem och deras gärning. Detta fick jag också ställa in under större delen av året. Men under hösten har jag kommit igång igen och dessa möten är lika spännande nu, som det alltid har varit.

En hobby som jag haft i många år har varit att prova viner. En gemensam hobby tillsammans med Kristina. Vi har deltagit i många provningar och också hållit många provningar. Den sysselsättningen fick ett abrupt slut efter sjukdomen. En till hälften bortopererad bukspottkörtel producerar inte tillräckligt mycket insulin som kroppen behöver och jag fick börja injicera insulin en gång per dag. Eftersom alkohol och insulin inte är någon bra kombination, så beslöt jag direkt att min vinprovarperiod var slut.
Det var en förändring som jag trodde skulle bli tråkig, men det kändes faktiskt ingenting och jag vill beskriva den så här:

Livet skiftar från dur, till moll, till dur
Jag har som vanligt haft en sagolik tur
När vinet ej lockar tar jag på mig hatten
Tar kåsan till Gräftån och dricker rent fjällvatten

Från min horisont – den viktigaste skrivarresan
Men mitt skrivande har inte upphört på något sätt, men resultatet av skrivandet har blivit annorlunda än tidigare år.
Jag har länge planerat att skriva min självbiografi. Jag har också börjat och börjat om flera gånger, men oftast har det kommit något annat emellan. När jag började återfå krafterna efter operationen bestämde jag mig för att nu är det självbiografin som gäller, annat får vänta.

Det visade sig att skriva sin självbiografi blev en fantastisk inre resa. Jag imponeras av den hårddisk jag har i skallen och hur den skakade fram så många minnen. Den resan är nog den häftigaste som jag gjort. Jag som inledningsvis var osäker om jag verkligen hade något att berätta.
Jag inledde med att gå igenom en stor samling bilder och anlitade också min systers minne när det gällde den första tiden. Med bilder kommer minnen och ett minne föder flera minnen. En bild på en barndomsvän ger trådar till episoder tillsammans med personen. Det ger också trådar till andra personer och helt plötsligt finns hur många minnen som helst.
Det är inte bara roliga och tråkiga episoder som kommer från ur minnet, det är också lärorikt. Jag har gett mig själv tid till att reflektera över vem jag är. Det kanske låter märkligt och jag tänker inte på de saker som jag arbetat med, utan mera min personlighet. Varför har jag blivit som jag blivit?
De tankestunderna har varit spännande. Jag har tänkt mycket på mina föräldrar och på släktingar några generationer före dem. Tråd efter tråd har spunnits samman till ett nät som blivit jag.
Jag har fått klart för mig vad som präglat mig allra mest och varför jag har uppträtt som jag gjort i olika situationer.

Om jag i all välmening ska komma med ett råd till er som läser det här så är det, att börja skriva om ditt eget liv. Om människor som betytt mycket för dig, om viktiga episoder som du upplevt och tankar som kanske varit avgörande för olika beslut som du fattat. Du behöver inte trycka en bok som jag har gjort. Texter och tankar i ett vanligt anteckningsblock räcker bra. Någon kommer en dag att bli glad över att hitta detta anteckningsblock.

Min bok ”Från min horisont” kommer inte att säljas. Den är mycket privat och kommer att delas ut till mina närmaste släktingar och några vänner som betytt mycket. Ändå känns det som det viktigaste jag skrivit.

Boken om ofrivillig ensamhet

Som jag har berättat flera gånger, både i bloggen och på sociala medier så har jag och Eva Malm tillsammans skrivit om ofrivillig ensamhet. Vi hade nått långt och förhoppningen var att den skulle ha kommit ut denna höst, men så slog sjukdomen till för mig. När Eva skulle slutföra den, för att också överta alla rättigheter, så drabbades också hon av sjukdom. Med andra ord så lyckades vi inte i vår målsättning att få boken klar under 2022.
Nu när jag mår bättre kommer vi att jobba tillsammans igen och nu har vi målsättningen om hösten 2023. Vi vet att den är viktig och att många faktiskt väntar på att den ska komma.

Gräftåvallen och fjällen
En annan sak som jag ofta skriver om är hur viktig fjällen är för mig. Det här året viktigare än någonsin. Mycket av min rehabilitering har jag gjort där. Vandringarna på fjället har av naturliga skäl inte blivit så långa, men känslan att knata ovan trädgränsen och njuta av en svag bris och beundra utsikten är läkande.
Men det är inte bara kalfjället som betytt mycket. I år har jag också vandrat ofta på de fina naturstigar vi har i området och ute på de stora myrarna söder om Storgräftån.
Just detta att trampa omkring på myrar känner jag har varit läkande. När jag kom hem efter operationen fick jag lätt, det som skidskyttar brukar klaga på, bendarr. I början kom bendarret efter en kort stund när krafterna tröt. Myrarna, har hjälpt mig att återfå en stor del av styrkan i benen.

Gräftåvallen är också en skön miljö att sitta och skriva i. Lugnet och djurlivet utanför fönstret till min skrivarlya skänker tillfredsställelse. Det är många olika sorters fåglar, ekorrar, rävar, harar och renar som brukar visa upp sig. Men ibland blir det lite extra puls, som när en stuggranne berättade att hon sett vargspår på sin tomt. Den har inte stört mig och jag hoppas att den också lämnat renarna ifred.

Leden som glesnar
Allt oftare kommer besked om att vänner, släktingar och kollegor avlidit.
År 2022 har inte varit något undantag och jag har upplevt många tysta minuter för personer som på olika sätt betytt mycket. Det har varit släktningar, bland annat några kusiner som jag haft mycket trevligt tillsammans med. Men också tidigare kollegor, och tidigare grannar .
Skratten blir färre och vissa diskussioner tappar spänst. För varje person i bekantskapskretsen som försvinner blir jag själv en erfarenhet rikare. Men det är tunga stunder, men också påminnelser om att ta tillvara på den tid man har.

Vad ser jag fram emot nästa år?
Allt som har med framtiden att göra har nu ett extra förbehåll. Det är ”om jag mår lika bra som jag gör nu.” Då har jag mycket att se fram emot, men tar jag inget för givet. Men jag hoppas att skrivandet i olika former fortsätter, till exempel göra färdig boken om Ensamhet tillsammans med Eva, träffa och skriva om spännande personer, göra några föreningsinsatser för Ragunda Hembygdsförening och deras årsskrift, och en idrottsförening som ska dokumentera sin 122-åriga historia. I föreningen finns både världsmästare och olympiska medaljörer. Och som vanligt vill jag gräva ner mig mera i min släkt, och kanske hinna göra någon längre resa igen. Dessutom vill jag gärna hjälpa min lilla orienteringsklubb med att vara funktionär när O-ringens femdagarsorientering kommer till Åre.

Skitår eller bästa året
Så tillbaka till den rubrik jag satte på det här inlägget. Nu när 2022 lider mot sitt slut, hur ska jag bedöma det året. Att vara svårt sjuk och inte veta om jag skulle överleva till årets slut är självfallet inget jag önskar någon. Samtidigt så måste jag se till resultatet av hur jag mår idag. Jag fick genomgå en stor operation och en jobbig cytostatikabehandling, men nu sitter jag här och skriver och lever nästan som jag gjort tidigare. Skulle jag kunna flytta mig några decennier bakåt hade jag inte ha fått den vård som jag fick och då skulle det ha varit slut.
Lägger jag så till min ”skrivarresa” som har betytt mycket för mig då känns svaret givet. Jag har upplevt mitt bästa år. Jag har lärt mig saker om mig själv och jag har tvingats inse att slutet kanske var nära. Det gjorde också att jag förberedde saker inför min bortgång, oavsett när den nu blir. Saker som jag länge hade tänkt göra, men som jag nu gjorde.
En erfarenhet till som har känts väldigt tydlig för mig. Jag var öppen från första dag med min sjukdom. Förutom att jag möttes av en våg av kärlek så har jag också insett hur rätt det var för mig. Personer som jag mött har utan problem kunnat fråga hur jag mår och vad jag har gått igenom. Det har underlättat både för mig själv och de personer som jag har träffat.

En sak till:
När jag berättade om boken ”Från min horisont” skrev jag att den inte är till salu. Men det betyder inte att den är hemlig på något sätt. Den är mycket privat och skulle inte intressera någon större krets av personer.
Jag kommer däremot, att då och då, använda vissa delar av boken i inlägg på sociala medier eller här i min blogg och jag gör det med början i det här inlägget.
Slutet på boken är detta och det får också bli slutet på den här sammanfattningen:

”Med en stor portion ödmjukhet och tacksamhet avslutar jag denna skrift med några rader från Brita Åhmans text och som Arja Saijonmaa gjort så känd:

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig skrattet,
det har gett mig smärtan
så att jag kan skilja
lyckan ifrån sorgen”

Jag önskar er alla en GOD JUL och ETT GOTT NYTT ÅR

Länkar till två tidigare inlägg om min cancerresa och vår fina vård.
https://skrivovin.se/wp-admin/post.php?post=4979&action=edit
https://skrivovin.se/index.php/2022/07/14/cancerresan-om-varden-och-viktiga-lardomar/