Skilda världar – tankar efter en vandring.

Tänk dig, att du inte får se din nyfödda dotter förrän hon är tre månader gammal.
Tänk vidare att innan du får träffa och hålla henne så har du tre dagars vandring.
Det är tankar som kommit till mig när jag hör hur många som beklagar sig över den systemkollaps som Sverige drabbats av.

Bakgrunden till tankarna är en lång vandring som jag, min fru och en kollega gjorde för en del år sedan. Att vandra är ett gemensamt intresse för oss alla och som fört oss till många vackra ställen både inom och utom landet.

Den vandring som jag ska referera till startade i den lilla bergsbyn Lukla i Nepal. Vi skulle under tre veckor vandra i Himalaya och bland annat besöka Base Camp. Baslägret för alla som bestiger Mount Everest.
Eftersom vi skulle vandra med guide och bärare kände vi oss lugna för att vi skulle orka genomföra turen. Konditionsmässigt var vi förberedda. Det vi inte kunde förbereda oss för var att vandra under relativt lång tid i tunn luft.
Vi hade tidigare gjort kortare vandringar på omkring 4000 meters höjd och inte haft några problem, men nu skulle vi upp till drygt 5500 meter och även vistas där under några dagar.

Efter en spännande flygresa mellan Kathmandu och Lukla startade vi vandringen. Vi var tre svenskar och några engelsmän samt guider och bärare (sherpas). Det blev omedelbart bra stämning mellan oss turister och våra värdar. och att kort beskriva vad vi upplevde under denna vandring är svårt, men ett litet axplock:

Den vackraste natur som jag någonsin sett.
Nepaleserna själva säger att området är världens vackraste och jag har ännu inte, trots många resor därefter, sett något som motsäger detta. Många hundra snöklädda toppar på höjder över 5000 meter med Mount Everest och Lhotse som extra kryddor. Över 8000 meter.

En imponerande servicekänsla från våra värdar och övriga personer som vi träffade på olika serveringar, övernattningsstugor m.m.

En pliktkänsla och skicklighet utöver det vanliga från guider och bärare.

Lyxturister
Medan vi turister vandrade med en dagspackning i våra ryggsäckar bestående av regnkläder, frukt och vatten så tog bärarna vår stora packning på ryggen (minst 50 kg) och skyndade sig iväg uppför berget. När vi kom fram till de olika rastställena hade de lagat mat åt oss, serverade oss och undrade om vi hade det jobbigt. Hela tiden med ett leende på läpparna. När vi skulle slå läger för natten hade de bäddat våra sängar.

Vi var utan tvekan lyxturister, som bjöds på trevlig samvaro på kvällarna med givande samtal med övriga turister men framförallt med våra värdar.
Det visade sig att de var mycket mera pålästa om Sverige än vi om Nepal. Det var inte bara Zlatan de kände till utan mycket mera.

Tre veckor går snabbt när man har trevligt och vi återvände till Lukla kvällen innan vi skulle flyga tillbaka till Kathmandu. Då var det dags för oss turister att bjuda våra värdar på middag. Ännu en trevlig kväll där vi berättade om våra arbeten, familjer och mycket annat. Vi kände samhörighet med våra värdar och trivdes.

Nu tillbaka till mina inledande tankar.
Innan vi skildes för kvällen berättade en av bärarna en sak som fastnat i mitt hjärta och som då och då påminner mig om vilka skilda kulturer vi kommer ifrån.

      

Han berättade att han följande dag skulle gå hem till sin familj. Tre dagars vandring innan han var hemma
och det han gladde sig allra mest åt, var att han för första gången skulle få träffa sin nyfödda dotter.
Hon var tre månader gammal.

 

 

Lämna ett svar