Denna sommar har jag inte vandrat i fjällen lika många gånger som jag brukar. Några extrauppdrag, alltför varmt för en isbjörn som jag och några resor har kommit emellan. Men säsongen är inte över än så några dagar till hoppas jag kunna befinna mig ovan trädgränsen.
Mentalt är jag dock ofta ute på fjällvidderna och jag har därför roat mig med att göra en fiktiv vandring, byggd på känslor, tankar, minnen, upplevelser och bilder.
Häng på:
Jag ser och känner fjällets skiftningar när jag vandrar längs stigen. Vyerna avlöser varandra. När jag kommit till första kanten möts jag a en ny kant och sen av ännu en. När jag vänder mig och ser utsikten känner jag hur liten jag är. Framför mig breder många mil vacker natur ut sig.
En lätt bris smeker kinden och jag hör plötsligt ett svagt muller av några stenar som ramlar och studsar till för att sedan lägga sig till ro. Mullret glider sedan iväg.
På leden långt framför mig ser jag två personer. De stannar, lyssnar och pratar. Den ene pekar mot något som jag inte ser vad det är. Sedan fortsätter de sakta sin vandring.
Vid en smal liten bäck som slingrar sig fram hör jag ett hur det porlar. Vattendropparna hoppar och blänker i solskenet nästan som de skulle vilja säga ”ta fast mig om du hinner”
Efter bäcken när jag passerat en liten brant hoppar en Ljungpipare fram. Den har nog flugit iväg från sina ungar och landar några meter framför mig. Sedan börjar den hoppa och tar sig lätt haltande in i ljungen till vänster om stigen:
– Din lilla skämtare, säger jag till den och vet att den har sitt bo och sina ungar någonstans på högra sidan stigen.
När några lätta moln dragit förbi kommer solen tillbaka samtidigt som jag kommit fram till en liten tjärn. Strålarna når vattenytan och det blir speglingar. Jag skymtar en sten under ytan innan en lätt krusning gör att den försvinner igen.
Den kommer strax tillbaka och nu vinkar den till mig. Den verkar trivas där strax under ytan när den nås av solstrålarna.
En mås flyger över tjärnen och dyker för att bara vända uppåt igen. Fanns inget att hämta. Den sätter sig på ett gammalt ledkors några meter därifrån och spanar mot vattnet.
Högt upp mot det blå svävar en hök. Den har ännu bättre utsikt än vad jag har, vilket den också verkar vilja tala om. När den flyger över mig för tredje gången känns det som den vill säga:
– Kom hit upp, det är fint här.
Mellan de små krusningarna på vattenytan ser jag stenen gång på gång, den vinkar verkligen. Den är nog på lika bara humör som jag är.
Jag fortsätter sakta längs stigen innan jag stannar och vänder mig om. Stenen är där och fortsätter att vinka. Jag går baklänges. Det känns som någon slags förtrollning. Jag vill hålla kvar den här stunden, den är alltför vacker för att få försvinna.
En stund senare tar jag av mig ryggsäcken och rullar ut liggunderlaget. Det är dags för en fikapaus. Den svaga vinden gör att solen inte känns alltför stark och jag bryr mig inte om att söka lä. Min fikaplats blir direkt på ljungen på en liten höjd så att jag kan fortsätta att betrakta den lilla tjärnen. Men den vinkande stenen ser jag inte längre.
Bäcken, tjärnen, höken, stenen har gjort att dagen nästan känns förtrollad och jag befinner mig i en harmonisk sinnesstämning.
Jag vill inte byta det här fikastället, mot något annat lunchställe. Mackorna och kaffet smakar bättre än alla luncher och middagar jag ätit på fina restauranger runt om i världen.
Belåtet sträcker jag ut mig på liggunderlaget. De här stunderna på fjället är guld värda. Att vara mätt, nöjd och få lägga sig ner och bara låta tankarna sväva iväg. Många idéer har kommit till mig under sådana här stunder och jag känner mig omåttligt rik som får uppleva detta.
Jag tänker på många av mina medmänniskor som stressat springer från möte till möte i tron att de är viktiga. Att deras närvaro på alla platser, helst samtidigt, är avgörande för deras, företagets, ja nästan världens överlevnad.
Som tack för stressen kommer som ett brev på posten utbrändhet, sjukdomar och illamående.
I nästa steg så har deras uppdragsgivare upptäckt att verksamheten fungerar även om stresspellen är sjukskriven och meddelar honom/henne att han/hon inte behövs efter sjukskrivningen. Men tack för dina insatser……
Jag låter tankarna sväva fritt en stund till, tills jag nästan dåsigt hör hur någon grymtar till. Tittar upp och skrattar till. Dessa härliga renar. Så nyfikna men ändå så skygga. Tio stycken stirrar envist på mig men kommer inte närmare än tio meter. Jag sätter mig på liggunderlaget och de flyter iväg på ljungen. Högburet huvud och en stolt uppsyn. Fjällens skepp.
Himlen har mörknat och regnet närmar sig. Renarna hade nog ansett att jag hade vilat tillräckligt i deras område och att jag borde gå hem innan jag blev blöt.
Såg du Isranunkel, fjällglim eller andra små kryp?
Fjällglim såg jag Karin…:-)