Alla som följer min blogg och i övrigt på sociala medier har nog inte undgått att se att jag tillhör olika sammanhang. Olika gemenskaper och olika intressegrupper. Något som gör att jag känner trygghet. Jag vet varifrån jag kommer och jag har min historia. Tyvärr har inte alla den förmånen som jag har.
Ett sammanhang som jag ägnat mycket tid åt de senaste åren, är min egen släkt. Jag har både kartlagt ett antal släktled och jag har i olika former skrivit om dem. På något sätt skänker det en tillfredsställelse och en tillhörighetskänsla som inte är alldeles lätt att beskriva.
En annan sak som fick mig att tänka i dessa samhörighetstankar var när jag hörde en intervju med en adopterad koreansk man. Han hade växt upp i Sverige och minns inget annat land än Sverige. Han hade en alldeles utmärkt relation med sina adoptivföräldrar och de hade flera gånger besökt Korea tillsammans. Han var nu i femtioårsåldern och för några år sedan hade han bestämt sig för att flytta tillbaka till Sydkorea. Han hade tvingats att lära sig språket och hade samma utmaningar som många utlänningar som kommer till Sverige har. Ändå drogs han dit och trivdes alldeles utmärkt där. Han betonade flera gånger att han också trivdes i Sverige, men känslan var annorlunda i Korea.
I en anfaders spår
Under den gångna veckan har jag vandrat i en av mina anfäders spår. Jag gjorde en liknande resa i fjol till Dalarna och Värmland och nu valde jag Småland. Det blev en lyckad resa och detta med samhörighetskänslan blev på nytt väldigt tydlig och jag vill berätta en episod.
I Nöbbeled, i Norra Ljunga församling, föddes 1779 en gosse som hette Per Pettersson. Han fick så småningom namnet Ljungberg. När vi svängde in på vägen som var skyltad till Nöbbeled nådde vi en stor och mycket vacker gård. Det visade sig att Nöbbeled bestod av en stor gård.
Vid gården hade jag turen att träffa ägaren och stannade och pratade om varför jag åkte omkring där. Det visade sig att hon var sjunde generationen ägare i samma släkt.
När hon hörde namnet Ljungberg stod det klart. Till gården hörde torpstället ”Ljungberget”, som var gammalt, inga hus fanns kvar, men marken brukades och det fanns en skylt som visade var byggnaderna hade stått.
Det kändes som allt stämde. Ägarens berättelse, min anfaders namn och torpställets namn. Några kilometer därifrån sökte vi rätt på församlingens kyrka. Norra Ljungas gamla fina kyrka sedan 1100-talet.
Till sist
Tveklöst kände jag samhörighet med Per Pettersson-Ljungberg, som fick namnet Ajax när han så småningom hamnade i Ragunda och tankarna på att han hade vandrat i och till samma kyrka som jag gjorde, 250 år senare, kändes stort.
Han var den första personen som fick soldatnamnet Ajax, en släktgren som senare växt väldigt mycket.
Detta med samhörighet är viktigt och jag lider med alla, som av olika anledningar inte får känna den känslar.