Del av kapitel 1.
Magnus Svensson satt på altanen till sin och sin frus villa i stadsdelen Karlslund. De köpte villan för tre år sedan, men tyckte att det var alldeles nyligen. Han njöt i vårsolen och framför honom på bordet låg handlingen som han kämpat för i två år. Det var beviset från Stockholms Universitet att han hade genomgått journalistutbildningen med goda omdömen. Han läste det gång på gång och kände att nu skulle livet tillsammans med frun Ulla och sonen Olle få en nystart.
– Sitter du och sover, hörde han Ullas röst alldeles bakom sig.
– Oj, vad du skräms. Jag var nog lite borta, svarade han.
– Tänk, det märktes, vad har du där, sa hon och tog samtidigt upp papperen från bordet medan hon satte sig i stolen intill.
Ulla hade sett att Magnus satt på altanen när hon kom från sitt arbete och gick direkt dit utan att låsa upp ytterdörren.
– Läs, sa han bara, samtidigt som han sträckte på sig.
Ulla läste länge innan hon sprack upp i ett stort leende:
– Grattis älskling, så fantastiskt fint, det här måste vi fira.
Hon reste sig och tog två steg fram till Magnus stol och kramade honom hårt och länge. Magnus reste sig och tog Ulla i sina armar:
– Tack älskling, utan dig och ditt stöd hade det aldrig gått, sa han med grötig röst.
– Jag tycker att vi firar och går ner på stan och äter en finare middag i kväll.
– Det tycker jag också, jag vill bara sitta och smälta det här en stund till.
Ulla gick runt huset, låste upp dörren från framsidan och gick in. Med ovanligt lätta steg gick hon genom hallen och in i köket och såg att Magnus fortfarande satt med papperen liggande framför sig. Hon sjönk ned några minuter i soffan. Måtte allt gå bra nu. Magnus behöver inte flera motgångar och inte jag heller, tänkte hon och kände en tår tränga fram i ögonvrån. Den följdes av ännu en och hon lutade sig bakåt och lade huvudet mot soffryggen och blundade. Gode gud, viskade hon tyst för sig själv och såg plötsligt hur hårt hennes händer var knutna.
Magnus satt kvar och funderade. Minnena avlöste varandra som ett evigt forsande vatten. Flera bilder som passerade gav honom otäcka rysningar. Han såg sig som tioåring stå bredvid den knöliga gräsplanen och vänta på att det skulle bli hans tur att spela, när han hörde lagets stjärna skrika till tränaren, som också var pojkens pappa:
– Släpp för fan inte in Magnus, vi måste få in ett mål till och vinna.
Tränaren tittade på Magnus och gav sedan tecken till en annan av killarna att göra sig klar för inhopp. Magnus hade stått kvar tills domaren blåst av matchen, men orkade inte sedan hoppa runt tillsammans med de övriga grabbarna och jubla över segern. På väg hem hade han stannat och stigit av cykeln och satt sig i dikeskanten och låtit tårarna rinna:
– Vi vann för att jag inte spelade, sa han lågt för sig själv.
Ytterligare en bild snurrade förbi hans ögon. Den var hur tydlig som helst. Klassens charmör och idrottsstjärna knuffade undan Magnus några meter från två tjejer som han ville imponera på. Han hade varit helt oförberedd på knuffen, ramlade baklänges och satte sig så hårt i en vattenpöl att vattnet stänkte omkring. Charmören tittade på Magnus och sa högt:
– Blev du så rädd att du pissade så det stänkte. Charmören och de två tjejerna skrattade högt och vände sedan Magnus ryggen och gick åt ett annat håll.
Minnena gjorde ont och liknande bilder hade under många år spelats upp för honom. Ikväll kände han att livet skulle få en ny vändning. Nu skulle han och Ulla fira nystarten i livet och han såg fram emot långtidsvikariatet på sporten hos ZätaCorren och med så bra betyg från journaliststudierna kunde det inte gå fel.