Samla på minnen – inte på pengar

Under de senaste året har jag ägnat mycket tid till att minnas. Det har utmynnat i att har ett råmanus klart till min självbiografi. Men från manus till färdig bok är det fortfarande långt.
Nu berättar jag inte om min självbiografi för att det är något som jag vill sälja, utan mera för att processen med att skriva den har varit fantastiskt rolig, spännande och mycket lärorik.
För att vara tydlig så kommer min självbiografi inte heller att säljas, utan den blir enbart för mina närmaste.

När jag för en tid sedan hittade två olika krönikor som delvis beskriver mina tankar och minnen så kände jag att jag vill berätta lite om min egen resa.

En journalist berättade att hon på ett tåg hamnade bredvid en nittiosex årig man, som skulle hälsa på sin lillsyrra som fyllde åttiosex. “Jag ska på barnkalas” hade han leende inlett med att säga.
Journalisten hade sedan fortsatt att fråga honom om vad han tyckte var meningen med livet och fått ett snabbt svar. “Samla på minnen, inte pengar.” Denna gamla mannen hade fortsatt med. “Jobba mindre, njut mer. Du kommer ihåg tillfällen då du njöt av små saker, oavsett om det var en fest, eller en god glass på stranden. Däremot kommer du sällan ihåg då du jobbade övertid.” När han hade sett journalistens dator hade han sagt, ”Den där”, ska du nog ha avstängd emellanåt. Det är bra för själen.”

Den andra krönikan började så här: “Samla på oförglömliga minnen och den bästa hämnden.”
Detta med den bästa hämnden tarvar en förklaring och den låter, “om någon har sårat dig, är den bästa ”hämnden” att leva ett så bra liv du bara kan. Dina små oaser som gör att du kan gå framåt med upprätt kroppshållning oavsett vad, kan ingen ta ifrån dig.”

Oförglömliga minnen är givetvis individuellt, och krönikören tar några exempel. “Jag minns mina föräldrars ansiktsuttryck då de för första gången såg utsikten över havet vid vår stuga. Det var mer än fyrtio år sedan på ön Bornholm och än idag pratar vi om de där somrarna. Vilka outplånliga minnen!”

Eller….
Känslan av outtröttlighet då allt bara stämmer under löprundan eller en solnedgång som flirtar med oss. Det är också min dotters röst i telefon då hon just fått veta att hon kommit in på sin efterlängtade utbildning.

Hur stämmer då mina erfarenheter med de båda krönikörerna?
Andemeningen i krönikorna stämmer absolut. Däremot är en krönika ett kort nedslag i en persons tankar och det är svårt att få fram samma känsla som jag känner när jag skrivit om mitt liv. Det blir ju en tegelsten på mellan tre och fyrahundra sidor.

Hjärnan är fantastisk
Innan jag började gräva i mitt förflutna trodde jag inte att jag hade speciellt många minnen från barn- och ungdom. Det kändes som det mesta hade försvunnit. Men hårddisken vi har i huvudet är fantastisk. Ett minne från tidig barndom som poppar upp, föder flera minnen och att se på gamla bilder är ett fantastiskt sätt att få igång hjärnvindlingarna. Detaljer från tidigaste barndom har helt plötsligt bara funnits där. Detsamma gäller tiden i skolan. Skolkamrater som jag inte sett sedan vi slutade skolan framträder plötsligt hur tydligt som helst.
Jag tackar hjärnan för att den fortfarande fungerar så bra som den uppenbarligen gör.

Resan
En sak måste man vara medveten om när man startar en resa där man tillåter sig att minnas och skriva ned sina intryck. Man sätter igång något som man inte riktigt vet vart det bär. Personer man glömt bara finns där, och händelser som fallit i glömska framträder hur tydligt som helst.
Det är viktigt att ge resan sin fulla chans. Man ska inte ha bråttom, utan tillåta sig njuta av minnena och resan. Alla minnen är inte glada, men de ingår i livet och har påverkat mig så att jag blivit den jag är.

Vem har präglat mig?
För länge sedan lyssnade jag på ett sommarprogram om varför man utvecklas som man gör. Jag fick tydligt lära mig att de människor som präglar en person i särklass mest är föräldrarna. Saknas en förälder kan givetvis en annan person bli oerhört viktig, men i mitt fall fanns båda föräldrarna där under min uppväxt.
Det är en kunskap som är viktigt att ha med sig, när man skriver och beskriver sig själv.

Trots att jag har levt ett helt annat liv än vad mina föräldrar gjorde så känner jag igen dem i mig när jag tänker på hur jag har uppträtt i olika sammanhang. Jag känner att så här skulle min pappa eller min mamma ha gjort.
Att jag sedan yrkesmässigt har lärt mig mycket av ett antal personer genom åren spelar också en viss roll, men inte på långa vägar lika mycket som den start som mina föräldrar gav mig.
Ju äldre jag blivit, och desto mer livserfarenhet jag fått, har också medfört att jag alltmer intresserat mig för andra människors öden. Människor är spännande. Vi är alla olika och har haft olika förutsättningar i livet. En kunskap som är också viktig att bära med sig och som på något sätt också utvecklat mig själv.

En del kamrater och kollegor från skoltid och yrkesliv passerar givetvis i mitt huvud och ibland i berättelsen och det är spännande hur de växer fram.
Vissa personer som snabbt försvann ur medvetandet, återfinns helt plötsligt i tankarna. Många av dem har inte gett något stadigvarande intryck, men ändå väckt en viss nyfikenhet om vad det blev av dem. Med andra personer kan det också gå många år mellan kontakterna, men det känns som man aldrig varit ifrån dem. Det tror jag är en form av äkta och fin vänskap. När man träffas är allt precis som vanligt, de bara finns där. Dessa, riktigt äkta vänner, är inte många, men de är oerhört värdefulla personer.

Vem är jag – har min självbild förändrats?
Innan jag beskriver mig så vill jag säga att en människa är inte bara det jobb man har gjort, de fritidsintressen man har och de barn man har fostrat, det är också de tankar man bär på, de känslor man har och visar och de värderingar som styrt ens liv.

I stort sett har jag väl haft samma bild av mig själv innan jag började skriva, som jag har nu. Men nu förstår jag bättre hur vissa karaktärsdrag hos mig har växt fram. Om jag lite kort skulle beskriva mig, så är jag mycket av en betraktare och lyssnare. Det här med att man har två öron och en mun, för att man ska lyssna dubbelt så mycket som man pratar är en tumregel som inte är helt fel.
Det har medfört att jag inte hoppar på alla idéer om jag inte funderat igenom dem ordentligt. Kanske har jag någon gång missat något spännande, men känslan av att följa mina egna tankar och känslor har varit viktigare och styrande..

I mitt liv som säkerhetschef kan jag med bestämdhet säga att jag har haft stor nytta av att vara betraktare. Ibland kom det misstankar från något håll, om att en person uppträdde oetiskt, eller rent av bedrägligt. Att samtala och iaktta personen under en tid gav ibland en helt annan bild, än att vara misstänkt. Det gav också lärdomar både om personen som kom med misstankarna, men också om den utpekade.

Att ta sig tid att lyssna på personer som av någon anledning velat prata med mig, har alltid känts bra och varit en styrka hos mig. Det händer också fortfarande att jag får jag samtal och påminnelser om att jag fanns till hands under en svår tid.
Fortfarande får jag också kontakt med personer som på olika sätt har drabbats av till exempel bedrägerier. Jag har numera begränsade möjligheter att hjälpa personerna, men försöker ibland med kontakter inom polisen och finansinspektionen hjälpa så långt jag har möjlighet. Men framförallt försöker jag finnas till hands och lyssna.

Tur
Att kunna lyssna och vara betraktare är alltså två egenskaper som har varit positiva för mig, men jag har också haft tur. Jag föddes i en omhuldande familj. Inget överflöd på något sätt, snarare tvärtom, men mina föräldrar var hårt arbetande personer som alltid hade min systers och mitt bästa för ögonen. Det gav en bra start i livet.

Den cancersjukdom som jag drabbades av förra hösten kom som ett hårt slag i ansiktet, men med distans till det hela har jag kanske haft tur även där. Tumören satt så till att gallan inte rann rätt väg, utan hamnade i kroppen, vilket gav illamående och gulfärgad hy. Det kanske var räddningen för mig. Hade tumören suttit på ett annat ställe så hade jag förmodligen inte fått dessa symptom och när den hade upptäckts hade det kanske varit för sent att åtgärda. Nu har jag ett hopp om att operationen och cytostatikabehandling gör att jag får flera år tillsammans med min familj.  

Den största turen var nog att jag träffade Kristina. Vi har varit ett par väldigt länge och har givetvis upplevt både toppar och dalar i vårt förhållande, men vi har valt att stötta varandra och jag hoppas att den trygghet som både jag och Kristina kände i vår barndom har överförts till Anna och Martin.    

Till sist
Vill jag citera en av de krönikörer som jag inledde med.
“Vi har vår tid du och jag. Vi vet inte hur länge men det är aldrig för sent att stanna upp, se och känna den här stunden så tydligt vi bara kan. Fötternas kontakt med underlaget där vi befinner oss och några djupa andetag.”

Stunder i tysthet på fjället eller i skogen har varit och är fortfarande viktiga för mig. Detta kanske blir en omslagsbild.