Som omväxling till mina blogginlägg där jag brukar ”bekymra” mig över någon samhällsfråga eller annat som jag känner extra för, kommer idag en betraktelse om några ögonblicksbilder från livet utanför skrivarfönstret. Det pågår nämligen ofta en intensiv kamp mellan olika krafter.
Nästan oavsett var jag befinner mig brukar jag börja dagen med att skriva. På Frösön och i Gräftåvallen har jag skrivbordet nära ett fönster och jag brukar ibland låta blicken fastna på kampen.
I dag befinner jag mig i stugan i Gräftåvallen. Tre decimeter nysnö som just nu sjunker i det blöta vädret, men kampen fortgår. Och den mest synliga kampen är omkring fågelautomaten. Titor, talgoxar, nöt- och lavskrikor och två ekorrar är inblandade. De snabba titorna kommer och hugger sig några frön och sticker iväg blixtsnabbt. Nötskrikorna nöjer sig med att stolt vandra omkring på marken under fågelautomaten och hittar tydligen mycket mat på marken.
Men både på marken och i automaten lurar en stark motpart, nämligen ekorren. På marken brukar den och nötskrikorna göra utfall mot varandra för att få ha delikatesserna ensamma. Men är det tillräckligt mycket mat så samsas de. De går omkring och äter några decimeter ifrån varandra och samsas.
Tankar
Då kommer tankarna. Varför gör inte vi människor likadant? Just nu pågår en kamp om regeringsmakten i landet, men ingen verkar vilja samsas.
De hävdar att de gör som de sagt att de ska göra och andra måste ändra sig.
Några påstår att de stora partierna måste ändra sig.
Några påstår att de små partierna måste ändra sig.
I går gick partiledarna som skolbarn in till magister talman och på väg in till talmannen fanns leendet och de verkade vara stolta. Jag undrar varför?
På väg ut från talmannen var de tysta, men visste att de var bäst och någon smet ut bakvägen.
Lösning
Jag hävdar att de skulle låsas in och inte få komma ut förrän de var överens.
Som inspiration kunde de få se en ekorre och nötskrika samsas om utrymmet och maten.