Det jämtländska kynnet

Känner mig lite extra patriotisk i dag och har funderat omkring det som kallas för ”Det jämtländska kynnet” och jag inleder betraktelsen  med några rader, av en för mig okänd författare:

Jämtlänning och het – jo tack, jag vet.
Snygg och läcker – tack, det räcker
Jämtländsk och smart – så uppenbart
Alla vill se oss falla – men vi jämtlänningar knäcker dem alla
Tre ord räcker – jämtlänning föddes läcker
Jämtlänningar är heta – det ska alla veta.

Sven Wollters ord
Det finns många olika definitioner på vad ”det jämtländska kynnet” är. De flesta skämtsamma, men det finns även en del försök till seriösa förklaringar till varför vi är som vi är.

Den kanske finaste beskrivningen svarar skådespelaren Sven Wollter för när han under -70 och -80 talet hjälpte byborna i Ammer och Överammer.
Under denna period förde dessa bybor en oerhörd kamp mot kraftverksbolag och myndigheter. Anledningen var att vattnet i den vackra Ammerån, genom en tunnel skulle överföras till Indalsälven och på så vis passera Krångede kraftverk. Ån skulle med andra ord torrläggas. Kampen fördes på många olika plan och bl.a. spelades revyer för att samla in pengar.
Sven Wollter hjälpte byborna i detta revyarbete och efter hans sista föreställning när han skulle åka bil till Stockholm beskriver han sina känslor så här:

”Inte förrän jag hade passerat Bispgården känner jag att något inte stod rätt till i bilen. Det finns något som jag inte känner igen. Jag kör till vägkanten och börjar undersöka. Där under en pläd i baksätet och på golvet har mina kamrater packat allt vad Jämtland kan erbjuda en läckergom som jag. Älgstekar, mandelpotatis, hjortronsyltburkar, lingonsyltburkar, ostar, mese, tunnbröd, sillinläggningar, brännvin, ja det höll aldrig på att ta slut. Och där stod jag vid vägkanten i mörkret och snöyran med tårarna trillande nerför kinderna och minnet av alla pillemariska sidoblickar som jag under kvällen registrerat, men avfärdat som normalt jämtländskt irrationellt beteende.”

Hela kampen och Svens fina ord finns beskrivna i boken ”Kampen om Ammerån”

Besvärliga
Nåväl jämtlänningar beskrivs inte alltid i lika positiva ordalag. En liten historisk tillbakablick, som inte är vetenskapligt belagd, visar att jämtarna av tradition, sedan tiden med självstyre, varit vana att var och ens röst respekterades. När svenskarna skulle administrera Jämtland fick de därför en chock. Inget stämde med deras tidigare erfarenheter från andra ockuperade provinser. Jämtarnas pluralism uppfattades som bångstyrighet.

Under senare tid har vi ibland uppfattats som initiativfattiga, alltför eftertänksamma och skeptiska mot nyheter. Detta kanske kan ha sitt ursprung i just detta med ”ockupationen” från Sverige. Vi blev tillbakatryckta och skeptiska mot ”storsvensken” och väntar nu troget på att ni svenskar ska lösa våra problem. Vi sitter runt om i landskapet och väntar och väntar.

Så kan det gå
Men ibland hettar det till. Under 80-talet skulle en bank, (där jag ej arbetade) ha en ny frisk fläkt som chef och en sådan importerades från Stockholm. Denne stackars person hade då för avsikt att införa ett nytt sätt för bankens anställda att närma sig sina kunder. Det skulle bli modernt.
Knappt två år senare tvingades han lämna banken och styrelsens motivering var att ”han saknade det jämtländska kynnet”

Och jag är både stolt och tacksam över att få komma från Republiken Jämtland

 

4 kommentarer på “Det jämtländska kynnet”

  1. I egenskap av utflyttad och självutnämnd ambassadör för Jämtland brukar jag beskriva jämtlänningen som ”felfri och ödmjuk”. (Jag invänder för övrigt kraftfullt mot att telefonen i stället för jämtlänning föreslår värmlänning.)

Lämna ett svar