Alla städer har en stadsplan där mycket handlar om vägar, byggnader, parkeringsplatser och även om förtätning. Alltså flera människor ska trängas i de centrala delarna. I kringliggande samhällen i samma kommun, kan det finnas lediga lägenheter, eller åtminstone förhållandevis billig tomtmark.
Men nej in i centrum med flera människor är tydligen parollen.
Det tycker jag är en trist utveckling och skulle önska en riktig ”Sverigeplan”, som gärna får bygga på FN:s utvecklingsmål och människornas behov. Återkommer till det.
Två missade chanser
I den nyligen framlagda landsbygdsutredningen hade det funnits en möjlighet att förklara hur man vill se hela landet. Hur samarbetet mellan stad och land skulle utformas på ett sätt som skulle gynna alla.
Utredningen blev spretig, ungefär som alla ska få någonting och nu verkar proportionen bli ordentligt urvattnad.
I den stängda regionfrågan hade staten ett ännu bättre tillfälle att komma med ett embryo till en landsplanering. Det pratades allmänt om utflyttning av statliga verk, satsning på infrastruktur och på de skattefördelar som de nya regionerna skulle innebära. Men det fanns inget konkret:
1. Tänk om man tagit chansen och visat en tidplan för vilka verk som skulle flyttas och vart de skulle lokaliseras.
2. Tänk om man tagit chansen att visa en tidplan för vilka järnvägar och vägar som skulle åtgärdas och på vilket sätt.
3. Tänk om man hade visat exempel på hur sjukvården skulle effektiviseras.
4. Tänk om man hade berättat om vilka skattefördelarna skulle bli.
Nä istället var det locket på från regeringen till de olika regionerna. Känslan av partipiskan var mycket tydlig. De få regionala företrädare som yttrade sig hävdade att ”detta var chansen” och det fanns inget alternativ till de stora regionerna. Nu finns dessa företrädare kvar och ska arbeta i de regioner som de uppenbarligen inte tror på själva. Hur trovärdiga är ni?
Vision
Jag skulle vilja se en statschef som säger att nu ska vi göra en plan för hela landet. En Sverigeplan.
Vi ska inte ha en strikt uppdelning planeringsmässigt, mellan landsbygden och städerna och sedan låta företrädare för de olika områdena stå och nedvärdera varandra.
Jag vill se en visionär person som förmår förklara för invånarna, varför både land och stad behövs och att de ska utvecklas tillsammans och samtidigt.
FN har satt upp 17 utvecklingsmål och under dem, en massa delmål.
Jag tycker dessa kan vara utgångspunkten i en Sverigeplan. De är:
1.Ingen fattigdom
2. Ingen hunger
3. Hälsa och välbefinnande
4. Utbildning för alla
5. Jämställdhet
6. Rent vatten och sanitet
7. Hållbar energi
8. Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt
9. Hållbar industri, innovationer och infrastruktur
10. Minska ojämlikhet (jmf punkt 5)
11. Hållbara städer och samhällen
12. Hållbar produktion och konsumtion
13. Bekämpa klimatförändringen
14. Hav och marina resurser
15. Ekosystem och biologisk mångfald
16. Fredliga och inkluderande samhällen
17. Genomförande och globalt partnerskap
FN:s mål är att de ska ha uppnåtts år 2030 och det har medlemsländerna, inklusive Sverige, godkänt.
Målen är globala och vissa utav punkterna är mer aktuella än andra för just Sverige. Ändå tycker jag att just de här områdena skulle vara en utgångspunkt för en riktig Sverigeplan. En plan för ett helt Sverige.
Som du ser så är människan i centrum. Det gäller inte bara att förtäta i storstäder och lägga ner skolor och annan service på landsbygden.
När jag ser målen och samtidigt tänker på den dagliga debatt som förs i media så är det väldigt sällan som dessa utvecklingsmål finns med. Det verkar som det finns en grupp makthavare som deltar i utvecklings- och strategifrågor internationellt och en annan grupp som ska hantera den dagliga, ibland problemfyllda, politiken.
Tittar lite närmare på några av punkterna:
Utrota hunger och säkerställa matsäkerhet och arbeta för ett hållbart jordbruk.
Göra städer och mänskliga bosättningar inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara.
Tänk om dagspolitiken någon gång skulle handla om dessa saker. Om det någon gång skulle diskuteras hållbart jordbruk och matsäkerhet, eller om bostäder och möjligheter till försörjning där människor vill bo.
Sverige går bra är ett vanligt besked och då menar man tydligen att BNP ökar. Men jag hittar ingenting i debatten om att antalet sjukskrivningsdagar ökar. Är människorna mindre viktiga än att det produceras flera tvättmaskiner än året innan.
Sverige går bra men människorna blir sjukare och sjukare.
Storstadsnormen
I Sverige lever vi nu i en storstadsnorm. Omkring 85 % av befolkningen bor på en yta som är 1,3 % av landet. Någonstans borde det ringa en klocka om att detta är skevt. Det måste till en större ändring än den som landsbygdsutredningen föreslår. Vi har problem att lösa som innebär att man måste titta utanför tullarna. En väldigt enkel sak är att om jordbruket läggs ner och man inser att det är svårt att odla på asfaltytorna i Stockholm, då ska vi importera alla livsmedel.
Hur smart är det i ett land med så mycket fin jordbruksmark och är det inte dags att tänka på hela Sveriges överlevnad?
1. Säkerställa matsäkerhet och arbeta för ett hållbart jordbruk
Om Sverige isoleras idag, räcker maten i affärernas hyllor några få dagar. I den oroliga värld som vi befinner oss i känns detta som ett riktigt vågspel.
Jordbruket som näring måste säkerställas och utvecklas. Även om det i det korta perspektivet skulle bli dyrare livsmedel, så behövs ett starkt jordbruk av beredskapsskäl.
2. Göra städer och mänskliga bosättningar inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara.
Det finns absolut inkluderande delar i våra storstäder, men många områden är det inte. Rädsla och otrygghet breder ut sig. Alltför många personer på liten yta, utanförskap och arbetslöshet är orsaken.
Att minska på trycket, d.v.s. bostadsbrist, arbetslöshet i städerna skulle innebära mindre kriminalitet.
Kom ihåg att landet utanför storstäderna inte slits sönder av kriminalitet och personer som inte är trygga, inte hittar en lämplig bostad, inte hittar arbete är lätta offer för missnöjesgrupper att hitta.
Alltså bör staten gå före med en kraftig utlokalisering av arbetstillfällen.
Det känns som storstaden har vuxit förbi invånarna. Den har förvandlats till någon form av amöba, eller cancersvulst.
Flera förslag
Förutom att arbeta med ovanstående frågor på nationell nivå så gäller det givetvis att kommuner får andra möjligheter som gör att företag och myndigheter känner sig lockade att flytta ut från storstäder. Några exempel:
– Skänka tomter, eller sälja billigt.
– Erbjuda perioder av skattefrihet.
– Skapa bredband i hela landet.
Företag brukar etablera sig där det är mest lönsamt.
Förutom minskad kriminalitet och ett bärkraftigt jordbruk så skulle en jämnare fördelning av befolkningen lätta på trycket på bostadsmarknaden och minska miljöförstöringen.
Ett förändrat skattesystem, där skatteinkomsterna tillfaller den kommun där en näring har sitt ursprung, t.ex. gruvor och vattenkraft skulle underlätta en omflyttning.
Till sist vill jag att alla förändringar mäts i ett nytt BNP-begrepp, där inte försäljning av varor är det enda som mäts, utan att miljövärden, sjukskrivningsdagar och rekreationsvärden ingår.
Landet skulle helt enkelt kunna bli en enhet och kunna fungera som en sådan.
Så kära politiker!
Landsbygden behöver inte utredas mera – det är städerna och i förlängningen hur städerna och resten av landet ska bli en helhet som måste utredas.
