Demokratins och partiernas kris

Så händer det igen. För fjärde året yrkar region Jämtland-Härjedalens revisorer att styrelsen inte ska beviljas ansvarfrihet och för fjärde året går fullmäktige emot revisorerna och beviljar ansvarsvarfrihet.
Motiveringen känns också igen. Vissa kostnader är inte möjliga att påverka, man har levererat vård, vilket är regionens uppdrag och man har också vidtagit åtgärder som ska ge resultat på lång sikt.
Jag förstår problemen. Litet län med begränsad skattekraft och det går till exempel inte i förväg beräkna befolkningens sjuktal. Men jag är också medveten om att den nonchalans från majoritetspartierna kan bli allvarlig på sikt.

Vad kan bli följden?
– Revisorernas roll undergrävs. Vilka personer vill i fortsättningen ta på sig att vara revisor i en politisk organisation?
– Ökat politikerförakt . Vem vill engagera sig politiskt?
– Den kanske allvarligaste. Det blir ett hot mot demokratin.

Ibland går det läsa att politiken är i kris. Jag tror inte det, politik diskuteras som aldrig förr men inte på det organiserade sätt som det gjordes tidigare. Det nya är tillkomsten av sociala medier.

Men endast två procent av befolkningen är medlemmar i ett politiskt parti något som partierna inte verkar ha uppfattat.

Ytterligare konsekvenser
Allt färre engagerar sig i de olika partierna och det bildas någon slags politikerelit som inte alltid är förankrade hos de personer de säger sig företräda. Partiernas representativitet är därmed rejält försämrad.

Jag har funderat vidare på frågorna om partiernas uppdrag, ansvar, organisation och medlemmarnas kompetens och kommit fram till:

Uppdraget
Politikens uppdrag är att se till att viktiga samhällsfunktioner fungerar. Vi medborgare vill att sjukvård, rättsväsende, skola med mera ska fungera. Hur det ska uppnås brukar debatteras i det oändliga. Men hur man når ett fungerande samhälle tycker jag är mindre viktigt, huvudsaken är att samhällsfunktionerna finns på plats, när de behövs. Jag vill visa med några exempel där jag tycker att det brister.   

Organisation
I grunden är politiska partier ideella föreningar med de brister och förtjänster som följer denna organisationsform.
Det innebär bland annat att drivande personer hamnar både i föreningens styrelse liksom i distriktens styrelse och ibland i organisationen på riksnivå.
Det finns risker speciellt när tongivande personer också är kommunalråd eller regionråd. Det innebär att de ofta blir mycket tongivande i olika sammanhang. Några exempel:

– Kommunalråd som sitter i styrelser för kommunalägda bolag. Det innebär att de i praktiken beviljar sig själva ansvarsfrihet.
– Regionråd som år efter år, inte föreslås få ansvarsfrihet av revisorerna, men där det parti som personen tillhör ändå ser till att ansvarfrihet beviljas.
– Ledande personer i till exempel regionfrågan lider ett svårt nederlag, utan vidare fortsätter och föreslås bli omvald i höstens val.

Under den intensiva debatten om storregioner visade majoritetspartiets agerande på ett totalt förakt mot länets befolkning, de som hade valt dem, för att istället slaviskt rätta in sig efter partipiskan.
När sedan frågan avfördes från dagordningen verkar ingen ha insett att deras förtroende är i skadat. Till stor del föreslås samma personer få nytt förtroende att till exempel reda upp den ekonomiska situationen. Den situation som man medverkat till att skapa.

Ett agerande som vore otänkbart i näringslivet.
Lite av ett hån mot väljarna och mot den demokratiska processen.

Det ruskigaste hotet
Nyligen har det sänts några teveprogram om just hotet mot demokratin. Jan Scherman har intervjuat ett stort antal personer, från olika organisationer och gett sin syn på vad bristande politiskt engagemang, brist på insikt vad beslut leder till och vad hat mot politiker kan innebära.
Vi har idag krafter som vill komma till makten på demokratisk väg, men som har en människosyn som ligger långt ifrån den genomsnittlige medborgarens. Väldigt mycket av deras propaganda är hat mot invandrare och deras program är enkelt. Utvisning och stopp för invandring.

Runt om i världen finns exempel på partier och personer som erövrat makten på demokratisk väg och sedan utvecklat en diktatur. Hitler är det tydligaste exemplet, men det finns exempel även i aktuellt tid.

Den mest otäcka målbild som en av personerna i teveprogramet kunde tänka sig, var att repris av stora krig, utrotning och förvisning. Demokratin är inte något statiskt. Den måste erövras varje dag annars finns risk för ett nytt Gulag eller Auschwitz.

Lämna ett svar