Kyrkogården är full av oersättliga personer

Någon vis person lär ha sagt, ”kyrkogården är full med oersättliga personer.”
Jag har lagt det uttrycket på minnet och försökt lära mig en del utav det, inte minst när jag sett personer i min närhet som på olika sätt har identifierat sig med sitt arbete och så fort som de av någon anledning tvingats sluta sin anställning så har även deras liv tagit slut.
Jag tänker inte enbart på företagare, som kan ha lätt att ”bli ett med sitt arbete”, utan ännu mera på personer som är ”vanliga anställda.”

Tänkbara drivkrafter
Innan jag försöker mig på en gissning över vilka drivkrafter som finns hos dessa personer så vill jag ge en minnesbild från min tid som chef i ett företag.
Jag deltog i mängder med kurser och konferenser och lärde känna många kollegor som regelbundet deltog i samma konferenser.
Under åttio- och början av nittiotalet andades landet optimism och tillväxt. Man fick ryggdunkar och gratulationer om man under ett år hade anställt några personer på sin avdelning. Det var ett tecken på framgång.

Femton år senare och fortfarande kommer ofta ryggdunkarna när man avskedat några. ”Att ha krymt kostymen” som det så fint heter. Även om personerna som mist jobbet är de man själv varit med om att anställa.

Så till gissningar om vad som kan driva personer att lägga all sin energi, prestige, tid och ibland offra vänskap, familj och hälsa för sitt arbete.

Makt och rädsla
För personer i chefsställning tror jag att det många gånger är en fråga om att få visa makt gentemot underordnade och kraftfullhet för överordnade.
Maktkänsla i kombination med rädsla. Protesterar man, eller visar alltför stor egen vilja kan det ju bli så att en chefs överordnad ringer och säger ”det är många andra som vill ha ditt jobb.”
Är man då som person rädd för sin egen stol då är det lätt att trycka ut andra.

Status
Andra drivkrafter för personer som identifierat sig med sitt arbete:

* En hög lön och statusprylar. ”Mest prylar när man dör vinner” är ett skämtsamt uttryck som jag inte tror är på skoj för alla. Jag brukar försöka undvika att döma andra, men jag har ändå svårt att förstå detta med den fjärde bilen, den tredje båten och den sjunde teven.

* Det sociala umgänget och dit räknar jag också sociala medier. Att alltid med ett leende visa hur framgångsrik man är.
Mia Skäringer har beskrivit detta på sin blogg på ett fantastiskt sätt:
”Jag är inte alltid glad och vill inte visa en sån bild av mig själv. Jag blir snarare spyfärdig på bilden av kändismorsan med tusen järn i elden: amma-knulla-baka-träna-separera-festa-shoppa-turnera samtidigt. Och allt med detta stora hysteriska leende på läpparna.”

Jag har själv sett, i min gamla profession, hur jakten på det perfekta umgänget och de finaste prylarna har orsakat kriser, brottslighet och tragedier.

De som är utanför
Hur känner sig personer som är utanför denna cirkus?
Ja, eftersom jag själv alltid varit lyckligt lottad av att ha ett spännande och utvecklande arbete så är jag förmodligen inte rätt person att bedöma detta.
Men jag gissar att en långtidsarbetslös kan känna sig ännu mera åsidosatt, värdelös och kanske som en tärande del av samhället.
Kretsen av personer i detta utanförskap är stor och eftersom samhällets och omgivningens värdering många gånger är utifrån hur framgångsrik man är i jobbet så är det framgångsrika personer som synliggörs och de som är utanför blir mer och mer marginaliserade.

I förlängningen är detta en utmärkt grupp för missnöjespartier att rekrytera medlemmar ifrån.

Tänk efter – före.
Jag avslutar min lilla reflektion med att citera den australiensiska sjuksköterskan Bronnie Wares undersökning om vad döende personer ångrar mest i livet. Hon har berättat om detta i sin bok, ”The top five regrets of the dying.” Här är listan:

1. Att man inte vågat leva sitt eget liv, utan levde efter andra människors förväntningar
2. Att man inte hade arbetat så mycket.
3. Att man inte hade modet att uttrycka sina känslor
4. Att man inte hållit kontakten med sina vänner
5. Att man inte tillåtit sig att vara lycklig.

Så återigen: Tänk efter – före!