Knocken
För åtta och ett halvt år sedan knockades jag och livet tog en väg som jag aldrig hade kunnat drömma om. Jag hade inte varit ute och slagits utan jag var hos min son och sonhustru och hjälpte att röja en del av deras tomt. Son och sonhustru var inte hemma och min fru skulle komma lite senare.
Jag gick där i godan ro med röjsågen och tyckte att tillvaron var rätt behaglig, då det small till mellan mina ögon. Det kändes som ett hårt slag ”från ingenstans” och när jag böjde mig ner och såg ett tiotal getingar i gräset och förstod att det var en sådan som stuckit mig.
Jag blev groggy, illamåendet sköljde över mig och jag fick svårt att andas. La mig ner och minns så väl tankarna som kom, ”ska allt ta slut här och nu?”
Vården och sen boken
Tack och lov kom min fru och hjälpte mig att ringa efter ambulans. Jag skulle själv i mitt omtöcknade tillstånd inte ha klarat av det. Efter några minuter kom ambulanspersonalen och tryckte i mig några sprutor genom kläderna, innan de snabbt transporterade mig till akutmottagningen vid sjukhuset i Östersund. Jag minns färden som genom ett töcken. På akuten fick jag veta att jag hade drabbats av en anafylaktisk chock och att läget var allvarligt.
Efter flera adrenalinsprutor och cortisontabletter kände jag att krafterna återkom och den värsta krisen hade avvärjts.
Ett dygn senare satt jag hemma i lägenheten, med utseende som en totalt mörbultad boxare, skakis, trött, men ändå glad. Jag levde.
Några månader senare fick jag möjlighet att delta i ett vaccinationsprogram mot getingallergi. Ett program som räckte nästa sex år. Tiden i sjukhuskorridoren, där vi som ingick i programmet, fick sitta och vänta en stund innan sprutan och stund efter har inneburit många intressanta möten och jag ska nämna ett möte lite extra.
Det var när en av de övriga personerna som också genomförde en vaccinationsbehandling kom och frågade om jag hette Torbjörn.
Vi hade en gemensam bekant och började prata. Inledningsvis om getingar och akutvård, så småningom om böcker, författare, arbeten och intressen. Hon hette Ingegerd och hade samma erfarenhet av getingar som jag, fast ännu allvarligare. ”Hennes” geting hade skickat in henne i en flera dagar lång medvetslöshet och respiratorvård. Hon kände förmodligen ännu större glädje över livet än vad jag gjorde. Hon hade varit närmare gränsen.
När Ingegerd hörde att jag sysslade med att skriva något som förhoppningsvis skulle bli en roman blev hon riktigt intresserad. Hon hade nyligen gett ut en egen bok och dessutom startat ett förlag. Min roman ”Girighet eller Makt” gavs något år senare ut på hennes förlag och jag fick många värdefulla kunskaper från henne. Vårt samarbete har sedan några år avbrutits men jag är mycket tacksam för den hjälp och de lärdomar jag fick av Ingegerd.
Böckerna och dansteater
Wendlas dansstudio i Östersund hörde talas om romanen “Girighet eller Makt” och ett mycket trevligt samarbete inleddes. Studion framförde romanen som en dansteater som fick stor uppmärksamhet. Det innebar att jag fick frågan om jag kunde skriva ett manus om en tonårstjej, med självskadebeteende, gängbildning, droger med mera. En utmaning, men ett år senare fanns berättelsen om Zara klar och ännu en fantastisk föreställning genomfördes av Wendlas dansstudio.
På bilden sitter Zara på en parkbänk drogad, olycklig och våldtagen. En fantastiskt gestaltning.
Sedan har ytterligare två böcker kommit till. “Guldfeber” 2015 och “Någon måste få veta” förra året.
Även “Guldfeber” har framförts som dansteater av Wendlas studio som några månader senare hade med en scen från föreställningen när de åkte till Spanien och Italien och tävlade i några stora internationella tävlingar.
Studion är framgångsrik och fick bland annat pris för bästa koreografi bland deltagare från drygt trettio länder.
Dansande tjejer från Guldfeber.
Tankar
En sådan här resa ger mig en del tankar. Från att vara helt utslagen och fraktad med blåljusambulans till sjukhuset och genom tillfälliga möten med en förläggare och en danskoreograf få uppleva detta känns både häftigt och faktiskt lite märkligt. Men jag tycker:
— att vi har en fantastisk akut- och ambulansvård i landet.
— att personalen på lungmottagningen är sagolika. Trixat och fixat så att intervallerna mellan sprutorna inte ska bli för lång.
— att getingar, trots allt, kanske inte alltid är av ondo.
— att man ska fånga tillfället att prata med den som sitter bredvid.
— att inte ta något för givet. Allt kan ta slut när du minst anar det.
Till sist
Är jag tacksam över att jag lever och fortfarande får lära mig en massa nytt.